Weekend-äventyr i fjällen

Vi skulle börja fjällvandringen mot ”Silverfallet”. Jag såg framför mig att det skulle vara ett jättehäftigt och fint vattenfall. Så vi började promenera. Vi gick tillsammans ett gäng på fyra. Men vi var alla osäkra på vart vi skulle gå och efter ett par timmar kändes det tungt att bara gå och gå.  Jag blev frustrerad och sur därför att jag ville hinna till norska gränsen men insåg att vi inte skulle hinna det också. Inte i det här tempot i alla fall. Inte ens en fikapaus hjälpte mitt humör.

Tillslut kom vi i alla fall fram till vattenfallet. Eller som jag såg det: till en bäck och ett ”fall” på knappt en meter... Vilken besvikelse! Nog för att det var fint, men det var att ta i med att döpa det till Silverfall. Jag förväntade mig något stort! Jag blev ännu mer besviken och muttrade en bra bit till där vi fortsatte att gå. Det gjorde inte saken bättre att det periodvis kom regn och blåste kallt (fast så här efteråt kändes det som en del av äventyret).
 
Efter en stund kom vi till ett staket. Då fick jag fart och skuttade fram igen på glatt humör! Det måste ju vara norska gränsen ändå! Min jobbarkompis skoja och sa att det säkert var ett renstängsel eftersom vi tidigare hade sett renar springa på fjället. Jag vägrade tro på det. Jag ville inte.
 
Så vi bestämde oss för att hoppa över "bäcken" och klättra över på andra sidan staketet. Vi intala oss att det banne mig måste vara Norge! Och mycket riktigt. Vi kollade gps:en och vi var faktiskt i Norge. Då sprang jag runt och gjorde glädjetjut och dansade runt. Det kändes häftigt att faktiskt ha vandrat ända från Sverige till Norge. Det känns lite coolt. :) 
 
Resten av vandringen hemåt gick jag med lätta steg genom både spöregn och sol (vilket bara skapade fina regnbågar). Jag var så glad som gått över en mil och att knäna hållit hela vägen. Jag klara det! Jag fick min äventyr!

Jag ska försöka fixa lite fler bilder från vandringen inom kort. 

Hemma från fjällen

Jag har sedan högstadiet drömt om att fjällvandra. Jag fick berättat för mig av min favoritlärare att det skulle vara en mäktig upplevelse. Men det där med att vandra flera kilometer i terräng kom liksom inte på frågan med tanke på hur jag mått i kroppen i och med alla operationer. Jag skulle säkert på ren vilja ta mig fram, men det är inte alla gånger förnuftigt. Men det går inte att bara vänta på bättre dagar heller som kroniskt sjuk kände jag. Så när jobbarkompisarna flaggade för en resa till hösten - då samlade jag mod och tog tillfället! Jag ville försöka. Jag ville ta tillbaka livet. 
 
Så i torsdags åkte vi (ca 60 personer från Gävle kommun) långfärdsbuss till Idre fjäll. På fredagen åkte vi till Grövelsjön och vandrade över stock och sten för att ta oss uppåt och se fina utsikter. Efter några timmar i omväxlande sol, regn och blåst (vilket bara var kul, för det ska ju KÄNNAS att man vandrar) kom vi fram till staketet som skiljer Sverige från Norge. Självklart gick vi över gränsen. Det känns lite häftigt att jag promenerade till ett annat land och fick vara lite utomlands på min lilla minisemester. :) 
 
Jag gjorde mer saker än att bara fjällvandra. Men jag tänkte ni ska få ta del av det här weekend-äventyret lite senare. Jag har många bilder som jag vill visa! 
 

Jag vill berätta en sak innan jag åker

Innan jag åker iväg på äventyr vill jag få ur mig en sak. Jag tror att jag behöver få skriva av mig för att kunna lägga glädjen och fokus på annat sen. Det är flera saker jag vill berätta. Men jag kan inte ta allt här. Inte än. Så jag tänker bara berätta en sak. I alla fall just nu.
 
För två veckor sedan ringde min käkläkare. Läkaren hade pratat med hela "teamet" om mina skruttiga käkleder. Jag fick, som jag skrivit tidigare, frågan ”Vad är ditt önskescenario att vi gör nu?”. Jag svarade att jag önskade att inflammationerna försvann av sig själv, så klart. Tyvärr var det inget alternativ de kunde ordna. Läkaren ville fråga käkkirurgen om det är läge för en ny operation.
 
Jag gör ett nytt stycke för att låta det sjunka in. 
 
En ny operation.
 
Det borde inte komma som en chock. Men jag var ändå inte beredd. Garantin för "hållbarheten" efter operation är ju i bästa fall 1 år. Det har gått 1 år och 13 dagar sedan förra operation. Det har gått precis enligt "bästa scenario" egentligen. Det "ska" behöva vara så här varje år i allra bästa fall. Det är bara att bita ihop (dubbel bemärkelse). 
 
Jag sa att jag ville försöka med en kortisonspruta först. Läkaren sa att sprutan inte gett önskad effekt tidigare och troligtvis inte gör det nu heller. Men däremot har ju operation faktiskt hjälpt bäst, i alla fall längst. Det är sant. Men ändå. Jag är urless! 
 
Efter överväganden med kirurg och läkare så kom vi överens om att jag skulle få en kortisonspruta i alla fall, till att börja med. Det var den jag fick på en akuttud i måndags förra veckan. Tanken är att den sprutan ska köpa mig tid innan de eventuellt bokar in ett större ingrepp. Vi får avvakta och se hur det utvecklar sig. Med andra ord. Jag är så jääävla nära en ny operation i käkleden. 
 
Det var bara det jag ville dela med mig och berätta. Bara så att någon mer än jag vet om det. Så! Nu när jag tömt hjärnan på det här så ska jag försöka fylla den med minnen från nya äventyr istället. 
 
• Kategori: KampenTaggar: EDS, Reumatism, operation, äventyr; • Kommentarer (3)