krigszonen.se

                         

 

 

Det har bara gått några timmar sen jag sa åt mig själv att jag måste börja skriva ned allt medan jag kommer ihåg det. Men det kommer bli svårt för när man ligger inne så där på avdelningen och bara sover och mår dåligt i flera dygn flyter allt samman. Det är svårt att få någon riktig verklighetsuppfattning. Men jag ska göra mitt bästa.

Jag blev undersökt av operationsläkaren i Sandviken 30min innan operation. Han ritade och mätte båda knäna och sa att jag måste förbereda mig på att jag aldrig kommer kunna gå. Läkaren kunde konstatera att det skulle bli svårt att göra knä bättre eftersom knäskålen satt helt låst (växt fast i brosk, vävnad, ärr osv.) och att man kanske skulle bli tvungen att göra något snitt ändå och lägga in mig en natt på ortopedavdelningen. Men det hade jag blivit förvarnad om. Men sen vet vi ju hur det gick… Det blev flera nätter och flera snitt som öppnade upp hela knä. Men det gick ju bra tillslut. 

Jag placerades på operationsbordet ungefär klockan ett och alla nissar samlades runt om mig. En satte kanyl på handen. En annan klisterlappar på bröstet och nästa blodtrycksmätare på båda armarna. Någon klämde fast syremätaren på fingret. Narkossjuksköterskans sista(eller var det första?) uppmanande ord var ”andas Camilla. Glöm inte å andas Camilla!!!!" samtidigt som syrgasmasken täcktes för halva ansiktet och jag sjönk in i drömmarnas värld... 

Det första jag la märke till när jag vaknade på uppvaket i Sandviken efter operationen var att det stod minst fem läkare och sjuksköterskor runt om sängen. Allt var suddigt men jag kände mig okej för jag hade inte så ont. Sen kom sjuksköterskan med massa information men jag missade inte ett ord. Sjuksköterskan berättade att operationen blivit komplicerad, att man blev tvungen att skära upp knä och att det tog längre tid än väntan men att det gått bra tillslut. Jag var för trött för att få mer information och skulle få vänta till doktorn kom, sa hon. Men jag ville minsann inte vänta! Jag fick veta att jag hade fått urin- och ryggkateter(som tur var sattes in medan jag var nedsövd) och att ambulansen till Gävle skulle komma och hämta mig inom en timme, kl. 19:00. Jag kunde inte röra benen och fattade inte vad som hände. Jag orkade inte titta men jag lyssnade så intensivt jag bara kunde. Då hör jag dem prata med ambulanspersonalen och sen mina föräldrar i telefon att ”tösen har genomgått en jättestor och komplicerad knäoperation”. Man hade tvingast skära upp knä helt. Det hade varit flera olika läkare i omgångar som opererat i 3-4 timmar!! Knä hade varit mycket värre än vad man först trodde. Jag kommer inte få tillbaka rörligheten helt, men kanske bli lite bättre. All den informationen kom som en chock för mig.

Jag kunde till en början inte röra benen, bara vicka lite på tårna, för att smärtpumpen som var kopplad till ryggkatetern(fick epiduralbedövning; en slang mellan kotorna i ryggen tillför smärtstillande som gör att man blir ”förlamad” från midjan och ner) gick för fullt för att jag inte skulle ha ont. Benen var så bortdomnade att det nästan gjorde ont. Som värsta sockerdrickan fast gånger tusen. Men utan den skulle jag ha satansvidrigt ont pga. ingreppet man precis gjort sa dem. Jag frös också så mycket att jag fick 5-6 uppvärmda filtar och en mössa på mig. Men jag kunde inte sluta hacka tänder. Jag fick tillslut en ”bair-hugger” som värmde upp mig ordentligt. Det ser ut som en badmadrass(men det är en filt) som blåser varmluft över en. Det hjälpte och jag fick till och med lite röd färg på kinderna.

När ambulansen kom fick de lyfta ner mig på britsen och lägga benet i högläge. Det var en skum känsla när benen förflyttades av någon annan och man själv inte märker något. Ambulansen fick åka fort in till Gävle innan smärtpumpen skulle lägga av, men det gick bra. Jag minns egentligen bara själva förflyttningen, när de lyfte över mig till en säng, och inte så mycket av själva transporten och åkturen i sjukhusets korridorer innan jag var framme. Men jag var nog fortfarande så påverkad av all narkos, feber, lågt blodtryck med mera.   

I Gävle på uppvaket hörde jag sjuksköterskan prata med mina föräldrar i telefon igen. Mamma och pappa började undra vad som egentligen hände eftersom det här inte var planerat… Sjuksköterskorna nämnde flera gånger vilken jättestor operation jag gått igenom och att jag skulle få ”intensiv behandling” i Gävle under natten innan jag fick komma upp på avdelningen. Jag minns inga ansikten, bara deras röster. Jag hörde när de sprang fram och tillbaka var 15:e minut och pumpade i mig smärtstillande, satte näringsdropp, antibiotika, Fragmin(förebyggande mot blodpropp), kortison, blodtrycksmedicin(mitt blodtryck var för lågt) och kollade febern med jämna mellanrum. Jag minns så klart inte allt det här utan det har jag fått berättat för mig efteråt.

Jag låg där i 5-6 timmar innan jag förflyttades till avdelningen. Jag var så utslagen att det kanske var lika bra att jag inte visste vad som hände. Jag hade varit för klen för att få reda på allt på en gång som de också sa åt mig. Men jag minns hur jag försökte lyssna och ta reda på vad som hände. Jag gick igenom allt om och om igen vad som hänt i mitt huvud. Men jag kom inte på vad som kunde bli så fel. Vad var det för ”lilltjej som genomgått en jättestor och komplicerad operation som måste bli inlagd i flera dagar” som de pratade så mycket om? Jag ville veta ALLT. Jag förstod att det var mig de pratade om, men jag fick inget sammanhang. 

Efter klockan 02:00 – natten till torsdag – fick jag komma upp på ortopedavdelningen. Jag kände mig piggare som orkade titta men jag hade fortfarande feber och var hur trött som helst. Jag fick ligga i en sal med fyra bäddar. Jag var yngst. Jag blev kallad för tösen eller hjärtat, men det gjorde inte mig något. En sjuksköterska kopplade in alla sladdar och maskiner som jag fått med mig. Jag fick en kryo-kuff omlindar runt knä. Det är en apparat som pumpar runt iskallt vatten i ett förband för att kyla ned och göra knä mindre irriterat. Jag hade den hela natten. Sen fick jag se dränaget som satt fast i knä. Den sög ut allt blod och svullnad till en påse som hängde bredvid sängen. Ofräscht. Men dränaget åkte bort redan andra dagen. Jag fick då först se hur mycket plåster och bandage det var runt knä. Jag såg det lilla hålet man skurit upp åt dränaget och trodde till en början att det kanske inte såg så illa ut ändå. Men det fanns större och mer plåster runt om knä. Jag var helt blå-lila, blött igenom och alldeles svullen. Läkarna har verkligen använt kniven som värsta ninjas när de skar upp knä! Men av stor match kommer stora segerbevis. 

Jag bara låg och sov dem första dygnen. Man känner sig väldigt hjälplös som bara kan ligga där och bli ompysslad, men är man så sjuk som jag var så bryr man sig inte om det. Man vill bara bli bra - tokfort! Jag blev väckt varje timme under natten för att sjuksköterskorna skulle kolla läget. Det var smärtpumpen som tjöt, blodtrycket som var för lågt, syresättningen för dålig, febern för hög, byte av kanyl, blodprover, mer antibiotika för att minska infektionsrisken nu när man öppnat hela leden och se till så att jag kunde vicka på tårna igen. Det var viktigt att jag kom igång med rörelsen i knä så fort som möjligt så att det inte växer fast igen. För växer det ihop nu – då är det kört. Nu finns det bara en chans att bli bättre(dock inte helt bra)!

Det var tufft att bara ligga halvt medvetslös i så många timmar och bara ha en viss aning om vad som hände. Jag petade i mig lite mat vid mattiderna men fick den mesta näringen via dropp och näringsdrycker. Jag orkade bara vara vaken någon timme varje dag innan jag somna om igen. Smärtpumpen pumpade in smärtstillande men slog ut varenda kraft jag någonsin haft i kroppen. Och när jag väl var vaken var jag så borta av all stark medicin att jag inte förstod eller minns vad läkarna berättade. Det var tur att alla läkare som opererade mig kom in i omgångar varje dag jag låg där och berättade vad som hänt så jag – tillslut – kunde förstå vad som hänt. Nu vet jag att operationen blev större för att knä var mer förstört än vad man först trodde och att det fanns bara en chans att göra mig bättre igen och det var att öppna upp hela knäet. Men kan det göra mig bättre, även om det inte blir helt bra, så får det vara så!

Allt eftersom tiden gick kunde man trappa ner på ryggmärgsbedövningen och jag låg inte och sov lika mycket. Jag tog emot mitt första besök någon dag efteråt och satt vaken i sängen i två hela timmar innan jag slocknade för natten vid sjutiden. Men sen vaknar man ju varannan timme när sjuksköterskorna kör lägesrond hela tiden och proppar i en blodtrycksmedicin, antibiotika och näring. Men det kändes "okej" att vara på sjukhus och bli inlagd för att få hjälp. Jag vet att jag behövde det och då är det bara att ta emot den hjälpen. Jag kände mig inte uttråkad och frustrerad på tillvaron förrän jag började må lite bättre. Men det var också skönt, för det var ju ett friskhetstecken. Men jag hade lite aktivteter under dagarna så jag hade aldrig "tid" att läsa eller titta på tv. Jag fick benet placerat i en ”kemitec-maskin” som böjde och sträckte ut mitt knä åt mig. Jag fick styra den själv med en fjärrkontroll. Sen ställde man bara in den så den kunde köra på av sig själv medan jag sov. Perfekt, tänker ni nu, värsta slöträningen. Men så var inte fallet kan jag lova er! Den pressade på så i ytterlägena i en minut åt gången i en timme. Så skulle jag köra varannan timme. Det var kämpigt och gjorde jätteont!   

 Under tiden jag låg på avdelningen kom alla läkare som varit med under min knäoperation, flera sjuksköterskor och sjukgymnaster. Det var bra att alla kom och berättade i omgångar för varje gång förstod jag lite bättre, fick mer insikt och var piggare att ta emot all fakta för var dag som gick. Det var kul att min sjukgymnast på plan 13 kom och hälsade på också. Hon fick mig på bättre humör. Jag behövde lite träning jag kunde jobba med när jag låg vaken och kunna fokusera på något. För samtidigt som jag försökte mobilisera mig så trappade man ner smärtbehandlingen och jag blev lite mindre tung i huvudet.

På lördag morgon stängde man av smärtpumpen och mot kvällen kopplade man bort den helt och jag fick resa mig upp för första gången på flera dygn. Magiskt. Bara det här att känna golvet under fötterna. Hela söndagen, samma dag jag fick åka hem, tog jag mig fram långsamt och lite vingligt på kryckorna tack vare ortopedernas gåskola. Det var en befriande känsla att kunna koppla bort alla maskiner och apparater. Bara det här att jag nu kunde sätta mig upp på sängkanten själv! Men det var kämpigt för hela kroppen när man varit sängliggande så länge. Ryggen gjorde mer ont i viloläge än mitt sönderhackade knä. Men jag mådde mycket bättre av att få röra lite på mig även om allt i rummet snurrade runt som virvelvinden på grönalund. 

Först ville man hålla mig kvar till nästa helg men när jag visade upp min förmåga att röra på mig(jag lyckades med ren viljekraft lyfta upp vänsterbenet någon centimeter i luften) tror jag att vi alla var överens om att jag skulle tillfriskna fortare om jag fick åka hem och ta det lugnt på egen hand, jag var ju "så ung" att jag kommer återhämta mig fortare än mina rumskompisar födda runt 20-30talet, så jag fick åka hem på söndag kväll. Men jag måste träna knä varje dag hela tiden och jag måste tillbaka för flera kontroller hos både sjukgymnasten och ortopeden. Jag ska ta 15 tabletter om dagen i ett par veckor. Det är kortison, alvedon och morfin. Jag behövde bara 4st fragminsprutor för att minska risken för blodpropp. Skönt. Det som kändes tufft var när läkaren skrev ett intyg på att jag måste bli sjukskriven från skolan i SEX VECKOR!! Jag har bara den här chansen att bli bättre i knä och skolan får inte komma i vägen. Det kommer inte bli helt bra i knä, det vet jag nu. Men SKA jag bli bättre måste det bli så här! Skolan finns ju kvar och den får jag fixa sen på något sätt. 

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag berätta hur grymt tacksam jag är för all uppvaktning och ”krya på dig”- hälsningar jag fått! Det uppskattades väldigt mycket! Tack min lilla armé!!