Biokväll med lillsyrran

Jag och lillsyrran åt varsitt Happy Meal innan bion. Vi satt och övade lite på ”The cup song” också som för att ladda upp inför Pitch perfect 3. Jag har flera gånger fått höra hur lik jag är Anna Kendrick (huvudpersonen i filmen) till utseendet, att jag ska vara den långa stjärnsystern typ. Jag vet att någon av er bloggläsare också kommenterat det. Nu när jag sett filmen kan jag verkligen förstå varför. Vissa drag är läskigt lika.
 
För övrigt börjar smärtan i knät efter kortisonsprutan kännas lite bättre. Nätterna är svårast men det går åt rätt håll. Jag har använt kryckorna fram till idag. Jag haltar dock fortfarande ganska mycket. Jag låser självmant benet i ett lätt böjt läge för att det gör minst ont så. Jag vet att jag verkligen borde använda kryckorna en stund till så att jag kan gå mer normalt. Benet får ju inte fastna i det böjda läget. Men det känns ofta lättare att vara utan kryckorna och ”fuska” och halta mer. Det är bara så jobbigt att hoppa på kryckor. Jag får ont i högra knäet istället. Dessutom är det skönt att ha händerna fria. 

Tack Unga Reumatiker för biobiljetterna och popcornen + läsken. Det uppskattades väldigt mycket! 

• Kategori: Kampen, Kvalitetstid; • Taggar: Knä, Reumatism, Unga Reumatiker, bio, kortisonsprutor, kryckor, lillasyster; • Kommentarer (0)

Skål med huvuden

På nyårsafton träffade jag Ellinor och Nellie. Vi lagade lyxig middag och hade chockladfontän till efterrätt, spelade lite nyårsbingo och gick ut på stan i Gävle för att titta på fyrverkerier. När klockan slog 00:00 skålade vi genom att slå ihop våra huvuden med varandra. Dunk. Dunk. Dunk. Ibland får man skapa sina egna traditioner. ;) 
 

Nya äventyr 2018!

Det första jag kommer att tänka på som hänt det här året är mitt jobb på Socialtjänsten som handläggare och allt roligt som följt av det. Det har varit en stor erfarenhet rikare. Inte bara arbetet i sig, utan allt bra som följt av det. Att träffa kollegor som blir ens vänner, åka på resor och bara ha riktigt roligt på kontoret och kanske framförallt utanför kontoret! Det har räddat mig ur en mängd svåra saker. För naturligtvis har det hänt flera tuffa saker i år också. Det jag tänker på då är exempelvis käkledsoperationen. Ny medicinering med cellgifter. Och förlusten av en person som kom att bli som en modersfigur till mig. Det tog jag väldigt hårt. Men jag har tagit mig igenom det där. Det blev lite mindre fruktansvärt och jobbigt tack vare jobbet, snälla kollegor och roliga upplevelser. Det fick mig orka ta ett till steg fast det kändes omöjligt. Det är något jag kommer ta med mig resten av livet.
 
Under 2018 väntar nya äventyr. Men de är större än vad jag vet om själv. 
 
Gott nytt år till er min lilla armé!