krigszonen.se

Jag är rädd för att känna. Rädd för att göra något dumt för att dämpa känslorna. Men jag vet att det egentligen är när man försöker hantera känslorna som man kan göra dumma saker. Att känna vad man känner och låta det passera, för det gör det, är inte farligt. Det är vad jag fått höra. Men känslor har för mig aldrig känts tillåtet och varit något som ska utplånas på alla sätt. Även om det är destruktivt. Allt för att lugna på det sätt jag känner till. Det blir en överlevnadsinstinkt för att härda ut. Man vill inte att någon ska röra en. Jag minns hur jag som litet barn ogillade att bli kramad. Jag är rädd att det gör för ont att börja känna något igen. Rädd att behöva hantera något jag inte tror mig klara av helt själv. Jag antar att det jag egentligen vill är att någon ska handgripligen fånga upp mig när det händer och bara finnas där. Men jag kan inte lita på att någon stannar kvar. Och då vill jag inte heller att någon ska orsaka härdsmältan. Jag vill inte bli övergiven i en hög på golvet.