Trygghet är allt jag behöver
Jag har bara haft en endaste mardröm om operation och sjukhus. Det är bra. Kanske känner jag mig lugn med att jag har skjuts i samband med operation av jobbarkompis, gosegrisen är rentvättad och torr bakom de långa öronen plus att jag har min lilla armé som stöttar. Jag har den trygghet jag behöver för den här dubbelsidiga käkledsoperationen.
Allt det här känns förstås ändå lite pirrigt. Men det känns bra att jag vet att planen är en liten käkledsspolning. Det lilla ingreppet gör ont, men det gör åtminstone inte tokont. Dock gör ingreppen ondare för varje gång eftersom lederna blivit mer förstörda sen sist. Spolningen är liksom bara till för att städa bort skräpet efter skadan och, i allra bästa fall, förhindra att leden fortsätts förstöras i 12 månader. De experimenterar och hoppas att cellgiftsbehandlingen ska kicka in och förlänga tiden. Men spolningen eller medicinen kan inte laga något.
Jag har räknat ut att det här kommer bli mitt 29:e ingrepp under narkos. Vid nästa ingrepp borde jag fixa ett 30-gångers-kalas. För jag tror mer på att fira det jag överlevt, än fokusera på allt fruktansvärt jag upplevt.
Åh, du starka och alldeles underbara människa <3 Så mycket du gått igenom och ändå så full av kämparanda. Det är beundransvärt, även om jag såklart vet att det finns up's and downs.
Jag känner lite att en annan var lagom fjuttig som inte vågade lägga sig under narkos den där oktobermorgonen utan valde att avböja en operation som kunde gjort saker och ting betydligt bättre (eller sämre).. Men gjort är gjort som man brukar säga!
Ville mest säga att jag finns med dig, som en del i din kärleksfulla armé. Många varma kramar till dig <3