Separationsångest

Jag vet om att min känsla av ensamhet inte behöver vara annat än just en väldigt obehaglig känsla. Den behöver inte stämma. Har man blivit övergiven tidigt i livet (känslomässigt och/eller fysiskt) kan det vara så oerhört skrämmande, att känslan hänger kvar hela livet. Att jag övergavs när jag var liten på sjukhuset med en uppmaning om att vara modig, det har lämnat en djupt rotad rädsla för förlust hos mig - en rädsla att förlora dem som betyder mest för mig. Det är så läskigt att jag skulle göra vad som helst för att inte uppleva samma sak igen. Jag menar typ gå-i-döden för att undvika känslan. Min separationsångesten är närmast fobisk. 
 
Det problematiska är att jag fått en grundkänsla av att ingen bryr sig om mig, att jag är ensam och har verkligen ingen människa på hela jorden jag kan räkna med. Jag ”letar” efter bekräftelse från omgivningen att den känslan jag har, den stämmer. Jag överanalyserar nästan varje möte med en människa och kan tolka signaler helt fel. Exempelvis kan jag få för mig att om en person pratar med mig och hen råkar titta på klockan mitt i samtalet, då tolkar jag det som att jag är urtråkig. Ve och fasa om någon råkar komma 2 minuter senare än vad vi kommit överens om, och de inte kompenserar det genom övertid! Har vi sagt att vi ska fika 1 timme och personen går efter 50 minuter, då kan besvikelsen bli så enorm att jag kan ligga självömkande på soffan resten av dagen. En träff med en vän kan för mig kännas som att de "ställer upp" eller "offrar sig" och inget jag tror de gör av egen fri vilja. Får jag däremot träffa en viss person helt oplanerat och hen stannar kvar och pratar med mig, om så bara några minuter, då kan jag bli så löjligt lycklig att man kan tro att jag blivit förälskad!  

Men tillbaka till överanalyserandet. Jag blir lätt ”blind” för de som faktiskt försöker visa att de bryr sig och finns där. Jag är medveten om det. Ändå har jag jättesvårt att ta till mig av att någon genuint vill umgås med mig. Då är det lättare att hitta och försöka bekräfta den grundkänslan jag redan har inom mig att ingen bryr sig. Jag nästan kräver att andra ska överbevisa sig för mig om de menar allvar med att vilja vara min vän. Jag kan komma på mig själv att jag "testar" eller "provocerar" omgivningen. Jag vill ju bara se om någon anstränger sig tillräckligt. (Jag inser att jag kommer nog alltid göra mer för dem som jag verkligen vill ska stanna, än vad de någonsin kommer göra för mig för att jag ska stanna i deras liv. Jag har svårt att tro att det någonsin skulle vara ömsesidigt. Det är först nu jag börjar känna att jag inte orkar ge mer av det jag själv inte fått tillräckligt av.) Det kan exempelvis vara genom att se om andra kommer tidigare än planerat eller går lite senare för att de vill ta tillvara på varje minut med mig (helst flera gånger för att försäkra mig om att det inte var en engångshändelse). Bara då - och först då - finns det en möjlig chans till tillit i min värld. 
 
När omgivningen försöker bry sig om mig börjar jag överanalysera (på extrem nivå - jag kan i minsta detalj beskriva en kram från en vän) och det känns ofta svårt att tro dem. Jag tror inte på att någon på riktigt skulle kunna vara så snäll mot mig, inte utan baktankar eller att det "går över" inom kort. Det spelar ingen roll hur många gånger någon säger "jag finns här". Det krävs flera bevis och ansträngningar, ofta under lång tid för att jag ska tro på att ”okej, den här personen bryr sig” eller ”den här personen umgås med mig för att hen faktiskt vill". Jag har relationer till personer idag som jag ena stunden är övertygad om att de umgås med mig enbart för att de tycker synd om mig, för att i nästa stund inse att de umgås med mig därför att de faktiskt vill. Men det pendlar upp och ner. Det blir lätt sköra relationer när jag kan bli förtvivlad och besviken om minsta lilla löfte eller överenskommelse bryts. Därför är det livsviktigt att aldrig någonsin lova mig mer än vad man kan hålla! 

Jag släpper inte gärna in människor i mitt liv förrän jag litar på att de menar väl och att jag känner att de kommer stanna kvar. Så är det mer eller mindre för alla naturligtvis. Men jag känner att jag inte kan hantera förlusten (det är typ "jag dör hellre" än känner den känslan) det innebär om någon betydelsefull person i mitt liv skulle försvinna. Så fort någon har tagit sig innanför mina skyddsmurar, då gör jag vad som helst för att behålla dem. Jag blir som en koalabjörn som klamrar sig fast kring ett träd. Jag hatar att erkänna det och gör verkligen allt för att det inte ska märkas (för att jag inte ska upplevas som jobbig). Tanken är helt enkelt svindlande om någon skulle be mig sluta "klänga". 

Jag kunde vänta 5 timmar varje fredagseftermiddag i skolan under en 3års period, bara för att få chansen att höra ett endaste ”Hej”, men jag skämdes för mycket för att erkänna det för någon. De personer jag brydde mig om och som jag visste att jag senare skulle behöva förlora (exempelvis några lärare) försökte jag bli som en katt med vassa klor för att lättare hantera den kommande förlusten. Men hur mycket jag än försökte hantera förlusten genom hat och ilska, så går det inte att fly från sina känslor. Speciellt inte när dessa personer förstår och ser exakt vad jag försöker göra... Samtidigt som jag är så rädd har jag varit (och är) i ett så starkt behov (nästan desperat) av en annan människa ska se och höra mig. Rent fysiologiskt klarar man sig utan en annan människa (förutom när man är litet barn). Men känslomässigt klarar man sig inte oavsett ålder. 
 
För att överleva, eller snarare skydda mig från nära-döden-smärta en förlust innebär för mig och samtidigt inte vara helt ensam, har jag skapat mig strategier och livsregler. Exempelvis blev jag en tuff och hård 11åring som intala sig själv att hon klarar sig själv på sjukhuset. Jag försökte vara den "perfekta" dottern hemma. Jag såg till att bli bäst och duktigast för att jag ville bli omtyckt i skolan. Jag försöker att inte be om hjälp för att jag inte vill uppfattas som jobbig. Jag säger kanske inte NEJ tillräckligt ofta för att ensamheten skrämmer mer än att bli illa behandlad. Jag är alldeles för snäll för att kunna bråka eftersom jag är rädd att bli lämnad. Och så vidare. 
 
Det finns mycket jag kan jobba med här. Jag har skrivit en lista på saker jag gör "för mycket" (är för tuff, duktig etc) och "för lite" av (be om hjälp, säga nej etc) för att tydligare se vad jag behöver förändra. Det är så himla lätt att börja tänka ”men om jag gör lagom mycket av allt och inser att ingen finns där ändå – hur gör jag då?”. Den tanken skrämmer mig nog mest av allt. Jag måste försöka att inte tänka på de situationer som det varit så. De gånger som känslan av att ha blivit övergiven faktiskt har stämt överens med den yttre verkligheten. 
 
Jag är extremt medveten om allt det här. Men jag antar att jag bara har blivit så himla duktig på att klara mig själv nu. Jag vet att jag överanalyserar varje liten detalj och tar mycket personligt. Det är en daglig kamp att försöka övertyga sig själv om att det oftast (men inte alltid) bara är en känsla och inte verklighet. För jag vet ju, innerst inne, att en viss person vill träffa mig men kan inte och det är okej att det är så. Ändå är det så svårt. Det är så lätt att minnas alla gånger jag kände skam för att nästan ingen kom på det där barnkalaset och hur jag lovade mig själv att aldrig någonsin fira igen i rädsla att ingen ska komma. Den ännu starkare skammen jag upplevde när jag som 11åring satt själv på sjukhuset och var så avundsjuk på de andra barnen som hade någon med sig att det gjorde ont i hela mig. Eller när jag låg där ensam på intensiven och kände att jag inte kunde räkna med någon. Det gör något med en. Det är inte konstigt att det förändrar en i grunden. 
 
För att jobba på det här kommer jag behöva ändra mina strategier och försöka minska på det jag gör för mycket och försöka öka på det som jag gör för lite av så att det blir mer lagom. Det är det här jag kommer jobba med under KBT-terapin som pågår just nu. Jag måste påminna mig själv om att jag inte kan förvänta mig att rädslan först ska försvinna och att jag sen kan skapa hållbara sociala relationer. Det är ungefär som att säga ”när jag får bra kondition ska jag börja springa”. Det funkar inte så. Man måste träna för att bli bättre. 

Det här är jättesvårt för mig att skriva ner. Men jag känner att jag behöver få berätta helt öppet och ärligt om det här. Jag skulle också vilja passa på att säga förlåt för att jag är jobbig ibland. Förlåt! Till sist vill jag ägna ett varmt tack till er som visat stort tålamod och stannat kvar när jag försökt provocera. Tack! ♥
 
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, KBT, Reumatism, Separationsångest, Smärta, analysera, barndom, rädsla, tankar, ångest; • Kommentarer (3)

Studentfrustration

Lillsyrran vet bäst hur man får mig att fortsätta kämpa! :) 

Jag hatar när jag läser i skolböckerna ”för att tydligare kunna se” eller ”för att lättare förstå” och så fattar man inte alls bättre eller mer efter att författaren försökt förtydliga något. Ett lika stort frågetecken står kvar i hjärnan, om inte större. För mig känns det lite som ”finn fem fel” när jag letar efter skillnader och vad som möjligtvis ska ha gjort ekvationen lättare av att lägga till ett X, ta bort ett streck och lägga till en liggande bokstav just där. Ser ut som någon ätit bokstavsflingor, satt i halsen och hostat ut det på ett papper. ”Varsågod och lös uppgiften!” typ. Jag skriver så för att det är mer krumelurer än siffror. För seriöst, hur kan man lägga till en apostrof i en ekvation?? Ni vet den här pyttelilla saken i luften i slutet på den här meningen som kan misstolkas som en smutsfläck på skärmen ´
 
Jag har lärt mig en sak i alla fall. Det är att det finns fler symboler än vad jag först trodde. Än mindre att man kunde räkna med dem. Jag har för det mesta inte en aning om vad de betyder. Och hur exempelvis söker man på en symbol i sakregistret i böckerna eller googlar för att öka förståelsen? Det går ju inte att för en vanlig att skriva ned på datorn. Skulle behöva att det fanns en ritfunktion på google för att kunna söka kråkfötternas betydelse. Egentligen tror jag det inte spelar så stor roll att jag inte fattar ekvationerna exakt. Inte ens lite. Det är förklaringarna under dem som är viktiga. Men jag skulle ändå vilja veta som den nörd jag är. Inbillar mig att jag skulle förstå bättre om jag förstod vad som menas med ”vänsterliggande M med upphöjt n och liggande i = 1 parantes X liggande i och k – X med tak och liggande k parantes upphöjt till 2 och egentligen en hel jävla massa andra krumelurer jag inte orkar skriva ner". Det här är ungefär lika svårt som att lösa rubriks kub. Lägg märke till att jag skriver att det är svårt, och inte omöjligt. Det här SKA gå. Jag måste bara få spy ur mig lite studentfrustration så att all ny kunskap får plats. 
 
Jag måste försöka påminna mig själv om att det alltid känns så här första dagen på tentaveckan. Jag har dessutom suttit i över 9 timmar med bara en halvtimmes paus för lite gap-gymnastik för käklederna och lunch. Jag behöver ligga i hårt. Jag måste "ligga steget före". Jag har flera sjukhusbesök de närmsta dagarna som stjäl tid från tentaskrivandet. För att inte tala om smärtan i käklederna som lätt tar över koncentrationen! Men jag tvingas ha min egna deadline. Så har det alltid varit. Jag behöver bara visa att jag klarar det igen! 
 
• Kategori: StudierTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Reumatism, frustration, kriminologi, studera med funktionsnedsättning, tenta, utredning; • Kommentarer (2)

Som vanligt, ändå så annorlunda

Ser ni rädslan i mina ögon trots leendet på mina läppar? Jag ser det förstås på mig själv. Jag minns tillbaka. Det var inte ens en timme kvar till operation när bilden togs. Jag var ändå ganska lugn just då. Det fanns inte tid eller utrymme för att göra några större förberedelser. Men så fort jag hamna på operationsbordet började saker gå snett nästan på en gång. Resten vet ni om ni läst operationsberättelsen. Det var faktiskt första och enda gången som jag berätta om allt det som hände mig den dagen. Det är det fortfarande. 

Egentligen finns det så mycket mer att berätta. Det var en stor grej jag gick igenom. Kanske är det inte bara ingreppet i sig, utan alla ingrepp före och de som kommer att komma, som får det att kännas så? Allt runtom. Kanske allra mest det runtom? 

Jag kan berätta om den senaste operationen med en slags distans. Jag lägger inte någon känsla i det. Jag kan berätta om hur allt gick till och så vidare. Men att prata om det på riktigt är svårare. Om hur det kändes. Vet du varför? För att jag känner att jag inte kan ta den versionen med någon. För att det handlar om att jag önskade att någon skulle finnas där på riktigt just då, men ingen var där. Det känns svårt att förklara något för någon utan att låta som att jag är självömkande (just då i stunden var jag nog det) och klandrar någon för det. Det spelar ingen roll att det fanns fullt giltiga skäl att INTE KUNNA finnas där – jag VILLE ändå ha någon där. Just då hade min panikindränkta hjärna slutat vara rationell och allt jag ville, var att inte vara ensam. Inte bara någon. Det handlar om vem. Jag låg där ensam och kände att jag inte hade någon anledning att vakna. Försök förstå att just där och då kändes det så. Och alla dagar jag satt själv i lägenheten den första tiden. Det var så mycket som var viktigare än mig. Kanske hade det varit annorlunda om alla visste vad som hade hänt mig efter operation. Men hur skulle någon få reda på det om jag inte berätta? Och hur skulle jag kunna berätta för någon som inte finns där? Det kändes som jag åkte i en never-ending-panik-karusell. 

Det blir lite av den där känslan - som är så svår att beskriva! - att allt är som vanligt och ändå så annorlunda. Känslan är frustrerande och på samma gång lite trygg att det är så. Sen inser man att det är en själv som förändrats. Att genomgå en operation är inte samma sak som att åka till Ica och handla mjölk och sen åka hem igen. Många verkar tro att det är så det funkar. Livet fortsätter som vanligt. På sätt och vis gör det det. Men något har hänt på vägen. Något som förändrar en i grunden. Man glömmer bort hur man var innan de stack nålar i en, förde in slangar och klädde av en naken. Det är en märklig känsla. Det är svårt när ingen tycks förstå det. Ännu svårare när de låtsas att inget hänt, fast "allt" har hänt. 

Jag stannar där för idag. Det har nu gått drygt 2 veckor efter käkledsoperationen. Jag klarar mig utan Alvedon, fast jag känner ibland att jag egentligen skulle behöva. Men tanken på att dricka äcklig medicin eller peta in ett piller har varit för motbjudande.

Jag kan gapa 15mm (normalt 40mm) och om jag pressar upp käkarna med hjälp av händerna klarar jag 20mm. Jag kan bita ihop helt (tidigare blev det snett) om jag anstränger mig. Så jag kan tugga lite försiktigt om jag delar maten i mycket små bitar. I alla fall om måltiden består av överkokta makaroner eller banan hackade i småbitar. Det mesta får jag i mig bara jag kan skölja ner det med något drickbart. Fast efteråt får jag ont. Ondare, ska jag säga. Redan i viloläge gör käkarna ont! Till och med ondare än innan operation. 

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, Reumatism, Smärta, käkled, operation, rädsla, ångest; • Kommentarer (1)