Kommentarer:
Stor kram till dig, fina du! <3
Jag har en liten fråga också. När du gick på rehab fick du då testa något för att se hur mycket energi du gör av med? Jag vet inte om sånt finns (men om det finns), men jag önskar att det gör!
Kramis igen!
Oki! Ja, gör så :) berätta gärna om svaret om du bestämmer dig för att fråga :).
Du gestaltar all din tomhet och rädsla så väl. Jag kan personligen relaterade til det här med känslan över och skräcken för att bli övergiven. Den är brutal, och din är än mer djupgående än vad jag själv upplevt.
Jag vill inte låta "cheesy" eller få det att framstå som sådana tomma ord man säger men sedan aldrig gör: men, om du var min vän så hade jag velat finnas där. Lyssna, hålla din hand, stanna fastän du säger "gå". Och finnas vid din sida innan operation och vara i samma rum där du vaknar. Och du skulle få vara precis hur liten och rädd du vill.
Har läst din blogg ett bra tag, men mindre aktivt gällande kommentarer. Du har på något vis fångat mig, du skriver så modigt och öppet om det i ditt inre som gör så förtvivlat ont. Och jag blir genuint ledsen över att du blivit lämnad ensam, både på sjukhus men främst av de människor som från din födelse ska skulle dig från allt ont.
Jag tänker avsluta på ett "kämpa vidare!", istället ger jag en liten, men ack så svår, "uppmaning" om att föröka tillåta dig vara liten och rädd. Kram
Du gestaltar all din tomhet och rädsla så väl. Jag kan personligen relaterade til det här med känslan över och skräcken för att bli övergiven. Den är brutal, och din är än mer djupgående än vad jag själv upplevt.
Jag vill inte låta "cheesy" eller få det att framstå som sådana tomma ord man säger men sedan aldrig gör: men, om du var min vän så hade jag velat finnas där. Lyssna, hålla din hand, stanna fastän du säger "gå". Och finnas vid din sida innan operation och vara i samma rum där du vaknar. Och du skulle få vara precis hur liten och rädd du vill.
Har läst din blogg ett bra tag, men mindre aktivt gällande kommentarer. Du har på något vis fångat mig, du skriver så modigt och öppet om det i ditt inre som gör så förtvivlat ont. Och jag blir genuint ledsen över att du blivit lämnad ensam, både på sjukhus men främst av de människor som från din födelse ska skulle dig från allt ont.
Jag tänker avsluta på ett "kämpa vidare!", istället ger jag en liten, men ack så svår, "uppmaning" om att föröka tillåta dig vara liten och rädd. Kram
Ditt svar fick mig att genuint sitta och småle medan jag läste det. Rörd, för att mina ord är just sådana viktiga ord som du behöver (och har all rätt till).
Man agerar på ett sådant vis som i stunden känns vara det enda rätta, man vill ha _någon_ som finns vid ens sida. Även om förnuftet säger något annat. Men jag märker att du har en väldigt stark självinsikt här, du vet vad som är bra respektive mindre bra både kortsiktigt och långsiktigt. Det är otroligt bra.
Jag vill gärna hålla din cyberhand när du behöver det framöver.
Tack för att mina ord betyder någonting för någon. Massa bamsekramar! Kramar i massor.
Jag hör dig och känner med dig
Jättekramar
Eva