Camilla vill att jag ska skriva

 

En kväll i slutet på juli 2014 skickade Camilla ett meddelande till mig. Hon hade bara skrivit en enda mening: ”Jag vill gärna prata med dig, K.” Hon ville bli lyssnad till. Jag visste ingenting om henne då. Jag ringde upp. Kort efter knackade hon på dörren och klev in. Hon var rödkindad av solen och slog sig ner i fåtöljen med en liten duns. Jag satte mig bredvid henne. Vi behövde inte småprata. Hon berättade rätt fram att hon hade en livsavgörande operation framför sig. Hon visste inte om hon skulle kunna gå igen, vilket var väldigt ångestfyllt och tufft för henne. Men ganska snart visade det sig att hon bar på något som var mycket svårare för henne.


Camilla sitter nu här tre år senare bredvid mig. Uppkrupen på knä bland kuddar och gosedjur från IKEA. Hon vill att jag ska skriva. Jag går med på det.

Vi sitter tysta en kort stund. Tagna av stundens allvar.
”Jag vet inte vad jag ska säga” börjar Camilla och tittar osäkert ner på sina händer som vilar i knät.
”Bara börja berätta!” säger jag. Det är den tillåtelsen hon behöver få höra för att våga berätta om det alla bett henne vara tyst om. Camilla beskriver för mig att hon känner sig ensam och övergiven. Hon saknar en trygg vuxen person i sitt liv. Så har det varit så långt tillbaka hon kan minnas. Ända från förskolan. Det är en svår och överväldigande saknad.Det är också känslor av ilska och stor rädsla. ”Jag vet att vuxna gjort dig illa med våld när du var barn och att du blev rädd. Jag vet också att du blivit utsatt för sexuella övergrepp och att du inte fick det stöd som borde varit självklart. Jag vet att ingen kom och hälsa på när du låg på intensiven efter en svår operation. Jag vet att du lämnades ensam och att ingen tog hand om dig. Jag vet att du blivit övergiven många gånger när du behövde någon som mest och att du nu blir påmind om det ofta. Jag vet att du inte fick den trygghet du behövde och borde fått” säger jag. Camilla behöver få veta att jag vet hur hon har haft det under uppväxten. Jag berättar att det inte skulle varit så här. Jag försöker förstå men jag har inte någon som helst föreställning om hur det här måste sårat henne.

Camilla berättar att hon försökt ”låna” trygga vuxna personer genom hela sin uppväxt som några slags faddrar/extraföräldrar. Hon bad med sina stora hoppfulla blåa ögon om att bli älskad och kramad. Oftast var det några genom skolan som blev utvalda. Hon försökte ”köpa” lärarnas kärleksfulla vänlighet genom att bli bäst i klassen. Det är det sättet hon känner till för att försöka bli omtyckt. De på skolan såg att hon hungrade efter ”kunskap” och gav henne all den uppmärksamhet och närvaro som hon så förtvivlat längtar efter. Camilla vill nu inte att dessa relationer ska ta slut efter en bestämd tid, så som det annars fungerar. För den gemenskapen kommer försvinna. Precis som utvalda ”nissar” från sjukhuset.

”Vad vill du att jag ska säga, K? ’Tack för att du fanns där och höll mig vid liv i 3 år’. De hjälpte mig överleva dag för dag. Men sen då? Det är ännu en överlevnadsstrategi som tar slut. Vad gör jag nu för att överleva ett tag till? När de försvinner, då vill jag också försvinna. När du försvinner i maj, då tar min kalender slut. Det finns inget kvar som håller mig vid liv… Jag har ingen” säger Camilla och tystnar. Jag ser hur hennes ögon fylls med tårar, men hon gråter inte. Hon låter inte tårarna rinna över. De blir kvar i ögonen som en glittrande påminnelse om sorgen hon så väl behärskar.
”Det är jättemörka tankar du känner”, svarar jag henne. 
”Det har aldrig tidigare spelat någon roll vad jag sagt, för alla har bara sett hur duktig jag är på att klara saker” svarar hon med en axelryckning.

Camilla är väldigt kreativ i sina sätt att be om hjälp. Hon ger exempel på när hon som 15åring skrev en uppsats där hon berätta att hon ville dö, och alla hon visade uppsatsen för berömde henne hur bra hon var på att uttrycka sig i skrift… Inte ens den starka konkretion som ord kan ge var tillräcklig för att de skulle ta henne på allvar. Inte ens när hon vid 20 års ålder tog med sig en lök hon kunde hacka för att börja gråta. De personer hon mött menar förstås väl när de berömmer hennes prestationer, drivkraft och kapacitet, för det har hon. Men de glömmer personen bakom allt det. De glömmer Camilla. Ingen frågar någonsin hur hon känner.

Camilla berättar för mig att hon kan bli arg på sig själv som vaknar upp varje morgon, att hon fortsätter orka, fast än hon inte alltid vill. ”Jag önskar att det gick att ’inte orka’. Då kanske någon skulle förstå” säger hon. Det gör mig förundrad och oroar mig. Ingen har varit snäll och lyssnat på hennes upplevelse. Camilla sitter nu här bredvid mig och beskriver så tydligt en känsla av panik och övergivenhet som är närmast total för henne. De personer som höll henne vid liv är borta. Den konstgjorda andning hon fått har tagit slut, och utan syre kan ingen leva. Hon är livrädd för att det inte finns något kvar som kan hålla henne vid liv. Jag ser en tjej som kämpar för sitt liv och sina behov! Men ibland känner hon sig så fruktansvärt ensam och övergiven att ensamheten skrämmer mer än döden. Hur har flera terapeuter, psykologer och kuratorer kunnat avsluta samtalen efter max tio träffar bara för att hon varit ”duktig” och aldrig börjat gråta? Det är lagkrav på att hjälpa personer som henne. Varför har hennes närmaste tystat ner henne? Det här är läskigt och jobbigt att prata om, men man måste våga. Varje gång de lät bli att prata om det, gav de henne ännu en anledning att känna sig övergiven - och hon skulle haft rätt. Många har svikit henne. Jag känner stor oro att ingen oroar sig! Det oroar mig att hon uppmuntras vara ”mönsterpatienten” eller ”den perfekta flickan” och så enkelt överges att klara sig ensam för att hon är ”duktig”. Men att hon känner att hon inte kan visa sina känslor, är ett tydligt tecken på att hennes emotionella utveckling blivit ett problem!! Hon har ju det jättesvårt med känsloreglering och realistiska förväntningar på olika relationer. Camilla har berättat för mig om de gånger hon tvingat undan gråt så hårt att hon mått illa, till och med kräkts. Hon upplever en fysisk reaktion på sin känslomässiga nöd. Hennes vädjan om hjälp är ju gränslös! Camilla skriker ”håll om mig!!” fast än hon är rädd och får i gensvar ett ”jag finns här” av omgivning, men ändå är det ingen som tröstar henne. Ingen. Jag undrar om någon någonsin sett henne ledsen?


Camilla berättar vidare för mig att hon inte vill och är trött på att vara för bra på att göra rätt. Hon vill inte klara av livet mer. ”Vem bryr sig?” slänger hon ur sig samtidigt som hon rycker på axlarna. Jag hör att hon har så mycket att kämpa mot. Men inget att kämpa för. Den här längtan efter trygghet är för henne ibland omöjlig att stå ut med. Hon har tidigare försökt skada sig själv. Hon har vant sig vid att hennes ord inte har någon betydelse och det gör hon genom att översätta känslor till handlingar. Det hon inte står ut med att ha inom sig måste komma ut på något sätt, men hon vet inte hur. Hon har straffat sig själv på samma sätt som den smärta hon blev utsatt för när hon var yngre. Skillnaden är bara att hon gör det mot sig själv den här gången. Men hon får ingen hjälp av människor i profession eftersom hon inte per definition har ”självskador”. Jag blir arg och upprörd! Camilla säger att hon egentligen inte behöver skada sig själv. Det gör livet mot henne ändå med alla onda sprutor, smärta och operationer. Men känslan, att hon tror att hon behöver bli straffad, finns ju kvar tänker jag. Sjukdomarna har blivit som ett verktyg till självdestruktivitet och ingen tycks förstå det!

”Varje ingrepp, varje operation, har varit en chans att kanske slippa vakna upp” säger Camilla. Hon fortsätter med blicken riktad mot fönstret bredvid mig. ”Jag fortsatte blunda. Jag höll andan. Jag ville sova lite till. Jag ville inte vakna upp till tomheten. Ingen skulle finnas där om jag vakna. Det var inte bara en känsla, det var ju sant. Jag tänker inte ta livet av mig, men ibland tänker jag att det fixar sjukdomarna åt mig och det kan kännas lite bra”. Hennes rädsla vet flera om, men ingen vågar prata om det. ”Prata inte så där” säger de. Men finns det något annat sätt att prata om det på? Det är farligt att säga till ledsna barn och unga att vara tysta. Hemligheter dödar. Eller så dömer de henne och säger ”men ge upp då” och talar om för henne att hon är otacksam, feg, tråkig och egoistisk - bara för att hon ber om att få ha någon nära sig. Men vilka stämmer in på den beskrivningen, egentligen? Ingen har verkligen funnits där, varken fysiskt eller känslomässigt, för att bekräfta och våga möta henne i den känslan hon är i. Omgivningen säger åt henne att gå i samtalsterapi. På samtalsterapin säger de åt henne att träffa fler vänner. Vem finns där för henne då? Camilla blir övergiven i ensamheten.

Camilla har liten erfarenhet av mogna kärleksfulla personer och stabila relationer, och när hon då upptäckte att sådana fanns på skolan, var hon girig efter dem. Hon säger att hon inte vill att hennes utvalda personer ska försvinna. Hon vill inte att de ska lämna henne. Hon vill inte överges. För då dör hon. Det gör så ont att lyssna på Camilla.Hon är helt förtvivlad när hon berättar om hur dessa personer är det enda som får henne att dröja kvar i livet. Jag försöker stoppa hennes paniktankar genom att tala om för henne att det inte är fel att söka efter trygghet och hur stolt jag är över att hon agerat som hon gjort. ”Det var modigt av dig”, säger jag. Kortsiktigt rädda trygghetspersonerna hennes liv. Allt som var sjukt, ledsamt och ensamt fick de ju att försvinna för en stund.

”Då var jag inte rädd. Jag hade en känsla av att höra hemma.” Camillas blick skyms återigen av glasartad behärskning. ”Men jag borde inte behöva dem längre. Fast jag gör det ändå.” Hon drar ett djupt skälvande andetag, men det är allt.

”Det är fullt förståeligt att söka efter trygghet”, säger jag och hoppas att hon inte dömer sig själv. Hon har gått igenom saker ingen är utrustad för att klara ensam. Hon behövde verkligen dessa relationer för att må bra. Några som bryr sig och sätter hennes bästa först. Hon behöver få veta att även om hon inte kunde få tillräckligt mycket trygghet hemifrån, så var hon värd att få det. Men samtidigt som relationerna gör väldigt gott för Camilla, så sårar det henne också fruktansvärt mycket. Det sårar inte på ett elakt sätt. Men de sårar och gör henne besviken för att hon har en så stark önskan, ett hopp, om att det vore annorlunda. Hon vill ju att de ska bli som en förälder till henne. Att de stannar kvar. Jag vet att hon önskar att det vore sant.

”Camilla, vad tror du kommer hända med dig om du inte kan få det du önskar?” frågar jag henne. Hon står nu vid ett vägskäl. Det är jättesvårt för mig att säga att den självvalda familj hon så djupt önskar att hon hade, tyvärr aldrig kan vara det på riktigt. Det märks att hon blir förvånad över att jag ställer frågor som andra inte vågar prata om. Hon fortsätter berätta för mig om de personer hon fäst sin trygghetslängtan i sedan hon var ett litet barn och hur omöjligt det är att ”sluta känna”. Hon försöker bekämpa känslorna. Men känslor behöver istället bli erkända. Det är aldrig fel att känna. Man får känna ALLT.

Det är en intensiv längtan Camilla beskriver för mig.Hon berättar att hon legat vaken halva nätterna i flera års tid och saknat.Hon har ägnat livet efter en återförening. Jag får veta att hon fortfarande håller kontakten med flera av sina utvalda personer, men hon känner att hon inte borde eller får det.
”De har inte försvunnit helt”, försöker jag flika in. ”De finns där därför att de vill, inte därför att de måste.” Det är egentligen den finaste relationen en kan ha. Men Camilla är jätterädd för att de ska tröttna och överge henne. Några kommer hon inte att träffa igen. Hon berättar hur hon hoppats att de ska ta henne till sig och verkligen LEVT på den känslan. Det hon säger är inte symboliskt. Det är verklighet. Hon berättar om att hon sett över möjligheten för dem att ta henne till sig som sin dotter. Camilla har så starka och ömmande känslor. ”Jag vet att du längtat efter en trygg person, de som inte kunde finnas där. Men de personer du försöker hålla fast dig i kan inte vara de du önskar, hur snälla de än är, och det är därför du så ofta känner dig ensam och övergiven” förklarar jag. Vi pratar en stund om det.

”Jag vet att flera bryr sig om mig. Men det är inte tillräckligt! Jag vill ha dem, men de vill inte ha mig!” Camillas röst darrar.
”Du vet och förstår att de inte kan stanna och vara de du önskar. Det tar tid att känna det. Men de bryr sig. Annars hade de inte stöttat dig så mycket” talar jag om för henne. Men jag vet att Camilla tänker att ingen logik i världen kommer få det att sluta banka så hårt i bröstet.
”Okej, kanske det var tillräckligt” ändrar hon sig. ”Det är bara det att jag ville mer! En skolavslutning borde inte vara slutet. Det är som att sätta ett datum för hur länge jag ska leva. Det var så enkelt för dem att lämna mig.” Camilla är mycket berörd och fortsätter. ”Jagönskarjuatt de ska vilja ha mig lite som en dotter. Jag vill inte leva utan dem. Varför vill de inte ha mig? Jag skulle vilja göra allt, men det spelar ingen roll… Jag vill bara ha MAMMA och PAPPA!” Med en röst som nästan spricker fortsätter hon. ”Varför kan inte du vara min… ” Det ligger desperation i luften. Jag är hennes önskemamma.


Jag vill krama om Camilla. Lika mycket min egen skull som för hennes. För jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan nästan rent fysiskt ta på hennes själsliga smärta. Så ont det gör i mig! Hon låter så liten när vi pratar. Andra gånger så gammal. Inget mittemellan. ”Vi ska hjälpas åt med att du ska få känna dig trygg i dig själv och att du ska bli en egen person. Jag ska kriga för dig Camilla!” säger jag till henne. Jag ser att hon håller andan och biter ihop.
”Ingen har krigat för mig förut, på riktigt alltså”, säger hon med en röst som darrar.
”Jag tänker inte ge upp. Jag känner det ansvaret. Du ska inte behöva må så här!”säger jag med eftertryck. Och så, för första gången, börjar Camilla gråta.

 

Tårarna väller upp i hennes ögon och rullar ut en efter en över kanten. Under ett par häftiga andetag stammar hon fram ”Jag v-v-vill… i-inte vara… ensam.” Tårarna är så tunga att de sipprar ner på nyckelbenen. Hon längtar efter något som inte går att sätta ord på, som bara går att gråta efter.

”Jag ser Camilla att du blir jättejätteledsen när vi pratar om det här” säger jag. Sorgen svämmar över och hon börjar snörvla. Hon ser så liten och rädd ut. Hon ser ut att vara åtta, kanske tolv. Inte tjugotvå.
"Gråt ut dina tårar, de skulle inte komma om du inte behövde det” säger jag och sträcker fram en pappersnäsduk jag grävt fram ur min väska. Hon ruskar snabbt på huvudet. Hon vänder sig bort och sätter armen skyddande framför ansiktet. Hon gråter ihållande och övergivet.Hennes andetag är ansträngda. Hela hennes kropp darrar och jag kan höra hennes tänder skallra. Det är som om hon stålsätter sig inför något. Det griper tag i mig.Hon gråter ju aldrig för då kan ingen göra henne illa! Jag minns vad hon tidigare visat mig på en teckning. Hon måste vara jätterädd nu. Allt för många gånger har det visat sig att visa känslor varit kopplad till våld, smärta och fara.
”Det är okej att bli ledsen. Det är annorlunda hos mig” är det enda jag kan säga. Jag ser hur hon kämpar för att hålla ihop och sluta gråta, fast hon inte behöver. Det är okej att känna. Men hon visste ju inte! Hon har så länge fruktat det bottenlösa djupet som dolde sig under gråten.

Camilla gråter en lång stund. Hon gråter allt häftigare och får kippa efter luft. Hon har krampaktigt dragit upp knäna mot kroppen. ”Ta ett lugnt andetag” säger jag till henne så stilla jag kan. Hon lyssnar på mig och tittar upp. Tårarna fortsätter strömma över hennes kinder. Jag längtar efter att slå armarna runt henne och krama bort smärtan och rädslan som så tydligt syns i ögonen. En kram får inte allt att bli bättre, men det får allt att kännas bättre. Med fingertopparna för jag sakta bort en hårslinga från hennes kind över tinningen och bak mot örat. Jag ser hur hela hennes kropp spänner sig. Pantomim av tvivel och skräck och sorg syns i hennes ansikte. Striden mellan erfarenhet och drömmar syns så tydligt. Hon vill tro på mig. Camilla mjuknar och tillåter mig röra vid henne. ”Här, det kan svida och göra ont runt ögonen att torka med tröjärmen hela tiden”, säger jag och erbjuder henne pappersnäsduken igen. Den här gången tar hon emot den. Hon gråter ännu häftigare. Jag flyttar mig närmare henne. Jag håller henne tätt intill mig, hela Camilla, med de våta kinderna, den snoriga näsan, den långa kroppen, hela hon. Camilla har båda händerna framför munnen som för att försöka dämpa hulkningarna mot mitt bröst. Trots att hon borrar ner huvudet mot min tröja kan jag ändå höra hur smärtan skär i henne. Hon är inte van vid att någon håller om henne.

Camilla är så otroligt stark och modig! Hon har ingen anledning att tro på att jag är ärlig mot henne. Ingenting i hennes förflutna ger henne giltiga skäl att tro på mig när jag säger att jag inte kommer göra henne illa eller överge henne för att hon gråter. Instinktivt har hon duckat när någon sträckt fram armen i en inbjudande kram i rädsla för vad som kommer hända. Hon har blivit grundligt bedragen på något som är fint, och det är tragiskt. Det ska handla om kärlek. Istället har hon stålsatt sig för smärta för det är vad hon har erfarenhet av. Men den här gången vann hennes längtan efter tröst över rädslan. 

När Camilla lugnat sig lite berättar hon att ingen sett henne ledsen sedan hon gick i blöja. Hon har fortfarande händerna framför ansiktet för att jag inte ska kunna se henne. Det finns lite tvivel kvar. Ingen har någonsin kramat om henne när hon varit jätteledsen. Jag är den första. Jag försöker föreställa mig det lilla barnet i overall framför mig. Ett barn som ingen sett gråta, är det möjligt?Men varken hennes mamma eller pappa har sett henne ledsen. Inga syskon, släkt eller vänner. Ingen. Hon har inte känt tillit till någon under hela sitt liv.Camilla har verkligen stått otroligt ensam i allt det tuffa som hänt henne, utan en trygghet som borde varit självklar i ett liv. Men den stund som jag väntat på så länge och som jag visste måste komma förr eller senare, nu var den här. Det känns bra att hon känner tryggheten här hos mig för att våga släppa fram känslorna och kan lätta lite på allt det som tynger henne. Hon gråter säkert för allt det som varit och hänt henne.

Det blir tyst. Ganska länge. Vi bara sitter bredvid varandra. ”Du är ju alldeles rödgråten. Hur är det med dig, skruttan?” frågar jag efter en stund och försöker fånga hennes blick bakom det långa håret som döljer ansiktet. Jag ställer mig med mina armar öppna och ger henneGosegrisen. Väntar på att hon ska ta emot den värme jag erbjuder henne. Hon litar på mig och tar emot min tröst. Vi kramar om varandra. Tårarna väller fram igen.
”Varför blev du så ledsen nu?” frågar jag.
”För att du är så snäll!” gråter hon fram efter en stund. ”Jag vill försvinna här och nu i dina armar runt mig. Jag skulle dö omringad av trygghet och kärlek. För du kommer också försvinna snart” säger hon i flera ansträngda andetag. Jag blir berörd och omfamnar henne närmare intill mig. Jag är den enda stabila trygga vuxna som hon har tillfälle att umgås med, och hon klamra sig med förtvivlan fast i vår relation. ”Förlåt om jag snorar på din tröja” säger Camilla efter en stund och verkar uppriktigt orolig.
”Det får du göra. Låt tårarna komma” säger jag. Camilla tittar ner i golvet och vågar inte möta min blick. ”Skruttinuttan”säger jag ömt. Camilla är ingen andra kramat om på det här sättet eller sagt fina saker till, vilket jag tror kan vara en del av problemet. Jag märker att hon tycker om att bli omfamnad. Det är något hon tidigare bara drömt om hur det skulle kännas. Och nu vet hon.

Jag vet om att hon vill att jag ska vara hennes förälder. Vilket förtroende hon ger mig. Jag vet att hon inte har någon annan att gå till. Jag är den enda som kan ge lite tröst. Jag är den som får kropp och själ att hålla ihop för henne. Camilla kramar hårt tillbaka som för att magasinera tillräckligt med krafter som ska räcka till nästa återförening. ”Släpp mig inte. Jag vill inte förlora dig” kvider hon plötsligt fram och omfamnar mig på nytt. Tårarna glittrar på kinderna. Hon gråter jättehäftigt. Hon reser sig upp, går bort en bit och försöker sluta gråta. Det går inte. Jag ber henne sätta sig en stund medan jag går omkring i rummet och plockar undan lite småsaker. Hela tiden talar jag lugnt om för henne att jag finns i rummet, vad jag gör och påminner henne om att andas. Jag frågar vad hon ska äta ikväll för att ge henne en chans att tänka på annat och lugna sig. Det tar några minuter innan hon hittar luft att berätta.
”Makaroner” säger hon med mycket låg röst som fortfarande har en anstrykning av gråtens efterverkningar. ”Jag ska också äta det” svarar jag och kramar om henne igen. Snyftningarna avtar. En lång tystnad. Jag känner hur hennes kropp slappnar av. Jag hör hur Camilla pustar utmattandes ut mot min axel. Hon vilar från stormen. Sedan lägger lugnet sig. All luft har gått ur henne. Hon ser liten, tunn, medtagen och blek ut.

”Det kan vara jättejobbigt att gråta så häftigt och en stund efteråt kan man må skrutt” säger jag. Camilla ler lite svagt och sorgset. Hon behöver få veta att det inte är något konstigt eller fel och att det kommer kännas bättre. Jag påminner henne om att hon får sms:a mig och att grisen finns där som en substans att hålla fast vid, en länk till min värmande famn och som för att lyssna, även om hon bara vill sitta tyst. Det är viktigt att hon vet om att jag fortfarande finns nära, fast jag inte alltid kommer stanna kvar. Det här är inte vårt sista ögonblick tillsammans. Inte än, men om några dagar. Camilla vet om det, nickar och torkar sina våta kinder med tröjärmen som blivit fläckigt mörkgrå av snor och tårar.

Det har blivit sent. Solen är nästan nere. Camilla drar upp dragkedjan på tröjan. Jag ber henne ta på sig hatten också eftersom det blåser ute. ”Du ser så fin ut i hatt. Jag skulle också vilja ha en hatt, men jag passar inte i det. Jag skulle se ut som en påskkärring”, säger jag. Vi börjar fnissa tillsammans. Ganska snart bubblar det fram ett hjärtligt skratt ända från magen ur oss båda. Det värmer att se henne le så stort.

”Ta hand om dig” säger jag och vi kramar om varandra hejdå. Camilla tar ett djupt andetag och går ut genom dörren. Jag tittar efter henne när hon går med sin älskade rosa gris i handen. Jag ser hur hennes skor lämnar avtryck i korridoren. Hela du lämnar avtryck i mig Camilla. 

 

Kommentarer:

1 Lisa:

Jag har inga ord. Du lämnar verkligen avtryck Camilla, precis som personen i brevet berättar. Och det är alltid okej att känna saker, vad det än är!
Massor av kramar❤❤

Svar: Kram <3
Camilla Blomberg

2 Bea:

<3

Svar: Kram <3
Camilla Blomberg

3 Caroline :

❤❤❤

Svar: Kram <3
Camilla Blomberg

4 Eva:

Camilla! Du berör mig så mycket.
kramar
Eva

Svar: Kram <3
Camilla Blomberg

5 Akira Öken :

Å Camilla! ❤

Svar: Kram <3
Camilla Blomberg

6 Eva:

Hur går det Camilla? Jag tänker på dig och undrar hur du har det?
kram
Eva

Svar: Det är fint att se att du hör av dig för att kolla läget. Jag saknar det. Jag har känt mig väldigt ensam. Speciellt nu. Den separation jag bävat inför hade jag i måndags och nu vet jag inte hur det är... Kram <3
Camilla Blomberg

7 Fixie:

Fick snedträff på den här sidan, men läste artikeln. Jag känner igen mig, även om min resa inte på långa vägar varit lika intensiv. EFT var det som fick livet att vända för några år sen. (Emotional Freedom Technique kan man lära sig gratis. Det finns massor med info på nätet.)

Det finns alltid hopp. Man kan aldrig styra andra, få dem att vara det man själv behöver vara. Ingen kan ge framgång till någon annan. I det här fallet är det vägen som ÄR målet. Ju guppigare, desto större chans till stora lärdomar, men fy skam vad jobbigt det kan vara.

Eller som Richard Bach skrev i "Illusioner": "Du blir ledd genom ditt liv av den kunskap den inre varelsen inhämtar, den lekfulla ande som är ditt sanna jag. Vänd dig inte bort från möjliga framtider förrän du är övertygad om att du inte har något att lära av dem. Det står dig alltid fritt att ändra din uppfattning och välja en annan framtid, eller ett annat förflutet." Det där var ingen plattityd. Jag vet att han har rätt.

Svar: Hej, vad bra att du hittade ett sätt som fungerar för dig. Jag får fortsätta prova mig fram. Tack för att du kika in och lämna en kommentar.
Camilla Blomberg

8 Emma:

Fina Camilla, jag blir så berörd och riktigt känner din smärta. Jag har själv varit i en liknande situation och det hade kunnat vara min dåvarande psykolog som skrev det där. Hon betydde allt för mig då och precis som du, jag önskade att hon hade kunnat bli min mamma och stanna för evigt. Hennes värmande kramar... jag kommer aldrig att glömma hur beskyddande de kändes. Men vår kontakt kom också till ett slut, jag är fortfarande ledsen för det, men jag har hittat mer trygghet i mig själv nu och även om min längtan efter någon finns kvar, är den inte lika desperat idag. Jag hoppas att du kommer dit en dag och att din smärta minskar. Jag önskar dig all styrka och jag vill berätta att du inte är ensam, även om jag är hemskt ledsen över att du också känner liknande känslor som mig. Du verkar vara en fin person och jag tror på dig! Kramar ❤️

Svar: Det gör på riktigt ont i mig att läsa om det du skriver. Det påminner så mycket om min egen smärta. Men det känns lite skönt också. Att just läsa om någon som gått/går igenom lite samma sak. Någon som kan förstå på riktigt. Jag har kunnat känna mig så ensam med att känna som jag gör också. Men nu vet jag att det inte är så. Tack Emma för att du skrev så fint till mig. Stora kramar <3
Camilla Blomberg

9 Tisa:

Jag har inte varit aktiv på internet så mycket p.g.a. dåligt mående och därför inte lämnat något avtryck, men jag har tänkt på dig ska du veta! <3

Denna text fick mig faktiskt att börja gråta. Jag känner att jag bara vill få krama om dig. Du verkar ha genomgått och fortfarande går igenom så mycket smärta. Du är verkligen en riktig fighter. Men dock en fighter som får känna precis vad som helst. Gråta så mycket som behövs. Det du har fått uppleva måste ha varit fruktansvärt! det är helt otroligt hur du ändå har blivit en sån väldigt fin tjej både invändigt och utvändigt. Du undrar kanske hur jag kan säga invändigt utan att ha träffat dig. Sånt märker jag på många sätt i hur du skriver. Så kämpa på Camilla, gråt, kämpa, gråt! och kom ihåg att du är bra precis som du är
Stora bamsekramar <3

Svar: Tack Tisa! Jag behövde verkligen läsa det där idag. Bara det här att någon "lyssnat". Det betyder mycket för mig. Tack och kram!
Camilla Blomberg

Kommentera här: