krigszonen.se

Fylld av rädsla gick jag tillbaka. Nissen hann precis sätta tillbaka alla sladdar och slangar, när narkosläkaren kom innanför salsdörren. Äntligen! Det kändes lugnande att höra honom prata med mig. Att bara ha något annat än min egen rädsla att fokusera på. Jag vet inte om det var då jag slutade frysa och skaka eller om det var för att de gav mig härliga mediciner. Men jag blev modigare.

 

Syrgasmasken placerades över mitt ansikte och nissarna bad mig tänka på något trevligt. Narkosmedlet sprutades in i min kanyl och jag började räkna. Efter fem sekunder somnade jag in och allt blev svart.

 

Jag har ett svagt första minne efter operation att jag ska ha hört min kirurg (nissen säger "speula" och inte "spola") på uppvaket redan innan jag slagit upp ögonen. Det jag uppfatta mig hört läkaren säga till en annan nisse var att de skulle hälsa mig när jag vaknar att "operation har gått bra, men det var lite extra besvärligt på ena sidan”. Den andra nissen ska då ha svarat ”ja, jag ser det”. Det sista jag hinner tänka innan jag somnar om är ”ser vadå??”. - Inget av det här visade sig sen vara sant! Förutom att det var extra besvärligt att operera på höger käkledssida. Men den kirurg jag drömde prata med mig var överhuvudtaget inte ens där. 

 

Normalt brukar man vakna till så fort operation är över eftersom man under narkosen hela tiden "underhåller" den konstgjorda sömnen. Eftersom jag sövdes ner klockan 08 och den planerade operation skulle ta max två timmar, så borde jag vaknat före klockan 11. Men jag vaknade inte. Nissarna trodde först att jag sov gott och lät mig sova lite längre. Men ganska snart insåg de att något inte stämde. Jag var okontaktbar. 

 

Nissarna hade ruskat om mig. Ingen reaktion. Dragit i mina ögonlock. Ingenting. Stuckit mig i fingret. Ingenting. Dragit i min nyopererade käke upp och ner för att se om jag skulle reagera på starkare smärta. Ingenting. Ropat mitt namn. Ingenting. De kramade min hand och ville att jag skulle krama tillbaka ifall jag hörde. Ingenting. De gick igenom listan igen. Utan en minsta reaktion. Jag bara låg där. Hjärtat slog och jag andades med hjälp av slangen i näsan. Men jag var inte där. 

Klockan tre på eftermiddagen hade jag fortfarande inte reagerat på något ut av nissarnas tappra försök att väcka mig. Inget hjälpte. Nissarna hade dragit av mig täcket och tagit av mig skjortan. Jag var alldeles röd över hela bröstet. De funderade över om jag inte tålde något läkemedel jag fått eller om jag fått för mycket. Men det var inget som jag fått som jag inte fått tidigare. Men med tanke på mina grundsjukdomar (Reumatism och Ehlers-Danlos syndrom) blev de oroliga att någon sällsynt komplikation uppstått.

 

Det var här nissarna i omgångar tryckte med händerna hårt över min bröstkorg. Men inget hände. Jag sov fortfarande djupt. Nissarna försökte med allt. De fortsatte med kompressionerna, ropade på mig, ruskade och drog i mina ögonlock. Inget. Nada. De kallade in ännu en nisse att försöka väcka mig. Efter ett par hårda kompressioner började jag (äntligen) hosta och grimasera av smärta. Det var ett livstecken som nissarna väntat i flera timmar på!

 

Jag öppnade dock inte ögonen på en gång. Men jag hörde allt nissarna sa (eller snarare jubla efterssom jag äntligen reagerat!), men jag kunde inte röra mig eller prata. Jag hörde en nisse säga ”vi oroade oss ett tag där för dig Camilla” och en annan ”såja, bra Camilla, vi ser att du försöker vakna” och strök sin hand över min kind. En tredje nisse hörde jag prata lågmält ”jag trodde hon sov gott”. Jag fattade ingenting. Det enda jag tänkte på och brydde mig om var att jag inte frös och att jag inte alls hade så farligt ont i käklederna (inget som inte lindrades med Alvedon i droppform). Jag var glad att det kändes som om det gått bra! Det jag var allra mest rädd för, att ha vansinnigt ont när jag vaknar upp, hade ju inte hänt. Jag tänkte aldrig på att jag kanske aldrig skulle vakna upp. Men jag var nog bara för trött för att tänka på det just då. 

 

Nissarna fortsatte att ropa på mig. Nästan skrek att jag måste öppna ögonen också. Jag var tvungen att ge ett tecken på att jag var medveten. Men jag kunde inte visa att jag hört dem. Jag hörde hur en nisse bad mig krama om hennes hand om jag kunde höra vad de sa. Jag försökte rikta all kraft jag någonsin haft ut i min hand för att besvara nissens uppmaning. Men nissen kan inte ha känt att jag kramade så hårt jag kunna. Nissen märkte det inte. Alla ansträngningar jag gjorde, var inte tillräckliga. Jag hörde hur de prata om att de skulle ringa någon åt mig. Jag önskade mina utvalda mer än någonsin. Men jag var för dålig att kunna tala om det och hur skulle nissarna kunna veta? Den tanken fick mig att vilja börja gråta. Men jag kunde inte. 

 

Jag borde kanske känt panik för att jag var medveten, men inte kunde tala om det. Inte kunna ge någon som helst respons. Inte ens kunna röra ett finger! Men jag tyckte ju bara att nissarna var jobbiga som fortsatte ruska i mig, ropa på mig och hela tiden "störde" när jag allra helst ville sova. Jag var för trött för att bry mig om att jag kanske inte kunde vakna om jag så ville. Flera gånger somnade jag om och ”försvann”. 

 

Jag minns hur en av nissarna bad mig knipa ihop med ögonen samtidigt som någon ”kittlade” med sitt finger över mina ögonfransar. Jag tror att jag lyckades knipa ihop ögonlocken extra hårt som svar eftersom nissen började ställa frågor som jag sedan skulle svara på genom att knipa ihop med ögonen extra hårt. Exempelvis ”vet du vart du är?” *Kniper ihop med ögonen*. Efter en stund klara jag av att nicka lite med huvudet.

 

Klockan var först efter fem på eftermiddagen innan jag kunde sätta mig upp i sängen. Jag fick en buffé av flytande kost framför mig. En nisse matade mig för att jag skulle få tillbaka krafterna. Jag höll mig vaken max fem minuter innan jag somna om och blev väckt på nytt. Men nu räckte det med att ropa mitt namn. Jag fick stanna kvar för observation till halv tio på kvällen med tanke på det som jag precis varit med om. Jag fick bara åka hem om jag fick sova hos någon som kunde övervaka mig under natten. Jag ville egentligen inte åka hem till mamma och pappa. Men det fick bli så ändå.

En vecka efter operation blev jag kallad till ett återbesök och träffa kirurgen som opererat mig. Nissen berätta då att titthålsinstrumenten aldrig gick in. Käklederna var för skadade och sammanväxt. Den operationen som skulle "köpa" mig ett halvår, gick alltså inte att genomföra. Istället blev man tvungen att göra en liten spolning med hjälp av två grova kanyler på varje sida. Problemet är att den typen av käkledsspolning inte köper mig mer än en månad! Så frågan blir vad man gör nästa gång inflammationen återvänder och käklederna växer samman? Opererar mig igen så snart? Jag tror ärligt talat inte att jag fixar fler ingrepp. Nio operationer under de senaste fem åren är tokmycket. 

 

Det värsta var inte att inte vakna (jag visste ju inte om det). Eller att inte kunna röra mig (för trött för att bry mig). Andra detaljer konkurrerar. Som att jag inte kunde tala om vem jag ville ha där i det allra tuffaste. Om det inte skulle gå bra. Eller ännu hellre om det faktiskt går bra! Jag kände att jag behövde någon mer än mest. Jag behövde höra en röst jag faktiskt kände igen. Jag behövde trygghet. Jag är kanske inte ensam. Jag visste att jag fanns i mångas tankar. Men jag ville inte heller vara själv! Men hur skulle någon få veta när jag var så dålig? När nissarna inte vet vem jag helst vill ha där? När mina ”utvalda” inte kan finnas där? När de inte ens vet vad som hänt mig och inte kan få reda på det? Så jag låg ensam och kände mig ensam. Skämdes över att jag fick klara mig med gosegrisen nissarna lagt bredvid mig. Men det måste vara tillräckligt. För det var allt jag hade. Jag försökte tänka på er som JAG ville ha där och som också VILLE finnas där för mig, men som inte kunde. Det är verkligen en enormt fin tanke. Men det slår mig så fruktansvärt hårt ändå. I slutändan, när det väl gäller, kan inte mina utvalda finnas där på riktigt. Jag är själv. 

 

Det här var en viktig match i mitt liv. Men inte den första. Eller sista. Men jag känner att efter det här, är fan allt enkelt!