Man är en mes om man tar smärtstillande – man ska stå ut

Spelar ingen roll vad ni säger nu, men VARJE gång jag tar smärtstillande så ekar denna fras i mitt huvud: ”man är en mes om man tar smärtstillande – man ska stå ut”. En så himla dum och idiotisk mening som min mentor sa till mig inför hela klassen när jag gick på gymnasiet. 

Jag blev så chockad av att höra det. Det kom så plötsligt. Det kunde bara inte vara sant det hen sa. Så elak kan man bara inte vara? Sen blev jag arg. Gnisslade tänder av ilska. Men det enda jag kom på att säga var ett förtvivlat ”men jag tar inte medicin längre!!” i ett desperat försök att inte verka som en mes. 

Men det spelade ingen roll. Jag var ändå en mes. För vet ni vad hen svarade mig då? Jo, hen säger ”men du har ju tagit, eller hur?” och jag kunde inte komma på något att säga, något för att försvara mig. Hen hade rätt. Jag hade tagit smärtstillande tidigare. Jag kände mig verkligen som en mes då. En mes som inte kunde säga ifrån för rädslan att betygen skulle straffas var större. Jag kände mig som en mes för att jag sågs som en mes i hens ögon och säkert många andras. Jag kände mig som en mes för att jag brydde mig.

Mitt djärvaste försvar förblev tystnad. Liksom resten av klassen. 

Lektionen fortsatte efter den korta pausen. Så här i efterhand tänker jag på hur det här kunde vara så viktigt att säga att hen avbryter hela lektionen? För att enbart hänga ut mig och säga till mig att jag är en mes. Det var inte bara av okunskap. Det var riktat för att vara elak. 

Men inombords tänkte jag att det var hen som var en mes. En mes som sa så där. En mes som förmodligen inte upplevt så stark smärta att det inte spelar någon roll hur ”ocoolt” det är att ta medicin. För när det verkligen gör ont, då tar man medicin. Oavsett hur mesigt man tycker att det är. Jag skulle vilja se hen en timme i mina smärtor och se om hen skulle klara det utan att be om painkillers. Jag skulle så gärna vilja se på. Säga exakt samma sak som hen sa till mig. Jag vill att hen ska se hur mycket mer smärta hen orsakade mig genom att säga så där. Jag låter säkert hämndgalen, men jag blir så arg! 

Jag bryr mig egentligen inte om det här längre. Försöker i alla fall att inte bry mig. Men varje gång jag står med medicinburken i handen så tänker jag på det. Kommer inte ifrån det. Det bara är så. Liksom jag varje gång åker buss tänker på den gången jag vinkar hejdå till mina klasskompisar på deras studieresa jag aldrig fick följa med på... Det kändes verkligen som om någon vred om kniven de redan stuckit mig med.

Nu har jag helg!

 
Denna torsdag har jag legat tre timmar framför datorn för att titta/lyssna på en föreläsning hemifrån. Ibland är det skönt med distansstudier när man inte känner sig speciellt pigg. Skönt att veckans skoljobb är avklarad. Men samtidigt ställer jag mig själv frågan hur ska jag uppnå den här "fredagskänslan" imorgon om jag inte jobbat? Jag vill åka iväg för att sedan kunna komma hem. :) 
 
Jag har i och för sig inte haft den här "riktiga fredagen" på länge. På gymnasiet, innan jag blev sjukskriven i samband med operation, ställdes mer ofta än sällan lektionerna in varje fredag. Varför? Jo för att lärarna kände för det. Det är sant! Rektorn tog över någon lektion ibland (läs: sällan), men alla elever blev hemskickad minst två timmar tidigare. Bara jag satt (ensam) kvar i 5 timmar. Det var inte bara fel på lärarnas beteende, hela Bessemerskolans system fallera. Det här var min "fredag" under en låååång period. Det var ingen idé att åka in till skolan på fredagar, men jag gjorde det i alla fall. Och det värsta med det här var att ingen på skolan brydde sig att det gick till på det här sättet!! Det är sant! Det kunde gå 7 fredagslektioner på raken som de alla visste om inte blev av, men ingen tog ansvar för det. Ingen. Om det fanns någon/några, hur har det märkts? Kommer jag någonsin förlåta dem för allt de dem INTE gjorde? Jag ville bara så förbannat gärna träffa lite människor, ha roligt och ha lektion så det låter sorgligt. Om det så innebar att lärarna fick en till chans att kalla mig inavel eller mes. Då hände i alla fall nånting! 
 
(För er nya läsare så kan ni läsa reportaget om min gymnasietid här: Camilla blev kränkt och förnedrad i skolan. Eller vill ni läsa det jag själv skrev så klicka här: Bessemerskolans illa behandling avslöjas )

Min "sociala abstinens" gör sig påmind extra mycket när det börjar närma sig helg. "Alla" ser fram emot helgen så himla mycket med fester och andra aktiviteter medan jag ligger hemma och försöker ladda upp batterierna inför nästa skolvecka. Eller rättare sagt väntar på något som ska tvinga mig tillbaka till sjukhuset. Min vanmakt inför helgerna ser ofta ut så här. Ibland känns måndagar bättre än fredagar. Men inte alltid som kanske tur är. Den här helgen ska i alla fall bli toppenbra! :) 
• Kategori: Gymnasiet, Kampen; • Taggar: Sandviken, bessemerskolan, fredag, krafter, sjukhusbesök, sjukskriven, smärta, social abstinens; • Kommentarer (2)

Plåtbenet

 Tönten från studentveckan! 
 
Jag har fått order om att sova med ”plåtbenet” på varje natt. Ochvemvethurlänge. Den ska tvinga mitt ben i ett rakt läge. Men jag sover gärna med böjda ben. Men gör jag det varje natt kan knä stelna ihop igen. Jag måste erkänna att jag inte är någon mönsterelev på den punkten. Det är hur obekvämt som helst att sova med den på. Benet blir så tungt och pressar benet rakt, vilket gör ont. Dessutom orkar jag inte vända på mig när den är på. Det gör jag knappt ändå. Men som tur är har det gått bra ändå utan den på. Benet är typ rakt. Det går att pressa ner benet till 3-4 grader. Vid 0 grader är det rakt.
 
Jag behöver inte använda ortosen på dagarna längre. Förut skulle jag ha den istället för kryckorna eller tillsammans med kryckorna för att tvinga benet (eftersom musklerna inte orka) att röra sig. Ibland hade jag ortosen i rullstolen om jag skulle behöva gå kortare sträckor (vilket blev mycket i skolan på gymnasiet när inga dörrar öppnades automatiskt eller inga ramper fanns). Men nu behöver jag inte plåtbenet längre. Det var länge sedan jag använde den. Underbart. 
 
Ortosen har varit bra också. Den övertygade mina lärare på gymnasiet om att jag faktiskt är sjuk - i alla fall kortsiktigt. För då syntes det ju att jag var sjuk. Men förstå ni hur "kul" det var att höra från sina lärare varje morgon "god morgon bästa kämpen" i en vecka för att plåtbenet var på, till att de där efter säger "du kan inte vara sjuk, du är på sjukhuset för ofta och borde bli bättre och inte sämre. Dessutom haltade du på andra benet förut" för att jag använt plåtbenet för effektivt. Skrattretande. Jag opererade mitt högra knä hösten 2011 så det var väl inte så konstigt att jag haltade på andra benet förut. Det här är skrämmande hur mycket okunksap det finns i skolan. Och jag gick omvårdnad. 
 
 Foto från gymnasiet.
• Kategori: Gymnasiet, Kampen; • Taggar: Sandviken, bessemerskolan, kryckor, kränkt, order, ortos, rullstol, öppen knä operation; • Kommentarer (1)