Camilla, fortsätt skriv

När jag var rädd och skulle opereras, då var det du som fanns där bara ett sms/telefonsamtal bort. Du talade om för mig att jag inte var ensam och skickade massa kramar. Du sa att jag var en fighter och klarar det här. Det var du som gav mig Gosegrisen som för att ha någon att hålla i handen eller som för att lyssna på mig de gånger du själv inte kunde finnas där. Det kändes tryggt. 
 
När jag tog examen och blev erbjuden mitt första ”riktiga” jobb, då var det du som gratulerade mig flera gånger om. Du var en av de första som hade fått veta. Du sa att du trodde på mig vad jag än tar för mig av livet. Det betydde mycket för mig att du var stolt över mig.
 
När jag var ledsen, då strök du din hand över mitt huvud och lät mig snora på dina kläder. När jag var som mest förtvivlad, då fick du mig att börja skatta igen. Med ett knäpp med fingrarna trollade du bort allt ont. Du fanns verkligen där för mig. Aldrig har jag blivit omkramad som du krama om mig, hela mig. På riktigt. Jag tyckte om det. 
 
När det var läskigt och svårt att berätta, då var det du som sa ”Ta ett djupt andetag och berätta nu”. Du ville veta. Du tittade mig rakt i ögonen och sa ”Du behöver inte ljuga och säga att allt är okej. Jag vet ändå hur du mår. Jag förstår det. Du får berätta. Du behöver inte vara rädd” och jag kände att du mena det. 
 
När jag sa ”min kalender tar slut i maj”, då var det du som förstod och sa högt det jag mena rakt och naket ärligt. Du sa det med hela handen. Du vågade stanna kvar och prata. Du sa vad det är, varken mer eller mindre. ”När jag inte längre finns här, planerar du ta livet av dig då?”
 
Nu har du försvunnit, och jag får försöka fortsätta våga tro att jag kan leva. Jag ska bli helt gråhårig för att jag en dag vill kunna berätta för dig om allt som hänt mig. Det är så jag visar min villkorslösa kärleksfulla vänlighet till dig. Dina sista ord som jag fick med mig var att jag skulle fortsätta skriva. Kommer du läsa den bok där jag berättat allt? Jag önskar det. 
 
När jag känner att jag ändå inte kan vänta med att prata med dig om de önskningar som gått i uppfyllelse, då får jag lita på att det är som du sa till mig ”Jag kommer bara veta det. Sånt känner jag på mig”. Det måste vara tillräckligt nu.
 
Jag saknar dig. Du är en del av min självvalda familj. Men egentligen är du bättre än någon familj. Det betyder att du gjorde allt det där för mig därför att du ville, inte därför att du var tvungen. Något finare kunde jag inte fått. Jag har svårt att känna det nu, men tack för att du gjorde valet du visste att jag aldrig skulle kunna göra. Du lämnade ett stort avtryck i mig. Med dig var jag aldrig ensam. Tack för tiden med dig. 
 
Vi säger inte Hejdå. Vi säger Vi hörs! 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Separationsångest, skriva, vänlighet; • Kommentarer (2)

Hopp om sommaren

Sommarvärme gör underverk! Varje gång jag tittar på bilderna från i helgen när jag hoppar studsmatta så känns det så overkligt. Att det där är jag (och lillsyrran förstås). Att jag kan. Att jag vågar. 

För några år sedan satt jag liksom i rullstol/gick på kryckor och skulle behöva göra det livet ut på grund av min allvarliga atrosfibros. Jag kunde inte böja eller sträcka mitt ben hur hårt man än tvinga det. Men nu idag kan jag... det här!! Det känns overkligt hur benet gått från "katastrofläge" som läkarna sa, till det här fantastiska läget. Tittar man på de här bilderna kan nog ingen gissa allt det jag tvingades gå igenom (år 2012 - 2014). Alla operationer, 60 stygn och all rehabilitering under en mycket lång tid. Målet var att jag skulle lära mig gå "normalt", i alla fall 100 meter utan kryckor. Det känns så långt ifrån där jag är nu. Jag minns ändå så tydligt hur jag satt på fysioterapin vecka efter vecka för att bara lära mig böja benet tillräckligt för att jag skulle kunna ta på mig strumpan själv! 

Kan ni föreställa er hur häftigt det då är att lyckas hoppa upp i luften och ge en transpark på allt det onda? Det är en mäktig känsla. 
 

Jag önskar att du förstod hur lätt du kan få mig må bättre

Jag sov ostört 12 timmar i natt. Sanning med modifikation. Jag drömde att jag hade ont i ryggen och låg på sjukhuset. Sen rymde jag därifrån och hoppades att någon som genuint bryr sig skulle stoppa mig. Det var dock ingen som kom. Polisen fick av ren pliktskyldighet försöka stoppa mig istället. Men jag hade så enkelt stannat kvar bara någon kommit.
 
Jag tror att jag drömmer om smärtan jag känner som ett sätt att skydda kroppen. På det här sättet får jag ju sova vidare och ge kroppen den vila och återhämtning den behöver. Ganska smart ändå.
 
Det har varit en tung dag idag som ni kanske räknat ut. Jag skulle kunna sitta och skriva i flera timmar. Men jag vet helt ärligt inte vad jag ska skriva för att må bättre. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att göra mig hörd. Men att jag ändå skriver och berättar något tror jag är bra. Det är bättre än inget.

Vi är inne på slutet av maj och ingen verkar ha förstått något hur det känns för mig. Eller så har man det, men bara inte vågat pratat om det med mig. Det är värre i så fall. Hemligheter dödar. Man behöver faktiskt inte komma med lösningar och svar. Det viktigaste är att ta sig tid, lyssna och försöka förstå. Det är tillräckligt. 
 
Kanske har jag helt orimliga förväntningar och lägger ansvar på de som inte alls har det. Men det var du som sa att du fanns där, eller hur? Det var du som sa att det bara var att höra av sig. Klart jag blir jättebesviken när jag möts av tystnad. Klart jag känner mig övergiven när allt annat är viktigare. Klart jag känner mig sårad när du hoppas någon annan tar hand om problemet, det vill säga mig. 
 
Jag önskar att du sa något nu, om så bara ”Jag vet inte vad jag ska säga. Vill du berätta mer?”. Bara fråga mig så ska jag bara svara dig. Jag önskar att du förstod hur lätt du kan få mig må bättre! 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Smärta, ryggen; • Kommentarer (0)