En gång till

Igår var jag på sjukhus hela dagen. Första besöket skulle ta max 15–20 minuter för en spruta, men blev närmare 2 timmar. Men jag tyckte om att de tog sig tid, min sjukdomshistorik är svår att greppa. När någon lyssnar – verkligen lyssnar – då pratar jag i 110 för att hinna med så mycket jag tillåts. 
 
På nästa sjukhus karvade läkaren runt i mitt knä. Utsug av vätska. Injektion med kortison. Genomgång start av cytostatika igen. Forskning säger att en hög sänka är dåligt för hjärthälsan. Men ingenting om det specifika fel jag har. Men det är att försöka göra något. Ibland känns det dock som läkarna ”leker doktor”. Jag har bra människor omkring mig iklädd blått och vitt. Men det kan ändå kännas hopplöst. 
 
Jag är ordinerad 0 belastning och vila första 1–2 dygnen. 
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Psoriasisartrit, Vena cava superior syndrom, artrofibros, ehlers-danlos syndrom, kortisoninjektion, pacemaker, reumatologen; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Elisabeth:

Lilla käraste du! Vad ska du inte behöva utstå! Du skriver här om att läkarna "leker doktor". Intressant för jag känner ibland att jag leker "patient" (ordet kommer ju av latinets pati som betyder "lida" och "tåla"). Jag vill egentligen skrika och gapa, men beter mig tålmodig. Men kanske allt detta "lekande" ändå är det bästa för just denna stunden här och nu. Så tänker jag. Kramar från Elisabeth

Svar: Allra finaste Elisabeth! Jag kan känna igen mig själv i din beskrivning också. Ibland tänker jag att det är sunt att skrika och protestera, det är rätt sjukt att underkasta sig allt medicinskt varje gång! Men som du säger kan det bästa för tillfället vara att leka "duktig". För egen del vill jag därför protestera mot allt annat, bara för att jag kan. Det kan kännas befriande, ibland. Bamsekram
Camilla Blomberg

Kommentera här: