Inkallad på akutbesök

Väntan på att få träffa käkkirurgen var en mardröm. Att det är lite pirrigt och nervöst är jag van vid. Extra när klockan är före åtta på morgonen och man är trött. Men den här gången var jag nära gränsen till panik! Att bara sitta där och vänta på ett besked man egentligen redan vet kommer att komma - men man vill bara inte höra det! Vetskapen om att man vilken sekund som helst kommer ropas in och DÅ hör jag det - det ger panikkänslor. Hela kroppen säger ifrån. Jag vill inte mer smärta, sprutor och operationer. Jag vill inte vara med om det här mer! Men jag måste. Det är DET som är grejen.

”Är det okej om vi ger en kortisonspruta i höger käkled nu?” frågade käkkirurgen mig. Klart att jag tvekade till en kortisonspruta med endast EN bedövningsspruta före ingreppet och inget annat. Tidigare har jag haft både lugnande, bedövningskrämer, bedövningssprutor och bedövningssalvor. Ändå har kortisoninjektionerna gjort outhärdligt ont! Så ont att jag fått vifta med armarna för att avbryta ingreppet och de har fått försöka någon minut senare igen. Det har ärligt talat varit fruktansvärt. Men jag sa ändå "Ja, okej". Jag var mer trött på den smärta jag redan har i käkleden. 

En nisse tvättade rent området, tejpade fast "op-duken” runt ansiktet och gav mig en op-mössa. Hela tiden pratade nissen med mig om ALLT ANNAT än det faktum att kirurgen skulle föra in en nål i min käkled. Det kändes bra. När jag fick höra ”Ta ett djupt andetag” visste jag att det var nu det gällde att plocka fram en stunds galet mod. Jag fingrade på armbandet runt min handled och andades in. Stålsatte mig. Det blev ett litet stick alldeles intill örat och sen sprutades bedövningen långsamt ända in i leden. Det spände och knastrade när nålen försökte komma emellan alla sammanväxningar. Men det gjorde inte så farligt ont. Kirurgen var imponerande skicklig!  

När jag hämtat andan kom nästa spruta. Själva kortisonsprutan. Lika långsamt, men det gjorde ondare och spände mer. Det blir ju ”fullt” med vätska i ett litet område som redan är fullt av sammanväxningar… Men jag grimaserade bara en endaste gång när nålen ”grävde” sig in i leden. Jag var förstås bedövad/förlamad i halva ansiktet att det säkert inte märktes. Huvudsaken är att det kändes okej. Den assisterande nissen höll om min hand med båda händerna, ibland lade nissen sin ena hand på min axel. Smärtan var INGENTING i jämförelse med gången innan jag fick kortisoninjektion. Jag fann det dessutom mirakulöst lugnande att någon höll om mig, om så bara lite. Jag kan inte minnas senast någon var så snäll på det här sättet när jag verkligen behöver det. Så jag bestämde mig för att krama om nissens hand tillbaka med min hand som för att berkäfta att jag ville att nissen skulle stanna kvar. Jag försökte överdosera ”lugnet” för att kunna konservera det till andra tillfällen där jag kan tänkas behöva det igen. Jag vill tro att det fungerar att göra så i alla fall.  

Efter omplåstringen sa käkkirurgen det jag hade bävat inför att höra en timme tidigare: ”Då gör vi operation i höst och tar bort käkledsdisken”. Kirurgen fortsatte prata om hur själva operationen kommer gå till, att det blir samma lika som första öppna käkoperationen fast man nu tar bort käkledsdisken, att jag kommer läggas in en dag efteråt, att jag kommer få äta flytande och att jag eventuellt ska börja med en kortisonkur före/under/efter operation. Ju mindre smärta jag har innan operation, desto mindre ont förväntas jag ha efter operation. Allt det här var bara saklig information för mig. Jag var antagligen så lättad över att kortisonsprutan inte hade gjort så outhärdligt ont som jag först trodde, att jag för stunden inte kunde sätta mig in i någon annan känsla. Det som dock kändes tungt var att fylla i papperen för att uppdatera alla hälsouppgifter och fylla i vem de ska kontakta om något händer... 

Tidigare idag låg jag på soffan med lillsyrran bredvid mig och mosade i mig banan och drack apelsinjuice genom sugrör. Men nu sitter jag här framför datorn och skriver mitt i natten. Bedövningen har släppt och käkleden dunkar av smärta. 
 
• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Käkkirurg, Reumatism, Smärta, artrosfibros, kortisonsprutor, käkled, operation; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 Nilla:

Åh fy, kan inte vara skönt att få den sprutan i käkleden. Du är allt en stark kämpe du. Kram <3

Svar: Hej finaste Nilla! Det har varit jobbiga sprutor i käklederna. Men den här gången gick det ju ganska bra. Det gjorde inte lika ont som det brukar. Det är bra att veta om till nästa gång. Tak fina du och massa kramar!!
Camilla Blomberg

2 Tisa:

Jag vill bara skicka en bamsekram! <3

Svar: Åh vad fint av dig Tisa! Det värmer. Björnkram! <3
Camilla Blomberg

Kommentera här: