Jag var rädd för att berätta om vad som hänt - men inte att springa efter en okänd gärningsperson


Jag blev slagen! Eller om jag blev sparkad? Personen dök plötsligt upp bakom mig så jag vet inte... Allt hände så snabbt. Det hände idag. 

Jag sprang efter personen för att kampinstinkten slog in. Jag sprang efter för att jag blev förbannad. Jag ville fråga personen ”varför??” 

Jag sprang efter personen tills jag kände blodsmak i munnen! Jag sprang för alla de gånger jag stått still och inte kunnat röra mig. Jag sprang efter för min egen skull. Jag sprang tills jag fick ont i knäna. Jag sprang i över trettio minuter innan jag stanna. 

Jag var inte rädd att springa efter denna okända person som precis gjort mig illa. Eller jo lite. Men jag gjorde det ändå. Jag var mer rädd för att berätta för någon om vad som hänt. Jag var rädd för att inte bli tagen på allvar.

Men jag valde att berätta. Jag vägra vara tyst.

Jag ringde polisen. Så som en ska göra när en blivit utsatt för sexualbrott (och/eller om det räknas som ringa misshandel?).

Det kändes först lite fånigt att berätta och göra en ”stor grej” av det. Vad var det som hände egentligen? Men det SKA anmälas. Det ÄR en stor grej. Jag vet inte om jag kommer få något blåmärke av "smällen". Inget som kanske syns utanpå i alla fall. Men det handlar inte bara om vad personen gjorde, utan om hur personen fick mig att känna.

Polisen sa att det var BRA att jag upprätta en anmälan. Det som hände var aldrig någonsin okej. Jag vet det också. Men det kändes skönt att höra någon säga det. Jag blev tagen på allvar. Det kändes bra.

 

Kommentarer:

1 Nilla:

Det var bra att du anmälde 💖

Svar: Det kändes skönt få bra respons från polisen och få berätta allt. :)
Förresten, kul att höra från dig igen Nilla ❤️
Camilla Blomberg

Kommentera här: