Jag kan, men borde inte

Ja, jag tänker sura över det här! Över mina käkleder. Se det som en ”avskedsceremoni” för det jag förlorat eller något. Det är ju viktigt att sörja och ha ett ordentligt avsked, för att få ett avslut. Det är i alla fall vad jag har fått lära mig. Det är ungefär som när jag skulle opereras i knä och jag sprang till sjukhuset och kuta genom de vita korridorerna med musiken på högsta volym i hörlurarna. Sedan pussade jag mitt ben farväl. Alla visste att det kunde vara sista gången jag skulle kunna röra båda benen. Den stunden var väldigt speciell för mig och jag har nog aldrig pratat eller skrivit om det och hur det var, på riktigt. Men ingen har frågat heller. 

Nu sitter jag här med käklederna i mina tankar istället för benet. Jag kan inte fatta att det här händer och aldrig riktigt vänder. Klockan är mitt i natten och jag lyssnar på alla låtar där sångaren skriker. Det spelar ingen roll vad de skriker om. Bara de skriker. Högt. Och tar i ända från tårna. De får skrika istället för mig. Jag kan skrika med även om det gör jätteont, men borde ju helst inte ens prata för mycket... @#§!*!#!! käkleder!! 
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, EDS, Reumatism, artrosfibros, frustration, käkled; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Arletta Ellington:

Vad är ens kropp? Någon sa "Kroppen är mitt tempel". Min döda hustru upplevde sin kropp som en tillfällig boning. Arletta säger att hennes kropp är en lojal vän som hon har all anledning att vårda ömt. Själv har jag alltid upplevt mig och kroppen som ett och samma. Betyder relationen till kroppen nåt för dig?
Ellington

Svar: Hej, det var ganska djupa frågor du har. Tack för att du delar med dig. Jag har klurat lite på det här och hur jag tänker kring det. Och jag tänker att kropp och personlighet hör lite ihop och att en sjukdom kan då vara ett hot mot både kropp och en själv, och i och med det kan kroppen upplevas som främmande. Hänger du med? En sjukdom påverkar ju fysiskt men inte sällan psykologiskt, socialt och emotionellt också. Relationen mellan en själv och omvärlden ses kanske på ett annat sätt än innan en blev sjuk och en del av den förändringen kan upplevas som en förlust av den värld och den person man var innan en fick diagnos. Jag vet inte om det här svara på dina frågor, men det här var vad jag kom att fundera på när jag läste din kommentar.Varmt tack åter igen för att du delar med dig!
Camilla Blomberg

Kommentera här: