Sjukhus som livsstil
Ett par veckor har gått sedan jag senast skrev. Min livsstil har ju blivit att hänga på sjukhus och gå på olika vårdmöten. Ibland blir jag frustrerad och arg över att behöva underkasta mig så mycket medicinskt. Det är som disken. Det tar aldrig slut. Måste hela tiden hanteras. Det finns lite kraft kvar för något annat.
Jag har ganska nyss kommit i gång med rehabilitering på sjukhuset. Det är en aktivitetshöjning i vardagen som tar tid att vänja mig vid. Särskilt när andra vårdbestyr påverkar. Ibland krockar ett sjukhusbesök med ett annat och ibland har jag flera besök samma dag men på olika sjukhus. Ungefär ett sjukhus för varje sjukdom jag har. Ibland behöver jag säga Nej till ett vårdmöte för att prioritera ett annat. Samtidigt är det noga att jag följer behandlingsplanen. Eller planerna. Men det är svårt att driva det själv. Vid akut sjukdom är det tillåtet att det upplevs vara krävande. Vid kronisk sjukdom förväntas en fixa det. Det anses överhuvudtaget inte vara krävande, bara för att den här livsstilen gällen för resten av ens liv. Det är bara att underkasta sig. Det är i alla fall ibland den attityden jag möter. Men jag menar bestämt att det visst kan kännas som domstolen dömer ett livstidsstraff i fängelse! Jag har blivit frihetsberövad. Det känns bara hånfullt att inte ens få erkännandet att det är krävande. Orättvist.
Kroppen gränsar hela tiden mellan att stärkas upp och att slitas ner av all vård. Allt oftare blir jag urless och tänker att jag hellre är glad än frisk (i det här fallet bättre/upprätthålla?). Livslängtan i mig kvävs.
Senaste blodproverna visar fortfarande hög inflammationsnivå i kroppen. Jag har flera sjukhusbesök i närtid. Jag orkar inte gå in på detaljer.