Övertrött

Det är så enkelt. Varje morgon vaknar du och sätter ner båda fötterna på golvet. Du sätter på dig byxorna. Ett ben i taget. Lika gör du med strumporna. Fast en fot i taget. Du drar på dig tröjan över huvudet. En arm i taget. Men det är inte taget för givet för mig. I morse var det segt att kliva upp. Men man får tränga undan kroppens alla skrik och bara köra på ändå. Annars fungerar inget. 

Idag har jag tittat på en föreläsning, ätit lunch och sen guidat runt en student på skolan. Att sitta still 3h och lyssna på föreläsning var jobbigt. Man får så ont överallt. Sen fryser man också! Men man står ut. Kan ju uppfattas som om jag är superstressad om jag skruvar på mig allt för mycket. Det räckte med att jag fick en mild "utskällning" när jag tog hissen istället för trapporna. Det var minsann mer hälsosamt att ta trapporna... "Ni ska bara veta" tänkte jag. Men jag orkade inte förklara.

Anledningen till att jag räknar upp lunchen som en "aktivitet" under dagen, är därför att det för mig är en kamp för sig. Det är inte "bara" en lunchrast som för många andra. För mig innebar det, förutom att bara existera, att till matsalen (som ligger i ett annat hus). Balansera runt på tung matbrcka. Försöka skära maten i små bitar som platsar i munnen utan att det ser ut som en 3åring som ska äta. Man trotsar smärtan igen. Bara så ni vet, det är inte så enkelt som det kanske låter när jag skriver "ätit lunch".

Eftersom jag jobbar som ambassadör på skolan kan jag få ett sådant här uppdrag ibland att exempelvis guida runt en student på högskolan. Jag berättar bara lite om skolan, visar runt och försöker rekrytera nya studenter till kriminologiprogrammet. Lite jobbigt att gå runt överallt - men annars var det bara ett roligt uppdrag! 

När jag skulle ta bussen hem stod jag inför ett svårt val. Antingen skulle jag åka dubbeldäcksbussen som tar 30 min, eller också en vanlig standard buss som tar 60 min. Jag funderade en stund på för- och nackdelarna. Att åka dubbeldäck är jobbigt på flera sätt. Lågt i tak, trappor, ofta fullsatt osv. Men alternativet att sitta på en vanlig buss men i dubbelt så lång tid kändes heller inte så roligt. Jag var vid det här laget så trött (på alla möjliga sätt) att jag bara ville hem. Fortast möjligt. Så jag tog dubbeldäckaren. Jag slog huvudet bara två gånger. Personbästa. 

Jag har inte gjort annat än legat under värmefilten och försökt återhämta mig sedan jag kom hem. Men det går inget vidare. Därför tänkte jag passa på att uppdatera er nu innan jag somnar eller något. 
• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Högskolan i Gävle, Student, buss, kriminologi, trötthet; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Lisa:

Hej!
Jag har tänkt att söka till kriminologiprogrammet till hösten och har inte lyckats bestämma mig för var jag helst vill försöka komma in. De jag velar mellan är sundsvall, lund och gävle. Hur stor är skillnaden mellan gävles program och de övriga? Du får jättegärna skriva lite om dina tankar om programmet till min mail om du har tid och lust!
Jag har förstått när jag läst att dina studier blivit mycket tuffare än för de flesta i och med din sjukdom, kämpa på!
Hälsningar
Lisa

Svar: Hej Lisa! Kul att du vill läsa kriminologi. Det är ett spännande ämne! Tyvärr kan jag inte säga vad skillnaderna är mellan de programmen. Jag vet inte. Jag valde Gävle då det var närmast geografiskt. Jag har svarat på flera andra som sökts sig hit angående programmet och ställt frågor. Du kan läsa svaren på de vanligaste frågorna här:

http://krigszonen.blogg.se/2013/october/angaende-kriminologin.html

Sen kan du läsa om hur det går för studierna generellt för mig under kategorin "Studier" om du vill. Men återkom gärna om du har några frågor igen! :)

Tack så mycket! Och lycka till med studierna!
Camilla Blomberg

Kommentera här: