krigszonen.se

Idag kom de från sjukhuset och hämtade tillbaka min rullstol. Jag behöver den inte längre. Det känns som ett skönt avstamp. Det känns lite overkligt förstås. Jag minns så tydligt när läkarna sa att jag aldrig skulle kunna gå igen, jag var då 18 år. Jag kunde inte ens ta på mig skorna själv. När jag fyllde 19 år skaffa jag de ”anatomiskt riktiga” kryckor jag skulle behöva ha livet ut. Jag kunde då inte ta ett enda ”normalt” steg.

Men nu är jag här! Jag lämnar tillbaka rullstolen. Kryckorna har sedan länge stått och samlat damm i ett hörn intill garderoben. Det finns en hatkärlek till hjälpmedlen. Jag vill aldrig se det där igen. Det påminner så mycket om smärtan, frustration och förtvivlan jag kände då. Samtidigt var hjälpmedlen helt fantastiska och jag kunde uppleva många saker tack vare dem. Jag känner mig oerhört tacksam för det.

Det känns nästan lite vemodigt att återlämna rullstolen, måste jag erkänna. Fast det känns mest bra. Det finns bara så många minnen i både rullstolen och kryckorna. Exempelvis när jag tog studenten och rullstolen pimpades med ballonger. Kryckorna hade lindats i blågula band. Eller varför inte det fantastiska ögonblicket när vi rulla in i mål på Vårruset? Rullstolen må tas ifrån mig, men minnena stannar kvar med mig. På gott och på ont.

Jag tror dock inte att jag blivit av med rullstolen och kryckorna för all framtid. Men den dagen jag kan behöva den hjälpen igen ligger – förhoppningsvis – långt fram. Inte nu.

Idag kommer jag fira att jag kunnat gå i nästan 3 år. Det är hur stort som helst!