Fröken perfekt
Jag har inget enkelt svar till hur jag orkade fortsatta när det kändes som om hela världen gått under, där i klass 9. Men det gäller att kämpa som mest då det känns som allra tyngst. Något man brukar säga inom idrotten men som funkar minst lika bra utanför plan. Jag är bara inte sån som ger upp. Jag ville inte att jag skulle vilja dö. Tror det var något där som fick mig att orka ett steg till. Och det är faktiskt allt som behövs. Kan jag stå ut en timme. Bra. Då gör jag det. Sen tar jag en timme till. En stund i taget. Men så enkelt var det förstås inte.
Jag kunde inte kontrollera sjukdomarna. Men jag kunde plugga hårdare i skolan! En väldigt bra överlevnadsstrategi, på sätt och vis, skulle jag vilja säga. Det var inte bara en tillflykt att få gå till skolan. Som jag skrivit tidigare: det har aldrig gått så bra för mig i skolan som när jag varit som sjukast.
Mitt vapen mot allt tufft med sjukdomarna var att bli duktig. Så alla stipendium och bra (bäst) betyg jag gick ut med är egentligen bara resultatet av min överlevnadsstrategi. För bara när jag prestera så var jag synlig, bara då fanns jag. Känslan var i alla fall så: att inte vara någonting utan mina prestationer. Måste alltid vara duktig. Inte för att jag tyckte det själv. När jag gjort mitt allra bästa känns det oftast bara halvbra. Men jag var duktigt. Det är vad jag fått höra! Jag blev beroende av att vara duktig för att känna att jag dög. Jag blev beroende av att vara duktig för att få synas och höras. Jag behövde det mer än någonsin när jag gick igenom allt det där tuffa. Det här var mitt enda sätt jag kände till att få det behovet uppfyllt. Självklart att jag gjorde allt för att försöka må bättre!
Det här beteendet hänger kvar än idag. Jag VILL vara ambitiös. VILL vara högpresterande. VILL alltid vara bäst. Alla säger att jag är så duktig. Jag VILL vara duktig. Ändå… vill jag VILA. Bara för en stund.
Men sen vändes även den här strategin emot mig. Jag var FÖR duktig för att få hjälp. Varför skulle jag få hjälp när duktiga flickor klarar sig så bra själv? När jag redan gjorde "alla rätt"? Det var väl så man tänkte. För det spelade ingen roll hur många gånger jag sa "jag orkar inte mer, vad ska jag göra för att bevisa att jag menar allvar?" och allt jag fick tillbaka var att jag hade för bra betyg och var för bra för att vara ”såå sjuk” och må "såå dåligt". Förstår ni hur tokigt det blir? Här fick jag alltså lära mig att jag kanske borde ”ge upp” istället? Jag behövde kanske göra något "fel/dumt" för att få deras uppmärksamhet? Det kanske skulle fungera bättre. Men hur ger man upp utan att det ska strida emot allt man tror på? När man desperat försöker be om hjälp INNAN man går så långt? Kan man förresten kämpa MINDRE? Skolan var det ENDA som höll mig kvar. Jag vågade helt enkelt inte släppa på det. Jag vågade inte chansa och det skulle visa sig att jag ändå inte skulle få hjälp. Då skulle jag stå utan både någon och något.
Jag minns att jag VARJE dag under en period på högstadiet vaknade på morgonen, och jag kunde varken stå eller gå på benen. Det var den där knölen på benet (den man misstänkte var en cancertumör - igen) som gjorde så fruktansvärt ont. Svetten rann i pannan. Ändå tog jag mig upp. Drog mig fram i dörrkarmar och släpade benet efter mig. Jag vet inte ens hur eller varför, men jag klara det. Vem som helst hade tillkallat hjälp. Men inte jag. Varje kväll innan jag somna bestämde jag mig ändå för att ”om samma sak händer nästa morgon, då ligger jag kvar för jag kan ju inte stå upp”. Kanske skulle jag fått hjälp om jag ”gav upp” och låg kvar? Nu hade jag till och med en fysisk anledning. Kanske skulle man sakna mig i skolan och undra hur det var med mig på riktigt? Men jag trodde inte på att det skulle hjälpa. Jag hade ju fått lära mig att det är meningslöst. Så här höll det på i flera månader. Jag tog mig till skolan som om det aldrig hänt. Som om jag aldrig hade övat 2-3 h varje morgon för att lära mig gå... Jag blev tvungen att klara mig själv. Ingen kan ändå kämpa åt mig. Ändå ska ingen behöva gå igenom det här ensam. Att någon bara vet om hur hårt man kämpar kan minska eller till och med utplåna ensamhetskänslorna.
Det här räcker inte att förklara hur jag orka och stod ut. Men det är en del av förklaringen. Alla säger att man behöver människor runtomkring som bryr sig för att orka kämpa. Jag hade förstås Krigscoachen som stanna kvar och lyssna så mycket han kunna. Men jag hade ingen i min direkta närhet. Ingen. Så självklart att jag övervägde tanken att göra "alla fel" när "alla rätt" inte var tillräckligt.
Kram 💜