Camilla, fortsätt skriv
När jag tog examen och blev erbjuden mitt första ”riktiga” jobb, då var det du som gratulerade mig flera gånger om. Du var en av de första som hade fått veta. Du sa att du trodde på mig vad jag än tar för mig av livet. Det betydde mycket för mig att du var stolt över mig.
När jag var ledsen, då strök du din hand över mitt huvud och lät mig snora på dina kläder. När jag var som mest förtvivlad, då fick du mig att börja skatta igen. Med ett knäpp med fingrarna trollade du bort allt ont. Du fanns verkligen där för mig. Aldrig har jag blivit omkramad som du krama om mig, hela mig. På riktigt. Jag tyckte om det.
När det var läskigt och svårt att berätta, då var det du som sa ”Ta ett djupt andetag och berätta nu”. Du ville veta. Du tittade mig rakt i ögonen och sa ”Du behöver inte ljuga och säga att allt är okej. Jag vet ändå hur du mår. Jag förstår det. Du får berätta. Du behöver inte vara rädd” och jag kände att du mena det.
När jag sa ”min kalender tar slut i maj”, då var det du som förstod och sa högt det jag mena rakt och naket ärligt. Du sa det med hela handen. Du vågade stanna kvar och prata. Du sa vad det är, varken mer eller mindre. ”När jag inte längre finns här, planerar du ta livet av dig då?”
Nu har du försvunnit, och jag får försöka fortsätta våga tro att jag kan leva. Jag ska bli helt gråhårig för att jag en dag vill kunna berätta för dig om allt som hänt mig. Det är så jag visar min villkorslösa kärleksfulla vänlighet till dig. Dina sista ord som jag fick med mig var att jag skulle fortsätta skriva. Kommer du läsa den bok där jag berättat allt? Jag önskar det.
När jag känner att jag ändå inte kan vänta med att prata med dig om de önskningar som gått i uppfyllelse, då får jag lita på att det är som du sa till mig ”Jag kommer bara veta det. Sånt känner jag på mig”. Det måste vara tillräckligt nu.
Jag saknar dig. Du är en del av min självvalda familj. Men egentligen är du bättre än någon familj. Det betyder att du gjorde allt det där för mig därför att du ville, inte därför att du var tvungen. Något finare kunde jag inte fått. Jag har svårt att känna det nu, men tack för att du gjorde valet du visste att jag aldrig skulle kunna göra. Du lämnade ett stort avtryck i mig. Med dig var jag aldrig ensam. Tack för tiden med dig.
Vi säger inte Hejdå. Vi säger Vi hörs!
Härlig lista :)