Snälla, för min skull

Föreställer er den här situationen mellan dig och en person.  

Personen: Vill du följa med och gå en promenad/springa?
Du: Jag är ledsen, det låter jättekul, men jag orkar inte idag. Jag känner att jag inte mår så bra i kroppen och behöver ta det lugnt.
Personen: Du orkade jättemycket igår! Kan du inte orka idag också, snälla, för min skull?

Det är just de där sista orden ”snälla, för min skull” som ställer till det tycker jag. För då har personen inte förstått vad ”jag orkar inte” betyder. Det är inget ”jag orkar inte” som i ”jag har ingen lust att umgås med dig”. Det är inget påhitt. Det är på riktigt. Tro mig.

”Jag orkar inte” betyder att krafterna för att umgås inte finns. Det bara är så. Det är ett ”jag orkar inte” som i att bara andas och existera kan vara en bragdprestation. Jag vill att ni ska veta det innan ni skuldbelägger mig för att jag inte orka mer, att jag inte kan vara tillräckligt "snäll" ens för er skull. Inte för någons skull. Det är inte mitt fel att jag inte orkar och det är inget jag kan göra något åt. Förhoppningsvis kommer en bättre dag snart då jag orkar umgås.

Jag vet att ni ibland blir sårade när jag säger ”jag orkar inte”. Ni kanske tror att det är att ”bara orka”. Men tro mig, jag blir också ledsen när jag inte orkar. Jag blir först ledsen för att jag missar det roliga. Sen blir jag ledsen över att ni på riktigt verkar tro att jag är elak som inte kan vara "snäll" och orka aktiviteten ändå oavsett hur det påverkar min hälsa. Det jättesvårt att behöva brottas med er oförståelse när jag kanske skulle behöva allt stöd jag kan få under en dålig dag. 

Någon som känner igen sig? 

• Kategori: KampenTaggar: EDS, Reumatism, krafter, vänner; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Rebeca:

Jag känner igen mig varje dag. Ibland orkar jag bara för att vara snäll. Men jag får alltid igen det efteråt känna det som.

Svar: Jag känner igen mig i det du skriver Rebeca. Det här att det "straffar" sig efteråt istället. Men det där onda som kommer efteråt är det sällan någon som ser. De ser ju bara när man orkar.
Camilla Blomberg

2 yllefilt.blogg.se:

Bra skrivet!

Svar: Tack så mycket! 🌸
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Hur kan man inte förstå om någon inte orkar? Kanske förstår jag lättare eftersom jag själv inte alltid orkar. Dock på grund av mitt psykiska mående och inte på grund av en fysisk sjukdom, då jag har mycket ångest och är deprimerad. Men det gör detsamma, jag vet att människor är olika och man vill väl att ens vänner ska må bra?

Generellt tycker jag att många är för oempatiska, och verkar inte ha förmågan att förstå att det kan vara jobbigare för någon annan än för en själv.

Jag har en vän med en sjukdom som påverkar henne fysiskt, och jag har absolut förståelse för att hon inte alltid orkar ses just precis när jag råkar orka och ha lust.
Intressant läsning och jag önskar dig all lycka och välmående!

Svar: Tack för att jag fick ta del av dina tankar. Det är verkligen tråkigt att höra det du beskriver! Man önskar att större förståelse fanns. Det skulle underlätta mycket.
Tack igen och detsamma till dig!
Camilla Blomberg

4 countrypride.blogg.se:

Känner igen mig i det du skriver. Nu har det blivit så att färre och färre ens frågar om jag vill göra någonting. Ingen kommer sällan "till mig", även om det många gånger skulle underlätta och faktiskt göra att besöken kan bli av lite oftare och att jag faktiskt kan orka en lite längre stund.

Det är alltid jag som måste ta mig överallt för att ses vilket tar oerhört på krafterna och kroppens fungerande. Oftast är en "gnällig eller lat". "Alla" har ju sitt att hantera i vardagen heter det så då ska man bara orka hänga på i det tempot som alla andra håller, annars blir en utesluten ur gemenskapen.


Svar: Det du beskriver kan verkligen kännas jobbigt! Avståndet blir ju inte längre för att dom ska åka än vad du ska åka även om ofta förklaringen är att en bor för långt bort.
Jag brukar ibland ändå tänka att det kan vara en fördel att åka bort. Då kan jag ju själv bestämma hur länge jag orkar stanna och tacka och åka hem. Har jag besök kan det kännas jobbigt att "skicka hem" någon. Man vill ju inte såra någon som skulle ta det fel.
Tack för att du dela med dig och reflektera över min text. Kramkram
Camilla Blomberg

Kommentera här: