Som ni kanske vet har jag haft det
extra tufft sedan två månader tillbaka. Jag har ofta mardrömmar om
det, som sen visar sig vara verklighet... Jag har kunnat distrahera mina tankar på jobbet i alla fall. Men just därför har den här kommande ledigheten känts lite läskig. För vad händer med mig om jag inte har något jag måste göra? Medan andra tänker att de under semestern får vila och ”bara vara”, så funderar jag istället på hur jag ska
klara av och
hantera den. Så mycket tid över till att vara i det jag rent instinktivt flyr ifrån. Andra gånger vill jag grotta ner mig i det. Vara precis så förtvivlad som jag faktiskt känner mig. Men jag är rädd för det med. Rädd för att jag vill lägga mig ner och försöka hålla andan igen. Jag vet att det inte är farligt att känna. Det farliga är att försöka att inte känna. Men ändå.
Ett sätt att hantera ”semestersituationen” är att jag beställt en massa böcker. Varje dag i snart en veckas tid har det kommit en ny bok med posten. Det får mig att se fram emot en ny dag, att komma hem från jobbet i tid och förhoppningsvis har jag något jag kan distrahera tankarna med under ledigheten. Det får fungera lite som en belöning också. Dels för att jag ska få några veckors semester från jobbet (för det behövs, jag vet bara inte om det) och dels för att jag överlevt hela maj och juni fast jag inte ville. Jag har kallat det här för ”strategier” när jag gjort något konstruktivt med sorgen, och det har känts som något dåligt. Men jag har fått lära mig nu att jag har "massa med egna resurser”,som om det vore något bra det jag gör när jag försöker överleva och bearbeta sorgen på mitt sätt. Det känns bättre att tänka så.
Jag märker att det blir både högt och lågt när jag skriver. Men det är viktigt att prata om hur det känns. Och det är faktiskt så det är för mig nu. Jag tänker inte ljuga bara för att det är semester och allt "borde" kännas jättebra. För det gör inte det! MEN jag vill ändå att ni ska veta att jag väljer att kicka igång min första semester ever med ett äventyr - och det känns riktigt j*vla bra! I allt som händer just nu, så är det min ljusa punkt.
När du försvinner, då dör jag.
då ska jag fortsätta våga tro att jag kan leva.
Du är så modig. Du kanske skulle svara att det inte är mod utan att du inte har något annat val än att kämpa på. Men för att kämpa krävs det mod annars skulle man aldrig orka.
Hoppas att din semester inklusive äventyr blir riktigt härlig.
Många varma kramar
Eva