Första stora prövningen
Det är mörkt ute. Men här ute är ändå ljusare än hemma.
Min väska är tung. Men det är hjärtat som väger.
Jag minns att jag stoppade ner handen i min väska och kände på gosegrisen. Den var så mjuk och fin. Jag tog upp den och höll den under näsan. Längst där inne i det rosa tyget fanns hon. Det enda som jag har kvar av henne. Jag tog sen upp skrivboken, slog upp första sidan och lät fingertopparna stryka över de ord hon lämnat efter sig. Hon som brukade krama om mig.
Jag kommer genomgå en ny operation snart. Det kommer bli min första stora prövningen utan henne. Det kommer göra jätteont, men jag kommer återhämta mig. Jag kommer bli okej. Men hon kommer inte vara där! Jag kommer vara vid liv och jag kommer inte vilja vara det.
KRAM! <3