krigszonen.se

Tidigt på morgonen innan jobbet fick jag byta om till en blå långskjorta, dra på mig en mössa och sätta på mig dubbla hörselskydd. När jag klev in i röntgenrummet var det första jag såg en rosa gosegris på en hylla intill röntgenapparaten. Gissa om jag blev glad! Som ett tecken var du ändå där med mig, alldeles nära.

 

Jag fick lägga mig på britsen med en filt över benen. En nisse satte kanyl i armvecket för att kunna spruta in kontrastvätska. Sen började ”ligga-blick-stilla”-tävlingen. Det blev en utmaning eftersom jag hade några yttepyttesmå ryckningar i kroppen. Men råkade jag sabba en bild så kunde de bara ta en ny. Hela uppdraget tog ungefär två timmar.

 

Under lunchen på jobbet kände jag mig lite trött så jag la mig på soffan. Sen började jag rycka i kroppen igen. Först några små. Sen några större. Det kom i korta stötar. Jag försökte variera mellan att ligga ner, sitta och stå upp om det blev någon skillnad. Jag kände mig frusen, kallsvettig och lite yr. Mina söta och omtänksamma jobbarkompisar bäddade ner mig i vilorummet och ringde både neurologen och 1177 åt mig. Utåt ser det kanske lite skrämmande ut när jag ligger och rycker så där i hela kroppen… Men det kändes i alla fall tryggt för mig att ha några ”vittnen” omkring sig ifall det händer saker jag själv inte alls är medvetet om eller minns efteråt.

 

1177 tyckte egentligen att jag skulle åka till akuten och kollegorna var urgulliga som erbjöd sig skjutsa mig. Men eftersom det hade börjat klinga av (efter kanske en halvtimme-timme) så tänkte jag att det inte var någon idé åka in utan symtom... Men då skulle jag åka in på en gång ifall kramperna börjar igen! Nissarna från neurologen kommer i alla fall höra av sig imorgon. Så vi får hålla ut, vänta och se.