krigszonen.se

Igår hade jag en handledarträff om examensarbetet på skolan. Idag blev det en "sjukhusdag" istället. Tänk vilka konstraster det blir ibland. Eller det kanske bara är jag som märker det? Jag fick i alla fall göra det bästa av situationen och plugga mellan besökstiderna. Inget ovanligt. Det går okej att göra så. Man måste åtminstone göra det okej. Utsikten är dessutom inte så tokig på plan 13. :) 

 

Jag träffa KBT-terapeuten under förmiddagen och på eftermiddagen träffa jag fysioterapeuten (annat namn för sjukgymnast). Jag måste säga att det kändes underligt att vara tillbaka i väntrummet hos fysioterapeuten. Jag har inget bättre ord att beskriva känslan på. När jag varit där förut (3 år sedan, fatta det har gått 3 år!!) så har det varit intensiv träning för att få tillbaka funktionen i mitt vänstra ben. Närmare 50 gånger åkte jag dit och försökte räta ut mitt ben mellan operationerna som återkom gång efter gång. Egentligen var det inte jag, utan fysioterapeuten, som pressa mitt ben rakt genom att använda sina händer, viktmanschetter, kardborrband och rep! Jag minns bara hur jag brukade ligga på britsen och vråla till något som kunnat vara Robin Stjernbergs låt YOUUUIIIUUIIII när det gjorde ont. Jag körde ner ansiktet i en kudde för att kväva skriken. Skrattade fast jag ville gråta. Det gjorde så ont! Trots ispåsar runt knä och 98 piller i veckan! Benet satt fast och inte ens under narkos hade nissarna lyckats pressa benet rakt. Inte ens i den maskin som automatiskt försökte böja och sträcka ut mitt ben som låg fastspänt och halvt förlamat. Nu var jag vaken och nissarna försökte tänja på gränserna. Det kanske låter svinjobbigt och fruktansvärt smärtsamt. Det var det också, på ett sätt. Fast samtidigt inte, på ett annat sätt. Det allra värsta har jag förträngt. Jag vill i alla fall bara minnas det bra. Som när jag lärde mig röra mitt ben tillräckligt för att få på mig byxorna och skorna själv. Som när jag kunde trampa runt på pedalerna på deras sittcykel. Som när jag tog mina ”första steg” i deras korridor. Som att få en high-five från nissarna som kom ut från sina rum för att beskåda ”knä-tjejen” som besegrat sina urusla odds! Ibland kändes allt det där nästan normalt. Ibland till och med saknar jag det. För mitt i allt det tuffa blir det lilla att betyda allt. Som att få skrattgråtskrika till en låt för att härda ut. Att höra hur nissarna stämmer in i kör för att det inte ska gå att avgöra vem som har ont - det ger en speciell känsla. En känsla av att inte vara ensam. Inte övergiven. En känsla av att vi står enade tillsammans.

 

Men idag var jag inte där med knä. Nu blev ryggen grundligt undersökt för att jag ska bibehålla min rörlighet även där och i resten av kroppen. Jag fick ett träningsprogram (ni vet de där urtråkiga övningarna man följer slaviskt första veckan och sedan råkar papperet hamna i en låda någonstans…) och ett bidrag (vad jag kallar krigarbonus) till att skaffa ett träningskort. Det är i alla fall bra och kul. 

 

Jag är jättetrött nu. Men eftersom jag missat flera timmars studietid finns det ingen ro att vila. Bara att kämpa på!