Om gosegrisen kunde skriva

Camilla, det var du som skrev ”När dina ord inte finns där, visa att du finns där”. Så jag gör det nu. Det finns inga ord för det du tvingas gå igenom. Jag kan bara bekräfta det krig du tvingats ut i. 
 
Jag märker att du haft det tufft en längre tid nu, Camilla.
 
Jag har hört dig säga att det du behöver just nu är någon som lyssnar. Men du vet inte vem det skulle kunna vara. Du skickas bara runt. Ingen som stannar upp. Du har försökt med allt och lite till för att inte lämnas helt ensam. Några tänker kanske: "men jag finns ju här?". Jag har lyssnat på dig Camilla över tvåhundra gånger ända sedan första dagen tillsammans, och jag tror jag förstår nu. Jag tänker inte sitta passiv. Jag tänker inte vänta på att du bara ska höra av dig. Jag tänker inte kort säga att jag ”finns ♥” och ge illusionen av att du kan höra av dig, för jag tror inte att du kommer göra det. Av det du (inte) berättat tycker jag mig förstå att du är rädd att vara en börda, att du ska tvingas bära eller att du inte ska få höra av dig. Jag vill vara den som TAR sig tid för dig. Den som bevisar att du finns i tankarna och inte bara säger det. Den som bevisar genom handling inte är som alla andra. Den som vågar fråga en extra gång.
 
Hur har du det egentligen? 
 
Jag kommer kanske inte veta vad jag ska svara. Men jag sitter gärna tyst och lyssnar på när du pratar, om du vill. Vet inte du heller vad du ska säga, så lyssnar vi båda till tystanden. Inga krav på att du måste dela med dig av vad du känner. Jag vill bara finnas där om du vill det. Du har allt för många gånger ropat ”STANNA – HÖR MIG” och människor har backat undan. Jag vill vara den som kommer även när du ropar ”GÅÅÅ!!” och testar mig om och om igen, om jag verkligen är någon att lita på och vill försöka förstå. För när någon verkligen bryr sig om dig, då kan du bli upprörd. De försvinner inte. Jag står kvar. Så nu hör jag av mig TILL DIG – BARA DIG Camilla, för jag vill veta hur du har det. Jag vill inte bara vara en cyberkram som så bekvämt och lätt ersätter all kontakt. Jag vill kunna bolla tankar med dig. Dela det du bär på. Eller finnas som en bekant röst på telefon när jag inte finns nära tillhands.
 
Vill du berätta mer för mig, Camilla?
 
Jag tänker inte be dig kämpa på, för det vet jag att du redan gör. Att säga det när du redan kämpar på som hårdast kan så lätt bli att man känner att man inte kämpar tillräckligt hårt. Jag tänker inte säga att du måste göra något, för då sviker jag dig. Jag vet att du gör ditt bästa utifrån de förutsättningar du har. Du kämpar på bra. Jag tänker inte säga att det blir bättre, för det vet jag inte. Att ljuga när du blivit sviken och sårad flera gånger är inte bra om man vill bygga en tillit till varandra. Jag vill inte vara den som lovar mer än vad jag kan hålla. Jag tänker inte säga att det känns bättre imorgon, för just nu är du inte okej. Just nu känns imorgon alldeles för långt borta. 
 
Vad tänker du på nu?
 
Jag tänker inte säga varför du inte borde känna som du gör, för då trampar jag på dina känslor. Jag tänker inte vara den som skyller på avståndet att det är svårt att prata, för jag vet att du skulle åka till andra sidan jordklotet för de som betyder mest för dig. Du är den som väntar 5 timmar för 5 minuter på de människor som betyder mycket för dig. Du ser det ALDRIG som en uppoffring. För du skulle inte vilja missa det för allt i världen. Du kommer tidigare i hopp om att få en extra minut. Men du tror ingen skulle göra samma sak för dig. Jag vet att du känner dig övergiven och oviktig av många. Du har allt för många gånger väntat på människor som lovat höra av sig, men som aldrig gjort det. Du har oräkneligt många gånger intalat dig själv att det varit okej, fast det inte alls är det! Jag vill vara den som går hemifrån tidigare för att vara säker på att hinna fram till dig. 
 
Vill du träffas så vi kan prata om det här, Camilla?
 
Jag tänker inte säga att jag finns HÄR för dig, för jag vill finnas DÄR hos dig. Jag accepterar vad du känner och vill försöka förstå. Jag kan inte helt förstå vad du går igenom, men jag vill försöka. Jag vill vara den som ser när du är ledsen, även om du inte gråter. Den som hör när det är tufft, även om du sitter tyst. 
 
Vill du att jag kommer och skingrar tankarna en stund?
 
Frågar jag om du vill ha sällskap är du den som skulle säga ”om du har vägarna förbi, men du behöver inte”. I rädsla för att vara en börda eller behöva spela piggare än vad du känner dig (och orkar!) för att ingen ska försvinna för att du tror att du är tråkig som mår dåligt. Egentligen skriker hela själen ”KOM!! HÅLL OM MIG! Jag är rädd! Hjälp mig tänka på annat!” Men så istället blir det en viskande ursäkt om hjälp. Det kan vara svårt att be om hjälp när man är trött, har tankarna på annat, svårt att veta vad det skulle kunna vara, svårt att veta vem det skulle vara och om man är rädd för att uppfattas som jobbig.  Jag vet att du kan klara dig själv. Men det är okej att vara liten som stor. Jag vill därför vara den som frågar dig igen och kommer med ett konkret förslag.
 
Jag kommer till dig med lite godsaker som vi kan äta tillsammans medan vi spelar "Fia med kram", är det okej? 
 
Jag ser hur du kämpar för ditt liv och dina behov, Camilla. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vill visa att jag finns där för dig. 

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, Reumatism, artrosfibros, gosegrisen, skriva; • Kommentarer (6)

Kommentarer:

1 Eva%20:

Jag hör dig och känner med dig
Jättekramar
Eva

Svar: Bamsekram <3
Camilla Blomberg

2 Tisa:

Stor kram till dig, fina du! <3

Jag har en liten fråga också. När du gick på rehab fick du då testa något för att se hur mycket energi du gör av med? Jag vet inte om sånt finns (men om det finns), men jag önskar att det gör!

Kramis igen!

Svar: Hmm, jag var tvungen fundera lite på din fråga Tisa. Tror inte jag gjort det du tänker på. Jag antar att du tänker på hur mycket energi kroppen förbrukar (när man exempelvis klär på sig, går till skola/jobb, etc.) under exempelvis en hel dag i förhållande till hur mycket den får (via exempelvis mat och sömn)? Något sådant exakt har jag inte gjort, och vet heller inte om man kan. Men jag håller med dig att om det finns och är möjligt - då hade det varit intressant att göra det! Under rehab prata vi nog mer om att känna efter bäst själv vad man orkar... Så nej tyvärr, jag vet inte. Men jättebra fråga!! Jag ska nog ta upp det med någon nisse och höra :) Stooora kramar!!
Camilla Blomberg

3 Tisa:

Oki! Ja, gör så :) berätta gärna om svaret om du bestämmer dig för att fråga :).

Svar: Självklart!! :) Bara jag ser till att komma ihåg det.
Camilla Blomberg

4 Sussi:

Du gestaltar all din tomhet och rädsla så väl. Jag kan personligen relaterade til det här med känslan över och skräcken för att bli övergiven. Den är brutal, och din är än mer djupgående än vad jag själv upplevt.


Jag vill inte låta "cheesy" eller få det att framstå som sådana tomma ord man säger men sedan aldrig gör: men, om du var min vän så hade jag velat finnas där. Lyssna, hålla din hand, stanna fastän du säger "gå". Och finnas vid din sida innan operation och vara i samma rum där du vaknar. Och du skulle få vara precis hur liten och rädd du vill.
Har läst din blogg ett bra tag, men mindre aktivt gällande kommentarer. Du har på något vis fångat mig, du skriver så modigt och öppet om det i ditt inre som gör så förtvivlat ont. Och jag blir genuint ledsen över att du blivit lämnad ensam, både på sjukhus men främst av de människor som från din födelse ska skulle dig från allt ont.
Jag tänker avsluta på ett "kämpa vidare!", istället ger jag en liten, men ack så svår, "uppmaning" om att föröka tillåta dig vara liten och rädd. Kram

Svar: Alltså jättetack för dina fantastiska ord fina Sussi. Det är ord som dina som gör att jag vågar dela ensamheten. Jag måste få säga att det känns skönt att du kan förstå mig. Att du försöker och vill. Min rädsla för att övergiven är egentligen så stark att jag inte vet om jag ens skulle kunna säga "gå". Jag försöker snarare desperat göra allt för att de ska stanna. Även om det ibland innebär att förminska sig själv. Jag försöker vara starkare än så. Men ibland finns bara kortsiktiga lösningar. Det spelar ingen roll om det är dåligt på sikt, för att för stunden lindrar det. Jag vet ju att jag överlever ändå. Det går inte att inte orka. Men saken är att jag inte vill orka det då.
Det du skriver nu till mig är så himla fint. Även om du inte varit där och "hållit handen" så tar jag med mig dina ord. Varje ord du skrivit berör mig och stärker mig. Det du skriver är det finaste någon kan skriva till mig. Tusen tack!!
Bamsekram!
Camilla Blomberg

5 Sussi:

Du gestaltar all din tomhet och rädsla så väl. Jag kan personligen relaterade til det här med känslan över och skräcken för att bli övergiven. Den är brutal, och din är än mer djupgående än vad jag själv upplevt.


Jag vill inte låta "cheesy" eller få det att framstå som sådana tomma ord man säger men sedan aldrig gör: men, om du var min vän så hade jag velat finnas där. Lyssna, hålla din hand, stanna fastän du säger "gå". Och finnas vid din sida innan operation och vara i samma rum där du vaknar. Och du skulle få vara precis hur liten och rädd du vill.
Har läst din blogg ett bra tag, men mindre aktivt gällande kommentarer. Du har på något vis fångat mig, du skriver så modigt och öppet om det i ditt inre som gör så förtvivlat ont. Och jag blir genuint ledsen över att du blivit lämnad ensam, både på sjukhus men främst av de människor som från din födelse ska skulle dig från allt ont.
Jag tänker avsluta på ett "kämpa vidare!", istället ger jag en liten, men ack så svår, "uppmaning" om att föröka tillåta dig vara liten och rädd. Kram

6 Sussi:

Ditt svar fick mig att genuint sitta och småle medan jag läste det. Rörd, för att mina ord är just sådana viktiga ord som du behöver (och har all rätt till).
Man agerar på ett sådant vis som i stunden känns vara det enda rätta, man vill ha _någon_ som finns vid ens sida. Även om förnuftet säger något annat. Men jag märker att du har en väldigt stark självinsikt här, du vet vad som är bra respektive mindre bra både kortsiktigt och långsiktigt. Det är otroligt bra.
Jag vill gärna hålla din cyberhand när du behöver det framöver.
Tack för att mina ord betyder någonting för någon. Massa bamsekramar! Kramar i massor.

Svar: Tusen tack och massor med björnkramar <3
Camilla Blomberg

Kommentera här: