"Bara börja berätta"

Det är så mycket jag vill berätta för dig. Så mycket som har hänt sedan du försvann. Men hur talar man med en som inte är här? Du fick mig att lova dig att jag skulle fortsätta prata även när du inte längre finns här. Du lovade mig att du alltid skulle lyssna. Så jag tänkte prata nu, och så får du lyssna. Vart du än är.

Det gör outhärdligt ont att sakna dig. Men jag klarar mig. Det kändes lite lättare att andas efter att du hade berättat det för mig. Jag kommer bli okej. Det är tillräckligt. Men jag är rädd för att inte minnas dig. Jag har försökt lägga allt av dig på mitt minne. Varje ord, din röst, dina vänliga ögon, sättet du knäppte fingrarna på för att önska bort allt jobbigt, varje honungsdoftande björnkram som höll om mina armar extra hårt… Försöker hålla dig levande för mig. Försöker hålla fast dig i de saker du lämnat efter dig. En del av dig som inte kan försvinna, vissna eller dö.

Kommer du ihåg när vi prata om framtiden? Du prata om allt spännande som väntar mig när skolan tar slut. Du berätta om hur mina ögon lyste upp när jag berätta om mina drömmar. Du sa att jag skulle börja på något nytt nu och att jag måste testa mina vingar. Du fick mig alltid känna som att jag klarar allt och kan göra vad jag vill. Du fick mig att själv våga tro på det. Nu har jag snart nått ett av målen. Men du fattas. Och det är det som känns så totalt overkligt. Hur mycket JAG än växer, så kommer DU aldrig att kunna se det. Det är nog det som gör allra ondast i mig.

Anledningen till att jag vill prata med dig just nu är för att jag har avslutningscermoni från högskolan snart. Min mamma och pappa har frågat mig hur jag vill fira. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag önskar ju att du var med. Men du kommer inte vara där. Jag kommer titta efter dig i alla fall. Klasskompisarna kommer säga "alla står och väntar på dig Camilla" när jag står fastfrusen i backen. Alla kommer inte alls vara där! Du borde vara där. Men det kommer alltid att fattas en. Men ingen annan än jag vet att du är borta, för ingen annan än jag visste att du fanns. Och fast ingen tycks förstå, så är du den enda jag vill ha där. Hur många glada ansikten jag än kommer se, så kommer ditt leende att fattas. 

Jag kommer behöva gå igenom hela livet och sakna dig. Men när man berör någon så här djupt så ger man en bit av sig själv till den personen. Det är en fin tanke. På sätt och vis är du ändå här med mig. Alldeles nära. Alltid här. Det måste vara tillräckligt, för det är allt jag har nu. 

 



• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Smärta, TACK, min lilla armé, saknad; • Kommentarer (1)

Blickstill en timme

Efter att jag hade bytt om till den blåa rocken, lagt mig på britsen, fått dubbla hörselskydd och fått huvudet fastspänt i en ställning (en slags bur?) med en spegel ovanför bara för att kunna se ut genom tunneln, då började "ligg-blickstill-i-en-timme"-utmaningen! Först låg jag med munnen stängd. Sen fick jag bita över en spruta (bara själva "plastpinnen") för att ta bilder över käklederna medan jag gapar. Det var kämpiga minuter att gapa så länge. Men det gick bra. Jag somna till och med. Och det trots att kalluft blåstes in i tunneln (mindre risk att det ska börja klias då har jag fått höra). Och trots att maskinen lät förförligt illa. Ett ljud som nissarna beskriver som "intensivt knackande". Jag föreställer mig en vägarbetare som står med en sådan där borr i asfalten. Det spelade ingen roll att jag fick lyssna på musik i hörlurarna. Musiken hördes ju knappt! Ändå finner jag ljudet från maskinen som lugnande och sövande. Jag har väl blivit van. Jag har gjort många MRT-undersökningar (magnetisk resonanstomografi) sedan jag var liten. Har det inte varit käklederna, så har det varit mina knän, ryggen eller en fotled. 

Röntgensvar om ca 2 veckor! 
 
 
• Kategori: KampenTaggar: Gävle Sjukhus, Magnetröntgen, Reumatism, käkled, nissar; • Kommentarer (1)

You don't ease pain, you overcome it

Jag är rädd för att känna. Rädd för att göra något dumt för att dämpa känslorna. Men jag vet att det egentligen är när man försöker hantera känslorna som man kan göra dumma saker. Att känna vad man känner och låta det passera, för det gör det, är inte farligt. Det är vad jag fått höra. Men känslor har för mig aldrig känts tillåtet och varit något som ska utplånas på alla sätt. Även om det är destruktivt. Allt för att lugna på det sätt jag känner till. Det blir en överlevnadsinstinkt för att härda ut. Man vill inte att någon ska röra en. Jag minns hur jag som litet barn ogillade att bli kramad. Jag är rädd att det gör för ont att börja känna något igen. Rädd att behöva hantera något jag inte tror mig klara av helt själv. Jag antar att det jag egentligen vill är att någon ska handgripligen fånga upp mig när det händer och bara finnas där. Men jag kan inte lita på att någon stannar kvar. Och då vill jag inte heller att någon ska orsaka härdsmältan. Jag vill inte bli övergiven i en hög på golvet. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, Reumatism, barndom, kram, känslor, rädsla; • Kommentarer (1)