krigszonen.se

Man hör, ser och träffar andra som blivit handikappad eller funktionsnedsatt eller whatever du vill kalla det. Vi kämpar och slåss alla för att bli bättre. Så bra som möjligt. Men man gör det med varandra också. Man kämpar och slåss. Det kan låta irrationellt men som vilken frisk som helst så tänker man "jag ska bli bättre än dem där, jag ska inte bli som du". Det låter jättehårt och man objektifierar varandra för att skapa distans, men så kan man tänka ibland. Jag vet att många gör det. Man hatar ju själva sjukdomen, inte personerna man mött. Gäller att inte ta det personligt. Jag gillar verkligen vissa personer som jag mött tack vare sjukdomarna och är ibland nästan glad att jag är sjuk, för annars skulle man kanske aldrig träffats. Inte ens börjat prata. Men man vill bara inte sitta i rullstol eller använda kryckor som de andra gör. Man vill inte få uppsvällda kinder som han eller hon har. Man vill inte halta som värsta t-rex som han eller hon gör. Man vill inte vara sjuk helt enkelt. Man vill inte leva så där. Men för andra är det kanske just deras vardag.

 

Jag förstår om det låter hemskt hårt det jag skriver om att jag inte vill hamna i rullstol, och så är det så just du kanske lever... Förlåt i så fall om någon blir upprörd. Jag har själv fått höra att folk inte vill bli som mig (de menar förstås så sjuk). Jag blir inte ledsen för jag vet ju vad de egentligen menar och tar det inte personligt. Men till er som inte förstår det; kan ni inte försöka förstå eller kanske till och med känna igen er i att ni tänkte likadant själva, innan ni hamnade i rullstol eller innan ni började halta? Var det inte så ni tänkte då - som mig? Ni ville väl inte heller hamna där. Men jag kan också känna att hamnar jag någon gång i rullstol, så vill jag bli som just den personen, för den har en så grym krigarmentalitet.