Jag bad om hjälp

Hjälp! Jag bad om hjälp. Jag ville ha ett expertutlåtande om mitt mående. För jag tänkte att jag inte ska behöva må så här. Du sa att jag inte skulle behöva må så här!
 
Jag fick mitt besök hos en psykolog. Tillslut. Men det blev inte så långt.
 
Nissen sa att min ”ångest” är en normal reaktion i en onormal situation. Det är inget konstigt att få ångest inför exempelvis en operation. Speciellt inte om man känner sig ensam och man faktiskt tvingas gå igenom det själv. Det var alltså inte ”bara” en känsla. Jag ÄR ju ensam. Känslan är ”sann”. Men i och med att min ångest inte anses ”sjuklig”, utan snarare logisk och som en ”frisk” reaktion, kunde de egentligen inte hjälpa mig. Jag ”ska” må så här. Men är det någonsin okej för en person i profession att inte hjälpa den patient som vill dö?
 
Jag tycker inte om att jämföra strider. Men nissen gjorde det ändå. Nissen sa att vid många andra ångesttillstånd (ex. generell ångest, social fobi etc.) är reaktionen istället onormal i en normal situation. Här anses ångesten ”sjuklig” eller ”ologisk”. Upplevelsen är alltid sann för personen, men faran är inte ”verklig”. Så ska ingen behöva må. För det här finns det hjälp att få.

Jag blir så arg! Jag vill inte må så här! Det måste gå att göra annorlunda. Jag är så fruktansvärt stridstrött och känner mig övergiven. Speciellt nu!! Fattar de ingenting?? De ska ju ta till sig av min upplevelse och lyssna på den. Att andra haft det värre gör inte mitt lättare. Att andra haft det lättare gör inte mitt värre. Det är så jobbigt som det är.

Kommentarer:

1 Amanda CL:

Nu blir jag upprörd! Spela roll om det är ångest som går att förklaras av situationen! Du mår ju fortfarande skit pga den och behöver någon att prata med! Jag fattar inte vad vården håller på med ibland!
Tänker på dig!
Tusentals kramar

Svar: Jag förstår inte vad jag gör som är så "rätt" att det blir fel... Åter igen menar de på att jag "borde" vara van. Vilket får mig må dåligt för man kan aldrig bli van. Jag får bara mycket erfarenhet. Det blir inte lättare. Tvärtom.
Jättekram!
Camilla Blomberg

2 Sandra:

Hejsan, jag har följt din blogg ett tag och tycker du är så starkt! Men du ska ju absolut inte må så dåligt som du gör! Jag har gått till en psykoterapeut/psykodramaterapeut i Östersund under ca 2-3 år. Hon är suverän! Hon har en privat mottagning, alltså inte kopplad till landstinget. Älvhöjden, heter det. Finns även en hemsida man kan kika på, sök på Google med namnet Älvhöjden. Lisbeth Carlsson heter hon, jättefin och omtänksam människa.
Jag har förut gått hos landstinget hos psykolog men jag tycker verkligen det är skillnad att gå till en privat. Hon brukar kunna ta samtal, men har även kurser på andra ställen i landet än i Östersund. Det är ju en bit ifrån dig men jag vill verkligen tipsa om henne! Hon har hjälpt mig så otroligt mycket! Jag har lärt mig så mycket nytt om mig själv. Så kontakta henne😊 Hoppas du får hjälp oavsett! Kram

Svar: Vad skönt att höra att du hittat någon som fungerar för dig! Jag har i bästa fall fått 10 ggr privat. Men sen "kastar" de ut mig. Det känns i alla fall så. Säger att om det varit första operationen så hade det varit okej få hjälp. Men nu är det ju inte så. Så då lämna nissen mig två veckor före senaste operation. Kunde liksom inte ens hålla ut bara liiite till. Jag måste hitta andra utanför vården. Jag har redan så många kontakter, säger dem. Men jag har ju ingen alls utanför som ens vill eller kan lyssna... så jag känner mig övergiven. Ingen hjälp åt något håll. Bara ensam.
Tack för att du skrev. Kan vara värt kolla upp i alla fall. Kramar!
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Vad tufft att bli lämnad med dina känslor. Men tycker absolut som Sandra, sök psykolog privat. Visst, det kostar väldigt mycket, men med tanke på ditt mående så känns det som att det skulle kunna vara välinvesterade pengar. Kanske iallafall värt att ge det en chans?

Svar: Hej! Jag har provat det med. Men det dröjde inte länge förrän de också sa att jag inte borde vara där... Så jag har gett det en chans och många fler. Men de ger inte mig en chans.
Stor kram!
Camilla Blomberg

4 Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!:

Men åh vad arg jag blir. Bara för att det är en "normal reaktion" så behöver du ju någon att prata med. Typ om någon dör så är det ju en "normal situation" om man blir ledsen men bara för det kan väl behöva stöd.

Svar: Precis!! Men eftersom jag varit med om det här sååå många gånger, "borde" jag vara van. Fast vem har rätt att säga det?? Det blir inte lättare. Det känns svårare när jag för varje gång förväntas känna något jag inte alls gör.

Tack för att du skrev och stöttar i det här. Kramar i massor!
Camilla Blomberg

5 Jenniey Love:

Så arg man blir på vården vissa gånger=( Oavsett vad för typ av ångest det handlar om så är det bra att få prata ut och det borde dem kunna hjälpa dig med annars har dem valt helt fel yrke.

Hoppas verkligen du hittar någon som är villig att hjälpa dig. Du ska inte behöva må såhär inombords gumman<3 Många styrkekramiz<3

Svar: Hejsan! De säger att jag borde prata med mina vänner om det istället. Men om vännerna och omgivningen säger att jag behöver professionell hjälp, ja då har jag absolut ingen alls! Båda kanske kan behövas en period. Men det är lätt peka på någon annan. Men då blir jag ensam. Det är väl det jag behöver acceptera. Men om jag behöver hjälp med det då? Jag fattar inte hur de tänker!
Tack för att du skrev. Stor kram!!
Camilla Blomberg

Kommentera här: