Till min lilla armé,
Vad kan man göra för att hjälpa den som är sjuk? Vad ska man säga? Vad jag förstått är dessa två frågor väldigt vanliga. Många tycker att det är jobbigt och är rädda för att säga fel saker. "Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa inget." Känns det igen? Jag förstår att det ibland kan kännas svårt att hitta "rätt ord". Men jag är inte okej med att du inte hör av dig alls! Det värsta med att vara sjuk är inte operationer, sprutor och smärta. Det värsta med att vara sjuk är ensamheten och att ofrivilligt bli isolerad från omgivningen. När familj och vänner tar avstånd bara för att de inte vet vad de ska säga. Det är synd om det är så. För det är ju nu jag behöver er som mest. När dina ord inte finns där, visa att du finns där.
- Jag vill att du ska veta att du inte behöver säga något. Jag kan prata, och du lyssna. Eller så sitter vi tysta båda två. Bara visa att du finns.
- Jag vill att du tar initiativet att finnas där för mig och inte väntar på en inbjudan från mig. Lägg inte över det ansvaret på mig att höra av mig (om vi inte kommit överens om annat). Tänk inte att någon annan säkert finns där! Du ska veta att du aldrig stör. Du tränger dig inte på. Tvärtom önskar jag det! Jag stänger av telefon och låser dörren när jag vill vara ifred. När det är helt tyst tolkar jag det som att jag är en börda och jag vågar inte ta kontakt med dig.
- Jag vill att du frågar mig hur jag mår. Vänta inte på att jag bara ska berätta. Frågar du kan jag själv välja vad och hur mycket jag vill berätta. Då vet jag också att du bryr dig, vill lyssna och vågar stanna kvar.
- Jag vill att du hälsar på mig ibland, om så bara en liten stund, och gör mig sällskap om du kan. Det är fint när du kan tänka dig ha lite tråkigt för att du ändå vill umgås med mig. Då blir allt hälften så tråkigt och dubbelt så roligt. Men det ska aldrig kännas som en uppoffring.
- Jag vill att du visar att du tänker på mig. Det var exempelvis superfint att få det där gosedjuret som för att krama om och ha någon att prata med inför och efter operation när du själv inte kunde vara där. Jag hade själv kunnat köpa ett gosedjur, om det bara var ett gosedjur jag ville ha, men det var själva tanken att den var tillägnad mig som gör det så speciellt. Det är fint att få mejl, postkort eller telefonsamtal också! Det får det att kännas mindre ensamt när jag är ensam.
- Jag vill att du ska veta att du kan skoja med mig trots det allvarliga. Det är helt underbart när du kommer på olika vinnarupplägg för att klå sjukdomarna. Hur du visualiserar mig smocka på med en rak höger och ger en transpark på allt ont. Du skulle säkert ställa upp på att få låta mig öva på dig (med skydd förstås;) om jag skulle vilja.
- Jag vill att du förstår att det är okej att känna. Är jag arg på orättvisan fast så många andra har det värre, låt mig vara det. Skrattar jag åt pinsamma saker på sjukhuset som egentligen var jättejobbiga, skratta med mig. Är jag ledsen och bara vill sitta tyst, sitt bredvid mig.
- Jag vill att du erbjuder dig att hjälpa mig. Exempelvis lämna och hämta på sjukhuset. Handla hem mat. Låna ut filmer, böcker och tv-spel. Erbjud gärna din hjälp flera gånger så att jag vet att du fortfarande är aktuell om jag behöver dig. Men lova bara om du menar det.
- Jag vill att du säger att jag kan höra av mig om det känns tufft, men också när det känns bra. Du behöver inte vara tillgänglig jämt. Att jag vet att du läser/lyssnar räcker bra.
- Jag vill att du firar mina framsteg med mig. Det är minst lika viktigt som att finnas med vid nederlagen. När jag exempelvis lärt mig att ta mina "första steg" efter långa perioder på kryckor eller klarat av andra bragdprestationer, vill jag gärna dela glädjen med dig. Vi kan fira med en glass!
- Jag vill att du erbjuder dig att ta med mig ut på saker för att byta miljö och uppleva något annat. Man blir trött och sjuk av att vara sjuk och trött. Ta med mig på en liten promenad. Eller vi kan bara åka runt-runt i en bil på stan. Eller kanske äta en lunch tillsammans. Vi kan titta på den där filmen hemma hos dig istället.
- Jag vill att du frågar mig igen en annan gång om jag först tackat nej. Jag orkade kanske inte hänga med just då, men jag orkar säkert nästa gång. Ta inte för givet att jag aldrig orkar eller att jag ska bli ledsen om jag inte kan följa med. Jag blir mer besviken när du slutar fråga. Jag tolkar det som att du inte vill umgås med någon som är sjuk och kanske bara är jobbig. Visa att du finns kvar. Inte trots att jag är sjuk. Utan för att du vill umgås med mig.
- Jag vill att du delar det jobbiga med mig när det går. Exempelvis spela kort med mig och den som förlorar tvingas shotta i sig en äcklig näringsdryck. Det blir alltid lättare om man kan skratta åt det istället för att lida.
- Jag vill att du förstår att det inte alls är säkert att det kommer att bli bättre. Jag vet att du gärna säger det du tror att jag vill höra. Men var ärlig. Det suger att vara kroniskt sjuk. Jag kommer aldrig bli bra.
- Jag vill att du håller om mig. Alla behöver en kram ibland. Det här är tufft även för en erfaren Krigare.
Sprid gärna vidare det här budskapet genom att gilla och dela på facebook (eller hjärta inlägget direkt här på bloggen) så att inte fler ska behöva känna sig ensamma bara för att närstående inte vet vad de ska säga eller göra. För nu vet ni. När dina ord inte finns där, visa att du finns där!
Bamsekramar från Camilla
Och ett tips till dig: Våga be om hjälp, de flesta människor vill hjälpa men vet inte hur :)