Tröst och trygghet
När man under hela sin uppväxt ständigt fått höra av vuxna personer ”man kan inte alltid få allt man vill”, ”kan inte sitta och hålla handen 24/7”, ”otacksam”, ”det hjälper inte att berätta för allt och alla” och ”det är så utagerande att bli ledsen, inget blir bättre av det” då tvingar man sig tillslut att bli tuff. Bli hård. Att inte känna något. Att ställa sig i fighterpose och skrämma bort allt ont helt själv. Man försöker att inte bry sig. Fast allt man önskar och någonsin har önskat är att någon ska ta tag i ens hand. Bara för en liten stund. Att bli tröstad. Att få känna sig trygg. För inne på sjukhuset är man liten. Oavsett den biologiska åldern.
När man försöker tala om hur man känner och får höra ”sluta säg så där, det är så hemskt att höra”, ”är du en sån där knäppis som inte äter?”, ”äsch, du har gjort värre grejer” eller ”du får i alla fall behålla håret” av de personer som man trodde att man kunde prata med, då slutar man att berätta. Man vill inte berätta. Varför skulle man?? Då mår man ju bara sämre. Oavsett hur mycket tillsägelser man får för att man aaaaldrig berättar, så kan man bara inte. Så man blir tyst. Så tyst att man får skäll för det. Men man har inget att säga. Inget viktigare än det man inte får säga. Men känslan, allt man bär på, stannar kvar. Man blir ensam. Medan alla andra tror att det är okej. Fast ingenting är det.
Inget av det jag fått höra har stämt överens med min känsla sedan jag var liten. Så jag trodde att det jag kände inte var tillåtet, inte var okej. Det här gjorde mig så himla ensam. För hur skulle jag kunna dela med mig av det jag kände om ingen kunde ta emot det? Det var som sagt först någon gång under högstadiet som jag för första gången fick mina känslor bekräftade. Jag blev bekräftad.
Att aldrig någonsin få tillåtelse att tycka saker är tufft, vad tror ni det gör med en? Man tvingar sig att inte känna och man blir iskall. Man försöker att inte bry sig, fast man bryr sig så jävla mycket. Man saknar och längtar efter att någon ska krama om en men man vet egentligen inte hur det känns att bli tröstad och man går runt och känner bara en massa sorg. Men ingen vet egentligen att man är ledsen. Man skaffar ett trygghetsobjekt. Ett gosedjur eller annat som för att dela allt det hemska man går igenom med. Bara något (men det blir en någon för en själv) att tanka krafter ifrån. Någon som låter en känna precis allt det man känner. Idag har jag en ”gosegris” nissarna på sjukhuset själva har gett mig. Det är det närmsta tröst jag har. Något som får mig känna lite trygghet mitt i allt det läskiga och osäkra. Jag är lika fäst vid den som en 4åring. Fast jag är 21 år. För den finns alltid där. Den försvinner inte. Den överger mig aldrig.
En förälders jobb är aldrig klart. Ändå kändes det så. Samma dag jag blev inlagd på sjukhuset första gången. Jag var 8 år med dockan ”Mimmi” som trygghetsobjekt bredvid mig. Utan att döma någon, men det här var min känsla. Jag var så himla duktig och klara mig så bra själv. Det var allt jag fick höra. Det fanns ingen plats för andra tankar och känslor. Hur länge tror ni att det dröjer innan man själv tror på allt det man får höra?
Att aldrig kunna berätta. Att aldrig kunna dela med sig. Det gör att situationen snabbt blir övermäktig och man längtar efter något. Men man vet inte vad. För det är något man aldrig fått och det är svårt att peka på. Men det känns bara fel. Allt känns tungt. Alla känslor utöver att man bara ska vara duktig och klara sig själv, känns helt förbjudna. Så vad gör man då? Hur lättar man på det tunga när det inte får kännas så? Man känner inte till någon utväg annat än fortsätta vara duktig och klara sig själv. Det är så det måste fortsätta vara.
Man blir tillslut rädd för att känna. Hur ska man klara av att hantera alla känslor man tidigare tryckt bort under så många år - helt själv? Allt det där som aldrig var okej och fortfarande inte känns okej. Det sitter så djupt och hårt inlärt hos mig. Ändå skriker hela själen efter en kram och på samma gång känns det så förbjudet. Jag vill att ni ska försöka förstå hur motstridigt allt blir. Två krafter som slåss mot varandra. Men det är inte mina egna föräldrar som jag önskar den där kramen av. För de var inte där med mig i det svåra. Jag hade bara mig själv. Istället saknar jag mina "krigarföräldrar". Men det är en stor sorg att jag aldrig kan be dem om en sådan sak. Ändå känner jag att jag vill det. Men jag gör det inte, eftersom jag samtidigt känner att jag inte får.
Jag har alltid bara haft mig själv och ett gosedjur i det här svåra på sjukhuset. Man tröstar sig med ett gosedjur. På något sätt går det, och ändå inte. Det blir ensamt. Så ensamt att jag skulle kunna försvinna. Trygghetsobjekten kan inte kramas tillbaka och det känns många gånger patetiskt. Man känner sig övergiven med en massa saknad, sorg och längtan efter något man inte fått. Man vill ha tröst och trygghet. Men man har ändå gosegrisen man fått för att känna sig trygg och inte så ensam-ensam. Det känns inte tillräckligt, men man måste göra det tillräckligt.
Här får du en kram du starka krigare ❤️.