krigszonen.se

Jag tänker skriva om det här nu, så det får plats en massa friska tankar sen ikväll!! 

Jag hade ont i sidan av knäskålen innan operationen. Uppdraget var att fixa det. När läkaren var inne i mitt knä såg han att knäskålen satt för tajt. När man lossade på knäskålen så hoppades man att smärtan jag kände också skulle försvinna. Men jag har fortfarande ont i knä. Om det blir bättre är för tidigt att säga... MEN jag upplever en positiv skillnad med knä. Det går lite lättare att böja! Jag böjer sämre än innan, men jag böjer det smidigare. Det här är ju både jättebra och jättedåligt! Jag hoppas bara att smärtan försvinner och rörligheten jag hade kommer tillbaka. 

När/om jag upptäcker att allt den här operationen gett mig är ett finare ärr och ett mer lätt-böjligare knä så vet jag inte hur jag kommer reagera. Jag kommer säkert äta, tala och le igen. Men det kommer aldrig bli som förr. Jag bara vet det med tanke på hur jag reagera direkt efter operationen… Ska jag vara glad att operationen inte förvärrat något? Ledsen att jag inte blev bättre? Ja allt på en gång! Jag var så rädd för att man kanske fixat felet i knä men att allt skulle växa ihop efteråt och allt gå förlorat. Men nu är jag rädd för att operationen inte förändrat ett skit!

Det här är lika verkligt även om man inte får prata om det högt: att det kanske inte kommer gå bra. Än så länge läker det rätt. Inga sammanväxningar. Men kommer smärtan bli bättre? Visst jag kan stå och gå på benen trots smärtan just nu - men kommer det bli värre? Jag får bara vänta och se hur det blir. Ett halvår av ovisshet... För faktum är att jag kanske har genomgått en så här stor och riskfylld operation för ingenting. Tanken är motbjudande. KAN NI FÖRSTÅ MIN FRUSTRATION? SAMTIDIGT MIN UPPRYMDHET ÖVER ATT JAG KAN GÅ!!? Nej, självklart inte. Det kan inte ens jag. Det är för stort att ta in. All oro inför ingreppet, all smärta jag (inte) stod ut med och all ångest som följde av det. Och det för kanske ingenting! Man ska inte ta ut något i förväg. Det kan gå bra! Det finns hopp! Men läkarna verkar inte tro det. Jag ska vara GLAD för att jag inte blev sämre!!?? Jag är skitglad att operationen inte förvärrat något (förutom - än så länge - min rörlighet). Men vad menar de egentligen med att vara glad? Jag vill bli bättre!! Men operation var så pass riskfylld att jag ska vara glad för det här. Att jag fortfarande kan böja benet även om det gör ont. Det är jag, men jag ville mer. Fast jag ska erkänna att jag är glad att man i alla fall försökte. För annars skulle jag alltid undrat hur det kunde ha blivit. Nu vet jag. Jag antar att jag bara inte ville att det skulle gå så här... Jag vill bli bra. BÄTTRE. Är det för mycket begärt? 

Om hoppet är ute sliter jag tag i läkarens vita rock och drar honom över skrivbordet. Det var ungefär så jag kände om operationen. Men när orden sen väl kom ut ur läkarens mun att operationens enda vinst kanske bara blev ett finare ärr och att jag skulle vara tacksam för att operationen inte förvärrat något, så satt jag helt paralyserad. Läkaren säger att jag ska fortsätta kämpa på och att jag kommer klara det här. Hur då klara något som inte är möjligt? Som inte ens läkaren själv tror på? Men jag nicka. Jag drog honom inte över bordet. Värre var: jag eller läkaren sa ingenting mer om det här.