krigszonen.se

Som ni vet har jag två kroniska sjukdomar: reumatism och EDS. Jag har genomgått närmare 30 ingrepp under narkos sedan jag var åtta år. Jag upplever att omgivningen har en vilja att stötta, men att de inte vet vad de ska göra. Jag tycker att vi ska fokusera på vad en som utomstående kan göra – istället för vad en inte ska säga. Här har jag listat åtta saker som jag uppskattar när min omgivning gör.  

1. NÅGONTING ÄR BÄTTRE ÄN INGENTING ALLS
Många närstående är rädda att göra fel. I rädsla att göra fel, gör de därför ingenting alls. Men det är det största felet av allt! Dra dig inte undan. Allt blir så tomt och tyst då. Istället ska du lägga dig i. Störa. Vara jobbig. Brutal. Jag ber er om det. Okej, jag överdriver nu. Men jag känner att jag behöver vara övertydlig här.

2. GE FÖRSLAG PÅ HJÄLP
Ring och erbjud gärna konkret hjälp inom en snar framtid, om du vill hjälpa. Exempelvis ”nästa vecka kan jag skjutsa dig hem från sjukhuset om du behöver åka in”. Om hjälpen erbjuds relativt snart, och med en konkret uppgift, känns steget om att be om eller ta emot hjälp inte lika stort. Jag är ofta så trött att jag inte tänker på vad jag skulle kunna behöva hjälp med, än mindre be om den. Säg gärna istället: ”jag vet att du haft en tuff vecka och inte orkat ta dig ut så jag tänkte svänga förbi och lämna några matlådor till dig, är det okej?”

3. BEVISA ATT DU MENAR DET DU SÄGER 
Om jag är den som berättar att jag mår dåligt för dig, då är det mitt sätt att visa att du har fått mitt förtroende. Då borde du vara den som tar emot min hand. Det är fint att höra ”jag finns här för dig”. Men då måste du mena det. Visa det. Att verkligen ”finnas där” behöver inte betyda att du ska vara tillgänglig dygnets alla timmar i alla lägen. Men genom att exempelvis ringa eller sms:a någon dag efter jag mått riktigt skruttig bara för att se så jag är okej visar att du verkligen bryr dig. Men kom ihåg att vara noga med vad du lovar! Jag kommer förmodligen vänta hela dagen på att du ska höra av dig. För mig är du så viktig.  

4. LYSSNA OCH VAR LUGN
Självklart, tycker jag. Ändå kan det vara otroligt svårt! Generellt vill en försöka ta bort det onda, säga att andra har det värre och komma med tips. Men det gäller att våga lyssna på när en berättar hur en har det och hur en känner och där du bekräftar ens känslor. Det handlar om att finnas där. Det räcker långt. Jag vet att det kan vara jobbigt och svårt att höra på. Men låt mig berätta klart. Låt det ta tid. Se till att vara öppen och tillgänglig. Försök se situationen ur den sjukes perspektiv. Förminska inte tankar och känslor. Känslor behöver få kännas och tankar få finnas. Acceptera dem. 

5. VÅGA TA I DET SVÅRA  
Säg aldrig att du inte vill höra en berätta vidare bara för att det är ett "tungt" ämne eftersom det lämnar en ensam i sina tunga tankar. De tankar som aldrig får pratas om är de som väger tyngst. Det är inte farligt att prata. Tvärtom. Tystnaden kan vara farlig. Känner du att du inte har resurserna att stötta efter det du fått höra, så vänta in en stund först. Skicka inte vidare på en gång. Låt en berätta klart. Låt mig känna att du vågar lyssna. Sen kan du erbjuda dig att hjälpa till att ta reda på vart en kan vända sig fortsättningsvis med de funderingarna. Om du exempelvis känner att du vill rådfråga någon om det jag berättat för dig så var noga med att först berätta det för mig hur du tänker. Gå aldrig någonsin "bakom ryggen" och berätta utan min vetskap. Var också noga med att klargöra att du fortfarande finns kvar även efteråt och lyssnar. Annars uppfattas det lätt som att du sviker och försvinner och låter någon annan ”ta över”. Det ska aldrig behöva vara så att ”om jag berättar försvinner du, är jag tyst stannar du kvar”. Min erfarenhet är att en har tur om en träffar på någon som orkar höra allt. Som barn och ung berättar en sällan sådant som är riktigt jobbigt eftersom vuxna oftast inte står ut med att barn/unga råkar ut för tuffa saker. Om en vuxen blir rädd av att lyssna, då inser den unga att ens liv är farligt och det kanske smittar andra hur orationell det än låter... Följden blir då att en blir tyst och tvingas bära alla tunga hemligheter för sig själv och en blir att känna sig väldigt ensam.

6. UPPMUNTRAN
Kom gärna med förslag på vad du kan tänka dig att vi hittar på tillsammans! Ibland tappar en lite av livsgnistan och då är det viktigt att du hjälper till att en börjar ta för sig av aktiviteter igen. Det behöver inte vara något stort. Det kan vara en promenad, köpa en glass, filmkväll eller fika. Det är okej med aktiviteter på bara några minuter ibland. Det kan vara ovärderligt!


7. ATT FRÅGA
När en uppenbart är ledsen, undvik att fråga ”är du ledsen?”. Det kan upplevas anklagande. Säg istället ”jag ser att du är ledsen…”. Det bekräftar känslan samtidigt som det öppnar upp för att låta en prata, om en vill och känner för det. Det blir också svårare att vika sig undan och säga att allt är okej för sanningen är redan blottlagd (vilket bara det kan kännas som ett stort steg). Har en varit på sjukhuset betyder det mycket om du visar intresse och frågar hur det gått och/eller hur det kändes. Har jag exempelvis en större undersökning framför mig är det fint att säga att en ska ”hålla tummarna”, men glöm inte fråga efteråt hur det gått och inte bara väntar på att jag ska höra av mig. Jag vet inte om du vill veta. Men du kan alltid fråga mig och jag välja mina svar. 


8. KOM OCH HÄLSA PÅ
Sms:a. Mejla. Skype:a. Ring. Det finns massa andra sätt. Dra er bara för sjutton inte undan! Det är så många timmar en spenderar ensam med sina tankar. Du är länken till verkligheten, vardagen och normaliteten. Hälsa på. Men fråga alltid först. Sociala medier är toppen! Men hur glad blir en inte för ett riktigt telefonsamtal? En kram på facebook är inte samma sak som en hälsning på telefon eller en kram på riktigt. Det värmer hjärtat lite extra länge. Ett endaste ”Hej” kan skilja en bra dag från en dålig. Det är faktiskt helt sant. 

BONUS: När dina ord inte finns där, visa att Du finns där!