Jag kan, men borde inte
Ja, jag tänker sura över det här! Över mina käkleder. Se det som en ”avskedsceremoni” för det jag förlorat eller något. Det är ju viktigt att sörja och ha ett ordentligt avsked, för att få ett avslut. Det är i alla fall vad jag har fått lära mig. Det är ungefär som när jag skulle opereras i knä och jag sprang till sjukhuset och kuta genom de vita korridorerna med musiken på högsta volym i hörlurarna. Sedan pussade jag mitt ben farväl. Alla visste att det kunde vara sista gången jag skulle kunna röra båda benen. Den stunden var väldigt speciell för mig och jag har nog aldrig pratat eller skrivit om det och hur det var, på riktigt. Men ingen har frågat heller.
Nu sitter jag här med käklederna i mina tankar istället för benet. Jag kan inte fatta att det här händer och aldrig riktigt vänder. Klockan är mitt i natten och jag lyssnar på alla låtar där sångaren skriker. Det spelar ingen roll vad de skriker om. Bara de skriker. Högt. Och tar i ända från tårna. De får skrika istället för mig. Jag kan skrika med även om det gör jätteont, men borde ju helst inte ens prata för mycket... @#§!*!#!! käkleder!!
Vad är ens kropp? Någon sa "Kroppen är mitt tempel". Min döda hustru upplevde sin kropp som en tillfällig boning. Arletta säger att hennes kropp är en lojal vän som hon har all anledning att vårda ömt. Själv har jag alltid upplevt mig och kroppen som ett och samma. Betyder relationen till kroppen nåt för dig?
Ellington