krigszonen.se

Onsdag den 29:e april skulle läkaren göra en planerad käkledsspolning på både höger och vänster sida. Ett ingrepp där man söver ned mig och går in med två kanyler i varje käkledssida och ”spolar rent” lederna från inflammation med koksaltlösning. Man skulle efterlämnar två små nålstick på varje sida. MEN operationen blev större än väntat och läkaren fick skära upp lite på båda sidor för att få in de större ”metallpinnarna”. Man behövde spola genom lederna kraftigare för att ta bort inflammation och göra en adherenslösning för att få bort de sammanväxningar som bildats i käklederna. Jag fick åka hem samma kväll med order om att äta flytande i två veckor. Imorgon, en vecka efter operation, ska stygnen plockas bort! 


Det började med att jag blev tilldelad en säng och ett armband. Jag bytte om till den vita hjältedräkten, bäddade ner mig och fick distrahera mina tankar med deras surfplatta. Ganska snart bad en nisse mig att gå på toa innan operation. Hon kollade sen med en ”bladder” (ett slags utraljud) om jag kunde tömma urinblåsan ordentligt eftersom är man nervös kan det vara svårt. Men jag blev godkänd.
Klockan tolv placerades jag på britsen i operationssal nummer 10. Det var två nissar som kopplade fast sladdar och andra grejer till min kropp. Ena nissen förberedde slangen som skulle föras ner i min ena näsborre (vilket förklarar svullnaden i näsan jag har nu) och ner genom halsen för att jag skulle kunna andas under operation. Den andra nissen distraherade mig genom att förklara att min kropp krigade mot sig själv och att det var därför som inflammationen i käken uppstått. Han förklarade sen att jag skulle andas i en mask för att få i mig syre, likt de stridspiloterna har. Jag tyckte om när han prata på det sättet. Vi prata samma krigsspråk.

Läkaren gick igenom vad man skulle göra under operationen. Jag orkade inte lyssna. Ville bara att det skulle vara över och sa därför lite nonchalant "gör vad du måste göra" och blundade som ett tecken på att nu kör vi! Han svara "självklart, det är precis så det måste bli". Jag tittade upp igen och såg det där leendet som bara en läkare kan ge som inte kan lova några garantier om att det kommer gå BRA. Men jag vägrade tro att operationen skulle kunna bli större än väntat - inte igen! 

Jag fick ett starkt smärtstillande via en pump som gjorde att det snurrade lagom skönt i huvudet. Sen sa nissen ”tänk på något trevligt” medan han sprutade in den mjölkvita sovmedicinen i kanylen. Jag försökte räkna hur många sekunder det tar att somna in. Men man tappar lätt tidsuppfattningen.
Jag vakna på UVA (vet dock inte när), men utan att slå upp ögonen, när jag kände den intensiva smärtan i mina käkleder. Jag frös jättejättemycket också. Så där mycket att man skakar och darrar i hela kroppen! Nissarna talade om för mig efteråt att jag frusit så mycket att hela sängen skakat. Jag minns bara att jag försökte peta in ett finger i munnen för att sluta skallra tänder. Men det gick inte för jag fick inte upp munnen tillräckligt mycket. Försök förstå paniken med nyopererade käkleder och samtidigt hacka tänder? Försök förstå hur svårt det är att slappna av och inte röra en min när man bara vill grimasera och bita ihop för att försöka hantera smärtan? Det här var mitt värsta skräckscenario!! Nissarna la på mig tre uppvärmda täcken och tre varma tunga gelédynor för att värma upp mig och som för att ”hålla om” mig. Det blev som en konstgjord kram. Det hindra mig från att skaka så mycket. Jag fick också en huva över mig för att hålla huvudet och käkarna varma. Det fick mig slappna av och stå ut.

Sen hörde jag nissarna prata om ”lilltösen”. De talade så där tyst ute i salen att jag knappt hörde vad de sa. Men jag visste att de pratade om mig. Om mina käkleder.

Läkaren tog tag i min hand och höll om den medan han berätta om operationen. Det var inget lugnande besked. Men en förklaring. Han berätta att käkledsoperationen i sig gått bra, men att man hade tvingats skära upp lite på bägge sidor. Man hade behövt öppna upp för att få in de grövre "metallpinnarna" för att kraftigt spola igenom leden från inflammation med 200 ml koksaltlösning och ta bort sammanväxningar som bildats. Stygnen skulle man plocka bort redan nästa vecka under ett återbesök. DÅ, blev jag klarvaken! Planen var ju att man skulle gå in med två kanyler på varje sida. Det krävs varken skalpell eller tråd för det. Det skulle knappt vara värt att kallas "operation" om allt gått riktigt BRA. Men så blev det alltså inte… 

Allt det här kom egentligen inte som en chock. För jag hade redan fattat när jag vakna och hade så där ont att något var fel. Men ändå var det kvävande att höra. Ännu en gång få höra ”lilltösen har genomgått en större operation än väntat”. Jag slet av mig de tunga gelédynorna för att få ner tillräckligt med syre i lungorna. Syrgasslangen i näsan hade de redan dragit ur. Jag ville bara storgråta för att operationen inte alls gått bra. Läkaren ljög ju! Men det var fysiskt omöjligt att börja hulka nu. Jag försökte istället tänka rationellt att själva operationen, det nya ingreppet, i sig ändå gått bra. Inga konstigheter. Läkaren talade bara om vad som de blev tvugna att göra. Det var himla snällt att han höll mig i handen när beskedet kom. Jag hade ingen annan än gosegrisen där. Men faktum kvarstår: det här var inte planen.  

Nissarna gav mig apelsinsaft, piggelin och vaniljglass för att jag skulle piggna på mig. När klockan närmade sig sju på kvällen fick jag åka hem. Jag har inte sovit många timmar i sträck sedan ingreppet. Det är också svårt att försöka hälla i sig näring när man inte kan öppna munnen mer än någon millimeter, har ont och tappat aptiten! Men det känns liiiiiite bättre för varje dag. Samtidigt blir jag tröttare och tröttare för att jag inte får i mig tillräckligt med näring. Det blir en enda ond cirkel. Men snart borde det vända och bli bättre. Hoppas jag!