Flashforwards

Jag ligger i fas med skoluppgiften. Det känns bra. I vanliga fall hade det varit dubbelt. Att inte ha skoluppgifter innebär ledig tid. Ledig tid innebär tänka. Tänka innebär många gånger ångest. Och jag vill inte ligga och takstirra och få massa flashforwards om en mardrömslik framtid. Men jag har lånat typ 8 böcker på biblioteket för att slippa undan många tankar. 

Jag har fått hundratals kortisonsprutor i lederna genom åren. Det är inte någon big deal. Man vänjer sig faktiskt. Till viss del. Men aldrig helt. På ett sätt är det världens enklaste ingrepp. I vanliga fall är jag nästan inte alls nervös. Men det känns annorlunda den här gången. Inte bara för att det är i käklederna och det är värst. Utan för att det här är bara början och det kommer fortsätta vara så här. Det är fakta som är svår att ta in. Fakta som gör en illamående, det gör ont i magen och man får svårt att äta. Jag är redan så fruktansvärt less på det här. Jag var det för typ 20 ingrepp sedan. Det är nog det som är jobbigast och inte nålen eller smärtan i sig. Jag är bara så stridstrött nu. Hela tiden går man runt och tänker "när blir nästa ingrepp?" 

På kbt:n fick jag en uppgift jag ska göra till nästa gång vi ses. Jag ska skriva ner vilka tankar och känslor jag har då när det känns extra tufft. Exempelvis vilka tankar man hade, hur trovärdiga tankarna var, vilka känslor, fysiska symtom och vad man gjorde för att hantera situationen.

Vad ska jag skriva?? Att jag tänker på det hela tiden så fort jag lagt undan böckerna, på smärtan som kommer efter ingreppet, på att fler ingrepp kommer att komma, på att jag inte vill men måste, på att det är akut, på att lederna är fallfärdiga, på att jag inte bryr mig fast ändå, på hur jag ska hinna fixa hemtentan, på hur ingreppen stressar mig att hinna med andra saker i livet… Det här är inte bara ”katastroftankar”. Om jag ska uppskatta på en skala från 0 – 100 hur trovärdiga tankarna i huvudet är, vilket jag ska enligt läxan, så blir det 100. Det är så här min verklighet ser ut.  

Konsekvenserna blir att jag känner mig frustrerad, arg, vanmakt, uppgiven och fylld av krigarmentalitet – allt på en och samma gång. Jag har inget annat val än att bara göra det här. Jag vet att jag kommer fixa det. Men hör mig att det suger. Det känns jättejobbigt, fast det kommer gå bra.

Fysiska symtom? Personlig jordbävning, jag fryser så mycket att jag skakar. Sen vad jag gör för att hantera situationen vet ni redan. Jag maxar ljudet i hörlurarna och dansar för att bli varm. Andra gånger simmar jag några kilometer i simbassängen. Jag pressar kroppen tills hjärtat slår hårt och musklerna får slut på syre. Tills kroppen skriker allt det jag själv inte kan. Och sen fortsätter jag lite till. 

Nedräkning: 2 dagar. 

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, KBT, Reumatism, kortisonsprutor, ångest; • Kommentarer (0)

Kämpar för lugnet

Vi fick en ny skoluppgift idag. En uppgift som "tentar av" den där gigantiska uppgiften (jag tycker i alla fall att ca 60 sidor är mycket) jag suttit och skrivit på hemma själv i två månader. Den uppgiften vi har nu förväntas bara bli 9 sidor. Vi har åtta dagar på oss att skriva klart den. En hel vecka och en dag.Men inte jag.

Jag har 3 dagar. TRE DAGAR. 

För sen får jag kortisonsprutor inkörda i käklederna och jag kommer må dåligt efteråt. Mer dåligt. Inte kunna sova ordentligt. Inte kunna äta ordentligt. Inte kunna mycket mer än bara stå ut med smärtan. Men jag har en plan! 

Uppgiften består av 3 frågor. Om jag gör en fråga varje dag, då hinner jag! Då klarar jag det här före ingreppet. Det kan fungera! 

Idag är min första dag och jag har klarat av första delfrågan! Nu kan jag välja att göra nästa fråga imorgon, enligt min plan, eller fortsätta på fråga två ikväll eftersom nästa fråga kanske kräver mer tid. Jag kan ju behöva lite "ledig" tid för att hinna fortsätta förbereda mig (ex. handla flytande kost) inför ingreppet också, tänker jag. Jag bestämmet mig nog för att i alla fall börja med fråga två så att det inte står helt tomt imorgon. Jag vet att det här kommer bli svårt. Men jag behöver inte lätt. Jag behöver bara möjligt.

Jag tycker ärligt talat att det är skittråkigt att plugga på distans. Att inte tillhöra en gemenskap som en klass annars fyller. Att inte behöva kliva upp på morgonen. Att inte känna skillnad på vardag och helg. Att inte känna "vad skönt att få komma hem", för man är redan hemma. Men jag vet att det inte hade fungerat på annat sätt så sjuk som jag varit, och ibland är. Under mina två år på högskolan har jag gjort tre operationer. Två av dem var mina svåraste. Den öppna käkoperationen där man raka av nästan halva håret och skar upp längst med hela örat, och sen den öppna knäoperationen med urusla odds om att lära sig gå igen. När jag tänker på det så är jag faktiskt tacksam att jag kunnat sitta här själv med pyjamasbrallorna eller ligga i en sjukhussäng med dropp i armen - och samtidigt kunna utbilda mig. För jag klarar ju uppenbarligen det här. 

Jag kan dock tycka att nästan hela min skoltid har varit så här. Ända sedan högstadiet faktiskt. Den här stressen. Pressen. Att hela tiden försöka ligga steget före för att kunna tillåta sig själv att vara sjuk senare, för att det ska finnas tid för vila och återhämtning. Jag blir så frustrerad att jag vill visa universum som skickar på mig alla utmaningar att jag minsann inte ger mig så lätt. Det som kallas för krigarmentalitet. Jag kan på ett sätt förstå när terapeuten säger att hon imponeras av min drivkraft. Men jag känner mig bara arg. Egentligen.

Det blir en stenhård kamp om att få ta det lugnt. Och jag är stridstrött nu. 

• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Högskolan i Gävle, Reumatism, Student, krigarmentalitet, kriminologi, press, stressad, stridströtthet; • Kommentarer (0)

Överraskningskalas



Igår kväll var jag i Gävle på överraskningskalas för Nellie.

Vi släckte ner alla lampor för att inte synas i fönstret där vi fem stod och spanade efter hennes ankomst. När Nellie (som kom direkt från tågstation) och hennes mamma sen klev in innanför dörren, dansade vi fram på led (+ hennes katt!) med födelsedagslåten och gav henne massa kramar. Jättekul! Sen blev det allt som hör kalas till. Skåla i bubbel, tacos, superfin och jättegod tårta av Elin, blåsa ut ljus, äta godis, presentöppning och prata en massa om allt och ingenting. Det gäller att ta vara på tiden när man har en så där 50 mil ifrån varandra och väl träffas. 

Nedräkning: 3 dagar.