Tar kontroll över det jag kan ta kontroll över

Mitt vardagsrumsgolv är ett minfält. Lillsyrran var här igår och tog med sig allt lego. Mitt golv har nu miljoner legobitar överallt. Men tanken är att vi ska bygga ihop något fint av det :)
 
Min högra käkled känns inte så bra. Idag har jag känt hur det liksom spänner/trycker vid örat. Det är som inflammationen inte får plats i leden. Det leder i sin tur att käken blir lite sned eftersom vätskan ”trycker på” i ena sidan. Det är i alla fall min teori när det knakar och som glider lite ur spåret på den motsatta sidan. Det är jättesvårt att förklara...
 
Båda mina knän har bråkat med mig i veckan också. Men smärtan känns på olika sätt i knäna. Alltså på ett sätt i det vänstra och på ett annat i det högra. Eftersom bråket i det högra knät började nu i veckan kanske det går över lika snabbt som det kom. Jag hoppas det. Det vänstra ska jag ju undersöka i helgen. 
 
Jag försöker planera resan till Bollnäs och uppdraget att röntga knä. Jag är en planerare ända ut i fingerspetsarna att det nästan känns lite roligt att ordna resan ändå. Det gäller ju att ta kontroll över de man kan ta kontroll över! Det ger trygghet mitt i kaoset. Det är lättare tänka på fikat jag vill ha med mig, vilka ställen jag vill besöka längs vägen m.m. än att tänka på vad röntgen ska visa och vad som eventuellt händer efter det. 
 
• Kategori: KampenTaggar: EDS, Knä, Reumatism, Röntgen, artrosfibros, inflammation, käkled, lego; • Kommentarer (0)

Så länge jag inte vet

Jag fick hem ett brev från sjukhuset på posten idag. Inte helt ovanligt. I alla fall stod det i brevet att min ortopedläkare ville att jag skulle göra en magnetröntgenundersökning av knät – redan nu till helgen! Det blev på Bollnäs sjukhus för snabbast möjliga tid. Det är över ca 1 ½ timmes bilresa enkel väg. Jag visste inte ens om att jag skulle behöva göra röntgen. Jag visste bara om att jag inom en snar framtid skulle få träffa läkaren eftersom att mitt vänstra knä (det med artrosfibros) har börjat ”småbråka” med mig.

Det känns som om allt går så snabbt. Det är förstås bra. Men det gör mig samtidigt rädd. Ovisshet är aldrig kul. Men just nu njuter jag av att inte veta. Att så länge jag inte vet om att något är hemskt, så är det inte hemskt. Allt är okej till dess att motsatsen har bevisats. Jag försöker intala mig själv det, för att jag måste. Jag vill njuta av det så länge jag kan. För den dagen allt visar sig vara okej kommer solen att ramla ner av ren förvåning! 

Nej, nu ska jag sluta grotta ner mig i det här. Jag ska dansa ur mig lite frustration, ta äta lite tröstglass och försöka planera in något roligt i helgen efter sjukhusbesöket. Jag ska försöka göra något bra av den resa jag tvingas ge mig ut på. Tänk bara på hur berest jag blir till exempel! Det är ju lite kul. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, Knä, Reumatism, artrosfibros, ortoped; • Kommentarer (0)

Jag måste berätta, och du måste lyssna

Jag är fortfarande inte helt frisk ifrån förkylningen. Det kändes som jag fick en ny omgång i lördags. Så jag har mest försökt återhämta mig och kurera i helgen. Det går sådär. Jag har mycket näsblod.
 
Jag försökte berätta om hur jag kände angående försämringen i kroppen och de rädslor som kommer av det på sjukhuset tidigare i veckan. Inte i förstahand behandlingarna i sig, utan snarare ensamheten runt det. Jag fick då höra av en sjuksköterska att jag inte borde prata om det. Eller som h*n uttryckte det ”var du verkligen tvungen säga det där?”. När jag berätta om hur jag skulle vilja att det var, fick jag höra att jag dagdrömde alldeles för mycket. Det var just sättet det sas på som kändes så fel. Jag stod på mig och ifrågasatte och sa att JA, jag måste berätta och du måste lyssna. Men ändå, jag blev sårad och besviken. 

Egentligen vet jag inte varför jag tog åt mig och brydde mig när jag vet att andra istället sagt att det är viktigt att jag berättar – att jag är viktig. Jag har med andra kunnat prata i flera timmar om att det är okej att berätta, att jag över huvud taget får berätta. Det tog faktiskt flera år innan jag vågade berätta för någon om ens något. Men jag kände mig alltid så kärleksladdad när de hade bett mig berätta mer och lyssnat på mig. Och när de själva inte kunde lyssna, bad de mig istället skriva och jag fick på det sättet ändå möjlighet att fortsätta berätta. Det blev livsviktigt att få berätta. Jag vill inte låta en människa förstöra det och ta det ifrån mig. Det kan få förödande konsekvenser. Det är nog därför jag blir så arg. 
 
Det jag vill ha sagt är att jag vägrar gå tillbaka i tystnad. Jag ska fortsätta berätta. Jag ska fan skrika nästa gång! 
 
• Kategori: KampenTaggar: berätta, lyssna, sjukdomar, sjuksköterska, vägra vara tyst; • Kommentarer (3)