A fire in her soul

Den här gången på KBT:n prata vi om aktiviteter. Vi fortsatte inte alls där vi sluta sist om min uppväxt och skolan. Jag vet inte riktigt varför vi prata om annat. Men jag tror att vi fastna någonstans när hon försökte återberätta vad hon hade uppfattat vad jag sagt förra gången och hon berätta att jag hade sagt att jag såg rehab som en social aktivitet. Allt det här jag beskrev om att ha en anledning att kliva upp på morgonen, att jag har något eller någon som väntar på mig.

Sen fick jag berätta om mina andra senaste aktiviteter. Jag berätta vad som varit bra och vad som känts mindre bra. Allt ifrån de praktikplatser jag varit på, nöjen, resor, småjobb, andra uppdrag och om de aktiviteter jag sökt men som inte blivit av. Allt utöver sjukhusbesök som varit de senaste åren, kan man säga.

I stora drag berätta jag att det som fungerat bäst är när det varit roligt och när dagarna varit lite kortare, för då kan man ”stå ut” lättare om det är lite jobbigt och gör ont. Det som fungerat mindre bra är alltså om det varit tråkigt och alldeles för långa dagar som bara tagit krafter utan att det ger något tillbaka.

När jag nämnt ett flertal aktiviteter så säger hon att jag är modig, att jag gör ju mycket, jag är en social människa, jag kan ta kontakt med andra och sitter ju inne på en massa bra egenskaper. Jag är socialt kompetent helt enkelt. Andra fall har man bara otur att det inte blir bra. Jag gör alla rätt, allt jag kan för att socialisera mig.

"JA, MEN DET KÄNNS ÄNDÅ INTE BRA” vill jag säga. Det sa jag också. Jag vet själv att jag gör mycket saker. Eller? I perioder är det jättemycket, sen jättelite. Jag försöker tacka ja till allt som dyker upp och jag söker själv efter ”friska” saker att göra. Oavsett vad det är. Jag vet som sagt inte om jag tycker det är roligt att spela tennis förrän jag provat. Så jag prova. Det var roligt. Sen fortsatte jag att prova andra saker. Exempelvis maskeradmodell. Det var jätteroligt! Det är ju inte så att jag sitter på rumpan och väntar på att allt ska komma till mig. Så den biten behöver jag kanske inte så mycket stöd med som hon först trodde. Men det är klart att det tar emot att prova massa nya saker när man mår dåligt. Ibland önskar jag att någon drog med mig ut på saker. Men jag måste försöka motivera mig själv. Och det kan jag ju uppenbarligen redan!

Men sen tänker jag så här. Är lösningen på alla problem verkligen att sysselsätta mig med så mycket att jag inte får en enda lugn stund, eller vadå? För att inte kunna tänka på annat än allt jag GÖR. Men när ska jag bara få VARA, undrar jag? Ska det inte kännas bra när jag bara är också?

Jag vet att jag behöver ännu mer socialt. Helst få lite rutin på vardagen. Vem som helst grottar ner sig om man inte träffat en människa på flera dagar. Att gå och simma eller ta en promenad kanske lindrar den sociala abstinensen. Man ser människor, kanske hejar på någon och känner att man i alla fall existerar. Men det botar inte alla typer av ensamhetskänslor. Det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam!

Den här ”situationsbundna ensamheten” är ju en sak. Exempelvis att gå till skola, jobb eller annat så har man någon eller något som väntar på mig. Men att inte ha det, då blir man ju lätt ensam. Men den där andra ensamheten jag upplever är svårare. Den typen av ensamhet upplever jag även fast jag har 100 människor omkring mig. Den sitter liksom i mig själv, ända sedan jag var ett litet barn. Det handlar om det här att bära på massa tunga hemligheter och känna att man inte kan dela det ens med någon. 

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, KBT, Reumatism, Sandviken; • Kommentarer (0)

Kommentera här: