Jag dör, men klarar mig
Jag ska träffa käkkirurgen på måndag. Jag börjar känna stressen. Jag minns hur det var sist. Att bara sitta där och vänta på ett besked man egentligen redan vet, men man vill bara inte höra det! Vetskapen om att man vilken sekund som helst kommer ropas in och DÅ hör jag det – operation – det ger panikkänslor. Det blir så verkligt.
Jag får flashbacks från tidigare gånger. Det är jobbigt att bara skriva om det. Hela kroppen säger ifrån. Jag fryser så mycket att jag skakar. Det sitter så djupt i mig att jag inte får berätta. Men jag vet nu att jag visst får. Det är min berättelse. Min upplevelse. Min känsla.
På måndag vill de att jag fyller i vem som är min ”närstående” i hälsodeklarationen. Samma ångestfyllda fråga som vanligt. Jag försöker välja att inte bli sårad av omgivningens lovord som inte uppfylls. Att ena dagen få höra att någon tänkt finnas där, för att nästa stund höra att jag kanske borde fixa en back-up trots allt… Det gör mig förbannad. För det låter alltid så bra utåt sett. Till en början. Det här sårar mig djupare än vad jag egentligen vågar erkänna för mig själv. Varje gång det händer. Det ska inte behöva vara så här jobbigt. Jag vet det nu.
Jag har sövts ner närmare 30 gånger. Jag är van vid det, sägs det. Jag har ju så mycket erfarenhet av operationer. Men jag är också van vid att vara ensam. Jag är van att vakna och ingen är där. Jag är van vid att det blivit svårare när någon är med. Jag är van vid att jag blivit tryggare när jag är själv. Jag är van med att ingen förstår när jag försöker förklara det här. Jag hatar allt det jag blivit van med och andra älskar hur bekvämt det blivit för dem! Jag blir kall och försöker inte känna. Men jag vet att man inte kan välja att inte känna sig övergiven. Det är något man bara känner sig ändå.
Jag lägger inte ner någon större energi på att tuffa till mig och tänka att jag klarar den här utmaningen också. För det gör jag alltid ändå. Det går inte att ”inte klara sig”. Det är bara att göra det. Däremot får jag tvinga mig själv till att vilja klara det.
Jag vill inte höra ”kan man inte göra saker fast man inte vill ibland”, precis som om det vore någon revolutionerande insikt. För det hjälper ingen annan än de som säger det. För om man är trygg i tanken på att jag klarar det här fint, då känns det nog lite mindre jobbigt att göra mig besviken. För hallå! Jag klarar mig! Men varje gång det händer försöker jag tuffa till mig själv. För rent känslomässigt känns det som jag dör. Varje gång. Men fan, till er lättnad så klarar jag mig. Fast jag inte vill.
Jag dör, men klarar mig.
Jag får flashbacks från tidigare gånger. Det är jobbigt att bara skriva om det. Hela kroppen säger ifrån. Jag fryser så mycket att jag skakar. Det sitter så djupt i mig att jag inte får berätta. Men jag vet nu att jag visst får. Det är min berättelse. Min upplevelse. Min känsla.
På måndag vill de att jag fyller i vem som är min ”närstående” i hälsodeklarationen. Samma ångestfyllda fråga som vanligt. Jag försöker välja att inte bli sårad av omgivningens lovord som inte uppfylls. Att ena dagen få höra att någon tänkt finnas där, för att nästa stund höra att jag kanske borde fixa en back-up trots allt… Det gör mig förbannad. För det låter alltid så bra utåt sett. Till en början. Det här sårar mig djupare än vad jag egentligen vågar erkänna för mig själv. Varje gång det händer. Det ska inte behöva vara så här jobbigt. Jag vet det nu.
Jag har sövts ner närmare 30 gånger. Jag är van vid det, sägs det. Jag har ju så mycket erfarenhet av operationer. Men jag är också van vid att vara ensam. Jag är van att vakna och ingen är där. Jag är van vid att det blivit svårare när någon är med. Jag är van vid att jag blivit tryggare när jag är själv. Jag är van med att ingen förstår när jag försöker förklara det här. Jag hatar allt det jag blivit van med och andra älskar hur bekvämt det blivit för dem! Jag blir kall och försöker inte känna. Men jag vet att man inte kan välja att inte känna sig övergiven. Det är något man bara känner sig ändå.
Jag lägger inte ner någon större energi på att tuffa till mig och tänka att jag klarar den här utmaningen också. För det gör jag alltid ändå. Det går inte att ”inte klara sig”. Det är bara att göra det. Däremot får jag tvinga mig själv till att vilja klara det.
Jag vill inte höra ”kan man inte göra saker fast man inte vill ibland”, precis som om det vore någon revolutionerande insikt. För det hjälper ingen annan än de som säger det. För om man är trygg i tanken på att jag klarar det här fint, då känns det nog lite mindre jobbigt att göra mig besviken. För hallå! Jag klarar mig! Men varje gång det händer försöker jag tuffa till mig själv. För rent känslomässigt känns det som jag dör. Varje gång. Men fan, till er lättnad så klarar jag mig. Fast jag inte vill.
Jag dör, men klarar mig.
Du ska ju inte behöva ha det såhär. Vad tror du skulle hjälpa dig i dagsläget? Finns det något som skulle göra din ångest och stress mindre jobbig? Som är möjligt? Med tanke på allt tufft som du behöver gå igenom, och din ångest för separationer och ensamhet, har du funderat på att ta någon medicin? Typ SSRI, för att kanske få ett lite bättre mående överlag? Vad tror du själv skulle kunna hjälpa dig?
Kramar