krigszonen.se

Efter att jag hade bytt om till den blåa rocken, lagt mig på britsen, fått dubbla hörselskydd och fått huvudet fastspänt i en ställning (en slags bur?) med en spegel ovanför bara för att kunna se ut genom tunneln, då började "ligg-blickstill-i-en-timme"-utmaningen! Först låg jag med munnen stängd. Sen fick jag bita över en spruta (bara själva "plastpinnen") för att ta bilder över käklederna medan jag gapar. Det var kämpiga minuter att gapa så länge. Men det gick bra. Jag somna till och med. Och det trots att kalluft blåstes in i tunneln (mindre risk att det ska börja klias då har jag fått höra). Och trots att maskinen lät förförligt illa. Ett ljud som nissarna beskriver som "intensivt knackande". Jag föreställer mig en vägarbetare som står med en sådan där borr i asfalten. Det spelade ingen roll att jag fick lyssna på musik i hörlurarna. Musiken hördes ju knappt! Ändå finner jag ljudet från maskinen som lugnande och sövande. Jag har väl blivit van. Jag har gjort många MRT-undersökningar (magnetisk resonanstomografi) sedan jag var liten. Har det inte varit käklederna, så har det varit mina knän, ryggen eller en fotled. 

Röntgensvar om ca 2 veckor!