Försök inte sänka mig - bli bättre än mig!

När jag stolt klarat utmaning efter utmaning har jag oräkneligt många gånger fått höra saker i stil med ”Tänk på vad alla andra kommer säga!” eller "Var du tvungen att ta alla fyra stipendier? Det fanns fler som ville ha" och ibland bett mig sluta skriva för högsta betyget, att inte åka på ännu ett modelluppdrag eller att simma 2km på träningen. Bara för att jag skulle få alla andra att må dåligt över sig själva med mina prestationer eftersom de inte nått lika högt. För det vore ju fruktansvärt hemskt att inse att en sjuk tjej är lika bra som någon som är frisk. 

Allvarligt talat: är det mitt problem? För de får det att låta som om det vore det. Säger inte det här mer om DEM än om MIG? Har inte jag kämpat hårt och förtjänat min framgång kanske? Inser de inte hur skrattretande det här är? 

Jag har insett nu varför de vill trycka ner mig och förstöra mina framgångar. De kan helt enkelt inte stå ut med att jag är lika bra som de andra. Eller ve och fasa: att jag är bättre!

Jag försöker att inte lägga någon energi på det här och istället vända det till min fördel. Min drivkraft. Likt en pilbåge spänner jag bågen med allt motstånd jag får och försöker rikta pilen mot mitt mål. Riktar styrkan jag utvunnit, på att nå mina mål och bli ännu bättre. Andras avundsjuka betyder egentligen bara att jag har något de önskar att de hade. Deras kommentarer bekräftar bara att de ser sig själva som förlorare och att jag är vinnaren. 
 

Det är flera som inte kan godta att jag klarar av att plugga med bra resultat, jobbar extra, gör mindre modelluppdrag och tränar samtidigt. Det är helt enkelt ”omöjligt” att prestera så bra och så hårt när man är sjuk som mig. För hur kan jag alltid hänga med i studietempot med snart 9 operationer på listan medan de som egentligen har bättre förutsättningar, inte hänger med lika bra? Men hallå?!! Jag tänker att allt jag klarar hänger mer på vad jag har i huvudet, än på hur sjuka ben jag har! 

Andra förväntar sig att jag bara ska ligga hemma i sängen och takstirra. Att sjukdomarna ska ta ifrån mig all livsglädje och målmedvetenhet. Jag har ju fullt legitima skäl att ”inte orka” kämpa så hårt som jag faktiskt gör och skylla på sjukdomarna varför något inte går bra. Men så gör jag många gånger mer än vad en ”frisk” person gör. Sjukdomarna har fått mig att kämpa hårdare och inte alls bromsat mig. Det svider i andras ögon. 

De kan uppenbarligen inte hantera att jag är lika bra på något eftersom det är något de själva borde vara bättre på än mig eftersom de har alla förutsättningar i världen för att lyckas. Jag borde vara lätt att besegra. Men när det inte fungerar, ser de mig som en fiende. 

Jag och Krigscoachen har diskuterat det här förut. Jag har vågat och klarat av miljoner saker som jag kunnat hoppa över för att jag suttit i rullstol, hoppat på kryckor, varit nyopererad och så vidare. En del människor vågar ju inte ens visa sig utomhus med en finne i pannan! Sen finns det naturligtvis gånger då självklart också jag viker ner mig och skyller på saker. Det är jag övertygad om att alla gör ibland. Men det gäller att ta räkning, resa sig upp, borsta av självföraktet och fortsätta köra på. Nu ännu tuffare. 

Det är lönlöst att andra lägger sin tid och energi på att trycka ner mig och försöka hindra min kämparglöd. Jag använder det bara som min drivkraft. Att missunna mig ger inte dem själva bättre förutsättningar för att lyckas. När de försöker förstöra för mig, så förstör de egentligen bara för sig själva. Om de la ner lika mycket kraft på sina egna prestationer och mål i livet, så skulle de säkert också lyckas. Istället för att försöka sänka mig - bli bättre än mig! 

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Krigarcamilla, Reumatism, Vilja, frisk, kämparglöd, sjuk, vinnarupplägg; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Anonym:

Vad är det för människor som nedlåter sig till att komma med sådana kommentarer? Oförståeligt.
Men eftersom du berättar om det så finns dom ju och då tror jag också att det handlar om ren avundsjuka ..... eller Gud förbjude ren elakhet.
(Fast elakheten måste ju också ha sin grund i något ....typ mindervärdeskomplex e dyl)
Eva

Svar: Man får nästan försöka vända på det och ta det som en "komplimang". Jag menar det här får mig bara framstå som en ännu större vinnare och de som förlorare ;)
Kramar!
Camilla Blomberg

Kommentera här: