krigszonen.se

Jag är arg! Jag är arg på smärtan i knäna som hållit mig vaken halva natten. Jag är arg på mina käkleder. Jag är arg på inflammationen i handleden som inte vill gå över. Men egentligen är jag inte arg på det. Jag ser det bara som ett mer legitimt skäl som är lättare att förstå. För andra också. Det är sällan någon frågar vad jag tänker på eller känner. Man bara tror att man vet. Så i natt tog jag fram papper och penna och jag skrev och berätta. Ett brev som aldrig kommer postas.

 

Jag står inför flera förluster jag ska hantera. Några av mina utvalda personer, som jag hängt upp mitt liv på, kommer snart försvinna. Så är det bara. Oundvikligt. Och utan dem, dör jag. Det känns faktiskt precis så. Andra utvalda personer finns dock kvar, så kanske går det att leva lite ändå, men jag är livrädd att de också försvinner. Det känns ibland så verkligt att jag redan är död. Det här är jättetungt för mig. För jag vet inte hur jag ska överleva. Ska jag verkligen behöva känna så starkt och så mycket för förluster som andra vanligtvis inte tar så hårt? Jag är urusel på det här! Tanken på att aldrig kunna träffa vissa personer känns så ofattbar. Ordet aldrig går inte att greppa. Ändå är det ingen som dör. Det bara känns så. Några utvalda personer finns ju kvar men jag är ALLTID rädd att det är för sista gången vi ses. När vi ses tänker jag ”är det nu du försvinner?”. Det är därför jag blir så ledsen när vi träffas, samtidigt som jag LEVER för de stunder vi återförenas. Ibland vill jag skjuta upp träffen till senare för att flytta fram momentet där vi tvingas säga ”hejdå” till varandra ännu en gång. I de allra flesta fall är det ju bara tillsvidare. Vi planerar kanske ses igen. Men även om jag förstår det kan jag inte i min värld ta in det rent känslomässigt. Det går inte. Det finns inga garantier för återföreningar. Och att jag tycks vara den enda som inte kan acceptera att det är så, det gör ont. För jag känner mig inte redo att bli lämnad, men du är beredd att så enkelt lämna mig! Jag tror alla är rädd för att bli övergivna. Men hos mig är det en rädsla som tar över allt annat.

 

Jag har känt en förlamande sorg i en vecka för ett ”hejdå” från en utvald som snart kommer bli till ett för alltid och oåterkalleligt. Jag försöker förbereda mig. Men sanningen är att jag inte vet hur jag ska kunna hantera det. Någon tjöt NEJ NEJ NEJ igår. Men jag var ensam. Jag insåg sen att det var jag som lät. Men hur mycket jag än skriker, så är det sant. Och nu börjar jag bli arg över det. Jag råkade ge dig hela mitt liv, och snart försvinner du. Vad kommer hända med mig då?