krigszonen.se

I måndags fick jag kortisonsprutor i båda mina käkleder. Det gick sådär.

Det började med att jag fick en lugnande drink som smaka apelsinskal. Efter 20 minuter spred sig en härlig känsla i kroppen. Jag fick bedövningskräm i munnen som smaka hallon med efterföljande bedövningssprutor. Jag minns att jag låg och log av tanken på all frukt och bär jag fått i mig…

Jag blev sen nerbäddad med en filt för att inte frysa och jag fick en blå op-mössa. Lamporna i taket var släckta. Om jag inte hade varit så nervös över att jag skulle få två sprutor i käklederna, hade jag bergis sovit gott. Läkaren hade också bytt om från vita till blåa kläder. Den assisterande nissen försökte sätta in bitklossen i munnen på mig, men jag var så inflammerad i lederna att jag inte kunde gapa tillräckligt stort. Istället för att ha den på högkant kunde man föra in den liggandes. Det gick precis.

Läkaren satte nålen i först vänstra käkleden och spruta in kortisonet. Så långt gick det bra. Det gjorde förstås ont och jag behövde bli påmind om att andas. Men smärtan var uthärdlig. Jag blödde lite efteråt så de fick sätta tryck på det ömma stället. Jag grimasera nog av mer smärta över det. Men det gick som sagt ”bra”.

Sen satte nissen sprutan i högra käkleden. Direkt kände jag att något var fel. Nålen stötte emot leden istället för emellan. Jag blunda hårt med ögonen. Det knastra och knaka. Läkaren fick ”gräva runt” med nålen för att försöka hitta rätt, men det misslyckades. Under hela tiden höll jag andan och försökte bara härda ut. Men det var outhärdligt och jag försökte gorma, med bitklossen i munnen, att de banne mig fick ge upp! Tillslut drogs nålen ut. Men jag kände mig inte lugn mer än någon sekund att smärtan släppte. För jag förstod ju att det här inte var bra. Inte bra alls. Då säger nissen "vila en stund och så försöker vi igen". 

Jag blev lättad över att höra ”vila en stund” och sen panikslagen kort därefter när resten av meningen sjunkit in i min drogpåverkade hjärna "och så försöker vi igen”. Jag hann fundera över hur sjutton jag skulle kunna stålsätta mig inför något så outhärdligt igen. Kan jag slippa? Men nej, jag vet att jag måste göra det här. Läkaren tala om att det var svårt att komma in med sprutan eftersom leden är så förstörd och med sammanväxningar. Jag kunde inte göra annat än att ta några djupa andetag.

Läkaren försökte på nytt föra in nålen i käkleden. Den här gången gick det bättre. Hen lyckades spruta in kortisonet. Men det gjorde jätteont! När läkaren efter andra försöket äntligen dragit ut nålen ur käkleden säger hen ”jag fick hacka mig igenom för det var så förstört”. Tanken fick mig må illa. Blodet rann ner i örat och läkaren blev tvungna att sätta hårt tryck med fingret en stund. Det gjorde så ont att jag fortsatte blunda för att härda ut. Läkaren fortsatte prata: ”jag hoppas att kortisonet hamna på rätt ställe”. Neeeej, vill jag säga. Läkaren av alla nissar i rummet borde veta bättre än att säga så till en patient som är så glad att ingreppet äntligen är över. ”Hoppas” är en antydan till att det finns risk för att det inte blev bra. Den risken finns dock fast medicinen hamnar rätt... 

När läkaren fått stopp på blodet tejpa nissarna över de små ingångshålen. Det hade då gått precis två timmar sedan jag blev hämtad från väntrummet. Jag vet att jag blev ledsagad ut till passagerarsidan på bilen, men jag minns det inte. Man får lätt minnesluckor av apelsindrinken. Jag fick inte lämnas ensam efteråt så Krigscoachen satt "barnvakt" åt mig. Innan han åkte hem fick jag en äkta fistbump (en som i Big Hero 6)! Det kom som ett bevis på att jag klarat det här och kommer klara allt annat också. :)