Weekend-äventyr i fjällen

Vi skulle börja fjällvandringen mot ”Silverfallet”. Jag såg framför mig att det skulle vara ett jättehäftigt och fint vattenfall. Så vi började promenera. Vi gick tillsammans ett gäng på fyra. Men vi var alla osäkra på vart vi skulle gå och efter ett par timmar kändes det tungt att bara gå och gå.  Jag blev frustrerad och sur därför att jag ville hinna till norska gränsen men insåg att vi inte skulle hinna det också. Inte i det här tempot i alla fall. Inte ens en fikapaus hjälpte mitt humör.

Tillslut kom vi i alla fall fram till vattenfallet. Eller som jag såg det: till en bäck och ett ”fall” på knappt en meter... Vilken besvikelse! Nog för att det var fint, men det var att ta i med att döpa det till Silverfall. Jag förväntade mig något stort! Jag blev ännu mer besviken och muttrade en bra bit till där vi fortsatte att gå. Det gjorde inte saken bättre att det periodvis kom regn och blåste kallt (fast så här efteråt kändes det som en del av äventyret).
 
Efter en stund kom vi till ett staket. Då fick jag fart och skuttade fram igen på glatt humör! Det måste ju vara norska gränsen ändå! Min jobbarkompis skoja och sa att det säkert var ett renstängsel eftersom vi tidigare hade sett renar springa på fjället. Jag vägrade tro på det. Jag ville inte.
 
Så vi bestämde oss för att hoppa över "bäcken" och klättra över på andra sidan staketet. Vi intala oss att det banne mig måste vara Norge! Och mycket riktigt. Vi kollade gps:en och vi var faktiskt i Norge. Då sprang jag runt och gjorde glädjetjut och dansade runt. Det kändes häftigt att faktiskt ha vandrat ända från Sverige till Norge. Det känns lite coolt. :) 
 
Resten av vandringen hemåt gick jag med lätta steg genom både spöregn och sol (vilket bara skapade fina regnbågar). Jag var så glad som gått över en mil och att knäna hållit hela vägen. Jag klara det! Jag fick min äventyr!

Jag ska försöka fixa lite fler bilder från vandringen inom kort. 

Hemma från fjällen

Jag har sedan högstadiet drömt om att fjällvandra. Jag fick berättat för mig av min favoritlärare att det skulle vara en mäktig upplevelse. Men det där med att vandra flera kilometer i terräng kom liksom inte på frågan med tanke på hur jag mått i kroppen i och med alla operationer. Jag skulle säkert på ren vilja ta mig fram, men det är inte alla gånger förnuftigt. Men det går inte att bara vänta på bättre dagar heller som kroniskt sjuk kände jag. Så när jobbarkompisarna flaggade för en resa till hösten - då samlade jag mod och tog tillfället! Jag ville försöka. Jag ville ta tillbaka livet. 
 
Så i torsdags åkte vi (ca 60 personer från Gävle kommun) långfärdsbuss till Idre fjäll. På fredagen åkte vi till Grövelsjön och vandrade över stock och sten för att ta oss uppåt och se fina utsikter. Efter några timmar i omväxlande sol, regn och blåst (vilket bara var kul, för det ska ju KÄNNAS att man vandrar) kom vi fram till staketet som skiljer Sverige från Norge. Självklart gick vi över gränsen. Det känns lite häftigt att jag promenerade till ett annat land och fick vara lite utomlands på min lilla minisemester. :) 
 
Jag gjorde mer saker än att bara fjällvandra. Men jag tänkte ni ska få ta del av det här weekend-äventyret lite senare. Jag har många bilder som jag vill visa! 
 

Mer bilder från höghöjdsbanan

Här är lite fler in-action-bilder från äventyret upp i höghöjdsbanan i Högbo. När jag ändå är här inne och skriver kan jag passa på att berätta att det sakta blir bättre i käkleden efter kortisonsprutan. Jag kan fortfarande inte bita ihop helt (det blir snett) och det blir därför fortfarande ganska svårt att tugga. Men det gör inte lika ont som för någon dag sedan. 

Jag ska in till sjukhuset imorgon och göra en snabb kontroll hos käkläkaren. Jag ska få någon apparat som ska hjälpa mig träna upp gapförmågan. Vilket lördagsäventyr...