Inkallad på akutbesök

Väntan på att få träffa käkkirurgen var en mardröm. Att det är lite pirrigt och nervöst är jag van vid. Extra när klockan är före åtta på morgonen och man är trött. Men den här gången var jag nära gränsen till panik! Att bara sitta där och vänta på ett besked man egentligen redan vet kommer att komma - men man vill bara inte höra det! Vetskapen om att man vilken sekund som helst kommer ropas in och DÅ hör jag det - det ger panikkänslor. Hela kroppen säger ifrån. Jag vill inte mer smärta, sprutor och operationer. Jag vill inte vara med om det här mer! Men jag måste. Det är DET som är grejen.

”Är det okej om vi ger en kortisonspruta i höger käkled nu?” frågade käkkirurgen mig. Klart att jag tvekade till en kortisonspruta med endast EN bedövningsspruta före ingreppet och inget annat. Tidigare har jag haft både lugnande, bedövningskrämer, bedövningssprutor och bedövningssalvor. Ändå har kortisoninjektionerna gjort outhärdligt ont! Så ont att jag fått vifta med armarna för att avbryta ingreppet och de har fått försöka någon minut senare igen. Det har ärligt talat varit fruktansvärt. Men jag sa ändå "Ja, okej". Jag var mer trött på den smärta jag redan har i käkleden. 

En nisse tvättade rent området, tejpade fast "op-duken” runt ansiktet och gav mig en op-mössa. Hela tiden pratade nissen med mig om ALLT ANNAT än det faktum att kirurgen skulle föra in en nål i min käkled. Det kändes bra. När jag fick höra ”Ta ett djupt andetag” visste jag att det var nu det gällde att plocka fram en stunds galet mod. Jag fingrade på armbandet runt min handled och andades in. Stålsatte mig. Det blev ett litet stick alldeles intill örat och sen sprutades bedövningen långsamt ända in i leden. Det spände och knastrade när nålen försökte komma emellan alla sammanväxningar. Men det gjorde inte så farligt ont. Kirurgen var imponerande skicklig!  

När jag hämtat andan kom nästa spruta. Själva kortisonsprutan. Lika långsamt, men det gjorde ondare och spände mer. Det blir ju ”fullt” med vätska i ett litet område som redan är fullt av sammanväxningar… Men jag grimaserade bara en endaste gång när nålen ”grävde” sig in i leden. Jag var förstås bedövad/förlamad i halva ansiktet att det säkert inte märktes. Huvudsaken är att det kändes okej. Den assisterande nissen höll om min hand med båda händerna, ibland lade nissen sin ena hand på min axel. Smärtan var INGENTING i jämförelse med gången innan jag fick kortisoninjektion. Jag fann det dessutom mirakulöst lugnande att någon höll om mig, om så bara lite. Jag kan inte minnas senast någon var så snäll på det här sättet när jag verkligen behöver det. Så jag bestämde mig för att krama om nissens hand tillbaka med min hand som för att berkäfta att jag ville att nissen skulle stanna kvar. Jag försökte överdosera ”lugnet” för att kunna konservera det till andra tillfällen där jag kan tänkas behöva det igen. Jag vill tro att det fungerar att göra så i alla fall.  

Efter omplåstringen sa käkkirurgen det jag hade bävat inför att höra en timme tidigare: ”Då gör vi operation i höst och tar bort käkledsdisken”. Kirurgen fortsatte prata om hur själva operationen kommer gå till, att det blir samma lika som första öppna käkoperationen fast man nu tar bort käkledsdisken, att jag kommer läggas in en dag efteråt, att jag kommer få äta flytande och att jag eventuellt ska börja med en kortisonkur före/under/efter operation. Ju mindre smärta jag har innan operation, desto mindre ont förväntas jag ha efter operation. Allt det här var bara saklig information för mig. Jag var antagligen så lättad över att kortisonsprutan inte hade gjort så outhärdligt ont som jag först trodde, att jag för stunden inte kunde sätta mig in i någon annan känsla. Det som dock kändes tungt var att fylla i papperen för att uppdatera alla hälsouppgifter och fylla i vem de ska kontakta om något händer... 

Tidigare idag låg jag på soffan med lillsyrran bredvid mig och mosade i mig banan och drack apelsinjuice genom sugrör. Men nu sitter jag här framför datorn och skriver mitt i natten. Bedövningen har släppt och käkleden dunkar av smärta. 
 
• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Käkkirurg, Reumatism, Smärta, artrosfibros, kortisonsprutor, käkled, operation; • Kommentarer (2)

Utbildad superhjälte

 
Examensarbetet i utredningskriminologi är godkänt - med bravur - och uppsatsen har nu idag blivit publicerad på nätet!! Det känns hur bra som helst! Jag är nu utbildad superhjälte. Det finns många olika hjältar. Men jag är precis som Batman. En crime-fighter. Brottsbekämpare. Mitt nya namn går under täckmanteln Batmilla. ;) Jag kommer kanske inte springa omkring i mantel och bekämpa brottslighet på samma sätt som Batman. Men jag kommer göra det på mitt egna vis. Utefter de förutsättningar jag har. För de finns. Jag vet inte än hur jag ska göra det. Men hela mitt liv har jag lärt mig att fortsätta försöka - och det tänker jag fortsätta med. Och det är egentligen det som räknas. Det är så en äkta superhjälte gör. 
 
Hur många här har egentligen som barn drömt om att bli en superhjälte när de blir "stor"? Jag gjorde det i alla fall. Jag tänkte nog i förstahand på Superman. Men oavsett hur många träd jag hoppade ifrån, så flög jag alltid lodrätt ner i backen. Jag var i alla fall supersnabb från trädet ner till marken. Men utbildad Batman känns stort det med. Kanske större när jag tänker efter? Batman är ju en "vanlig" människa - precis som jag - utan övernaturliga superkrafter, men som ändå lyckas göra stordåd och bli en hjälte. Batman vänder det tragiska han varit med om till att hjälpa andra människor i nöd. Det tycker jag egentligen är störst av allt.
 
Jag är också en superhjälte nu. På riktigt. Min dröm slog in. Inte bara som med ett knäpp med fingrarna som jag kanske får det att låta som. Jag har inga övernaturliga superkrafter och kämpade hårt för att bli en superhjälte. Först kämpade jag för att komma in på en skola som utbildar människor till hjältar. Konkurrensen var stenhård! Jag menar, kom igen, det var en utbildning för att bli en superhjälte! Men jag tog mig in. Jag genomgick operation efter operation efter operation efter operation samtidigt som jag skrev tentor och uppsatser med minst godkänt som resultat. Naturligtvis vek även jag ner mig ett par gånger och tvivlade på mina egen förmåga. Jag är ju bara en människa. Och det är faktiskt okej! Jag vet att även superhjältar faller. Jag missade en kurs (ca 5 veckor) när jag låg inlagd på sjukhuset efter en av de stora knäoperationerna (för att jag skulle lära mig gå igen). Men det läser jag in lätt som en plätt i höst! Den sanna styrkan ligger ju inte i att aldrig falla. Utan i att ta räkning, resa sig upp igen och fortsätta slå ett slag för det en tror på. Dessutom vet ju alla att en äkta superhjälte i slutändan alltid vinner. Oavsett hur mycket stryk hjälten får och oavsett hur många gånger hjälten slås ner om och om igen. Hjälten segrar. Alltid. 
 
• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Batman, Ehlers-Danlos Syndrom, Högskolan i Gävle, Reumatism, artrosfibros, brottsbekämpare, examensarbete, kriminolog, kriminologi, superhjälte, vinnare; • Kommentarer (4)

Jordgubbar och bad

Trion återförenades igår. Det blev en heldag på Öjarn. Det var så kallt i vattnet till en början att det värkte i fötterna. Har man redan ont i lederna blir det ju dubbelt upp. Men ändå. Fast så fort vi doppat oss blev det snabbt skönt. Som vanligt blir vi som små barn och gjorde olika konster som att exempelvis se vem som kunde hoppa högst eller balansera på ett ben i vattnet i olika positioner. ;)
 
Efter badet åt vi kladdkaka och jordgubbar i massor. Det gör ondare i käklederna att äta ”på riktigt” (bara jag delar det till småbitar, max 1 cm) än att exempelvis hälla i sig smoothies (fast det gör ont i käklederna av att bara svälja också). Men jag är så trött på smoothies nu att det är mer värt att få extra ont bara jag får äta något tillräckligt gott som är ”värt det”. Extra svårt är det att hälla i sig slemmiga smoothies när jag redan mår illa av medicinerna. Både av Simponi-sprutan (tog den i tisdags) och smärtstillandet. Sen tänker jag att det är bättre få i sig något än inget. 
 
Imorgon har jag flera sjukhusbesök.