krigszonen.se

Innan jag åker iväg på äventyr vill jag få ur mig en sak. Jag tror att jag behöver få skriva av mig för att kunna lägga glädjen och fokus på annat sen. Det är flera saker jag vill berätta. Men jag kan inte ta allt här. Inte än. Så jag tänker bara berätta en sak. I alla fall just nu.

 

För två veckor sedan ringde min käkläkare. Läkaren hade pratat med hela "teamet" om mina skruttiga käkleder. Jag fick, som jag skrivit tidigare, frågan ”Vad är ditt önskescenario att vi gör nu?”. Jag svarade att jag önskade att inflammationerna försvann av sig själv, så klart. Tyvärr var det inget alternativ de kunde ordna. Läkaren ville fråga käkkirurgen om det är läge för en ny operation.

 

Jag gör ett nytt stycke för att låta det sjunka in. 

 

 

Det borde inte komma som en chock. Men jag var ändå inte beredd. Garantin för "hållbarheten" efter operation är ju i bästa fall 1 år. Det har gått 1 år och 13 dagar sedan förra operation. Det har gått precis enligt "bästa scenario" egentligen. Det "ska" behöva vara så här varje år i allra bästa fall. Det är bara att bita ihop (dubbel bemärkelse). 

 

Jag sa att jag ville försöka med en kortisonspruta först. Läkaren sa att sprutan inte gett önskad effekt tidigare och troligtvis inte gör det nu heller. Men däremot har ju operation faktiskt hjälpt bäst, i alla fall längst. Det är sant. Men ändå. Jag är urless! 

 

Efter överväganden med kirurg och läkare så kom vi överens om att jag skulle få en kortisonspruta i alla fall, till att börja med. Det var den jag fick på en akuttud i måndags förra veckan. Tanken är att den sprutan ska köpa mig tid innan de eventuellt bokar in ett större ingrepp. Vi får avvakta och se hur det utvecklar sig. Med andra ord. Jag är så jääävla nära en ny operation i käkleden. 

 

Det var bara det jag ville dela med mig och berätta. Bara så att någon mer än jag vet om det. Så! Nu när jag tömt hjärnan på det här så ska jag försöka fylla den med minnen från nya äventyr istället.