Jag retirerar inte. Jag laddar om.

Här sitter jag igen i en av alla mina mjukisdressar och försöker tenta av (ibland är det skönt med distansstudier) den kurs jag missade när jag opererade knä för två år sedan, då låg på sjukhuset för att lära mig gå igen – mot urusla odds. Sen missade jag kursen igen när jag hade nästa operation, den gången i käkleden. Och nu höll jag på missa kursen ännu en gång eftersom jag hade den öppna käkledsoperationen och låg på sjukhuset längre än planerat. Så jag har med andra ord mycket att plugga ikapp nu. Men jag vägrar skjuta upp den här kursen till nästa tillfälle igen, det vill säga ett år. För jag kan inte vara säker på att det är lugnare i livet då… Men också för att jag tror att jag klarar det ändå. Jag må förlorat flera strider ibland, och det får vara okej. Men jag står fortfarande obesegrad i det här kriget så länge jag fortsätter försöka, och det är vad som egentligen räknas.

Det jag tänkte berätta igår var att jag fick komma med en lägesrapport för käkläkaren. Jag kan nu ”lätt” gapa, eftersom artrosfibrosen är borta, så stort att jag får in två fingrar i munnen (ca 20 mm). Om jag pessar med fingrarna så går det några millimeter till. Jag tar inga smärtstillande. Men jag kan fortfarande inte sova mer än kortare stunder på höger sida på kudden. Ärret läker fint. Men några sårskorpor är kvar. Det blir bättre. Förutom efter att jag ”gaptränat” och ska bita ihop igen, då går det inte bita ihop hela vägen. Jag får ett snett underbett som varar ett par sekunder till som mest en halvtimme. Som om käkleden glider pyttelite ur led. Vilket händer flera gånger om dagen. Käkläkaren tror det är ”koag” som ligger emellan. Jag visste inte heller vad nissen först mena. Koag är en förkortning av koagel = blod som levrat sig. Jag ska undersökas mer imorgon.

Min läkare – the boss över allt – har också hört av sig! Läkaren vill att jag ska ta blodprover och fylla i lite papper inför kommande läkarbesök. Exempelvis vill läkaren ha reda på hur många operationer jag gjort, när det var och vilket typ av ingrepp. Jag skulle fylla i ”en operation på varje rad”. Jag började skratta högt. Det kändes så fånigt. Jag fick bara fyra rader i papprena. FYRA. Inte ens dubbla rader hade räckt för mig! Men som vanligt får jag fylla i ”för många operationer” och komplettera med muntligt svar istället.

Nu när jag har fått lägga det "sjuka" här så ska jag återgå till ett mer "friskare" liv. Jag ska fortsätta plugga. Och fast jag har kurslitteratur att läsa i överflöd, så skulle jag nog helst vilja läsa ännu mer. Det finns ju Masternivå om jag vill utmana mig mer i framtiden... ;) 
 
• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Reumatism, artrosfibros, kriminologi, käkled, läsa, operation, plugga; • Kommentarer (0)

Syskonhelg

Jag skrev inget i helgen för jag ville inte att föregående inlägg skulle undgå någon. Men ändå gör det det.. Men vi kan säga att jag hade annat för mig också. Då skulle jag inte ljuga.
 
Lördagen åkte jag karusell nere på stan med lillasyster och senare till kvällen tittade vi på film hos mamma och pappa. Söndagen följde jag med storasyster till Valbo för lunch och lite shopping. Även om det tar på krafterna att dansa runt med lillasyster eller gå runt inne i köpcentret med storasyster fram och tillbaka, så ger det samtidigt superkrafter. Jag märker att jag orkar vara mer effektiv idag, fast kroppen är tröttare. Eller kanske på grund av? Jag brukar som sagt prestera bättre när jag mår sämre... Det finns liksom inget att skylla på. För en månad sedan (precis efter käkledsoperation och mina "ryckningar") kunde jag inte ens tända taklampan för att läsa eller lyssna på ljudbok för att ta till mig av kunskapen i böckerna. Nu kan jag läsa! Och har kunnat det i 2-3 veckor. Nu läser jag nästan hela dagarna. 
 
Idag ringde käkläkaren mig och beordra in mig till sjukhuset senare i veckan. Tanken var att imorgon ha en snabb uppföljning över telefon. Men allt såg inte så bra ut. Mer om det samtalet kanske jag kan skriva om här på bloggen imorgon. Som om jag skulle ha någon annan att berätta det för! Haha… 
 

Utbildad superhjälte

 
Examensarbetet i utredningskriminologi är godkänt - med bravur - och uppsatsen har nu idag blivit publicerad på nätet!! Det känns hur bra som helst! Jag är nu utbildad superhjälte. Det finns många olika hjältar. Men jag är precis som Batman. En crime-fighter. Brottsbekämpare. Mitt nya namn går under täckmanteln Batmilla. ;) Jag kommer kanske inte springa omkring i mantel och bekämpa brottslighet på samma sätt som Batman. Men jag kommer göra det på mitt egna vis. Utefter de förutsättningar jag har. För de finns. Jag vet inte än hur jag ska göra det. Men hela mitt liv har jag lärt mig att fortsätta försöka - och det tänker jag fortsätta med. Och det är egentligen det som räknas. Det är så en äkta superhjälte gör. 
 
Hur många här har egentligen som barn drömt om att bli en superhjälte när de blir "stor"? Jag gjorde det i alla fall. Jag tänkte nog i förstahand på Superman. Men oavsett hur många träd jag hoppade ifrån, så flög jag alltid lodrätt ner i backen. Jag var i alla fall supersnabb från trädet ner till marken. Men utbildad Batman känns stort det med. Kanske större när jag tänker efter? Batman är ju en "vanlig" människa - precis som jag - utan övernaturliga superkrafter, men som ändå lyckas göra stordåd och bli en hjälte. Batman vänder det tragiska han varit med om till att hjälpa andra människor i nöd. Det tycker jag egentligen är störst av allt.
 
Jag är också en superhjälte nu. På riktigt. Min dröm slog in. Inte bara som med ett knäpp med fingrarna som jag kanske får det att låta som. Jag har inga övernaturliga superkrafter och kämpade hårt för att bli en superhjälte. Först kämpade jag för att komma in på en skola som utbildar människor till hjältar. Konkurrensen var stenhård! Jag menar, kom igen, det var en utbildning för att bli en superhjälte! Men jag tog mig in. Jag genomgick operation efter operation efter operation efter operation samtidigt som jag skrev tentor och uppsatser med minst godkänt som resultat. Naturligtvis vek även jag ner mig ett par gånger och tvivlade på mina egen förmåga. Jag är ju bara en människa. Och det är faktiskt okej! Jag vet att även superhjältar faller. Jag missade en kurs (ca 5 veckor) när jag låg inlagd på sjukhuset efter en av de stora knäoperationerna (för att jag skulle lära mig gå igen). Men det läser jag in lätt som en plätt i höst! Den sanna styrkan ligger ju inte i att aldrig falla. Utan i att ta räkning, resa sig upp igen och fortsätta slå ett slag för det en tror på. Dessutom vet ju alla att en äkta superhjälte i slutändan alltid vinner. Oavsett hur mycket stryk hjälten får och oavsett hur många gånger hjälten slås ner om och om igen. Hjälten segrar. Alltid. 
 
• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Batman, Ehlers-Danlos Syndrom, Högskolan i Gävle, Reumatism, artrosfibros, brottsbekämpare, examensarbete, kriminolog, kriminologi, superhjälte, vinnare; • Kommentarer (4)