krigszonen.se

Jag har varit hemma i några dagar nu från sjukhuset. Som ni läst på bloggen så har jag inte skrivit något mer om det eventuella hjärtfelet. Det beror på att jag sysselsatt mina tankar med positiva saker som exempelvis förberedelser inför rehabiliteringen, skolplugg och glädjen över att jag även klara genetiktentamen! Jag vill bara stoppa alla tunga tankar och känslor om det som hänt. Men någon gång måste man ju lägga ifrån sig boken eller stänga av datorn. Då är dessa tankar och känslor oundvikliga. Och bara för att man inte pratar om det så försvinner det ju inte!

Så hur mår jag egentligen efter allt det här med misstanke om hjärtfel?? Fysiskt så är jag återställd förutom ett par blåmärken på benen och öm i bakhuvudet. Men hur jag mår mentalt är svårt att förklara. Jag försöker förtränga och bara köra på. Som vanligt. Men varje kväll känner jag hur ångesten kryper fram. Jag känner mig ensam. Det känns tungt. Som om någon satt på mig en viktväst. Det spelar ingen roll att läkarna sagt att allt ser bra ut på testerna just nu, när de samtidigt säger (och tror!) att det kanske inte alltid gör det. Hur skulle ni känna inför det beskedet? Att lägga er om kvällarna i vetskapen om att ens läkare tror att hjärtat ibland pausar? Jag kan bara tala om hur jag tänker och känner. Och jag tänker så här: kommer jag vakna imorgon? Även om det alltid gått bra och gått långt mellan gångerna som jag svimmat – och som inte alls behöver bero på ett hjärtfel – så finns tanken ändå där! OM hjärtat nu pausar ibland: Hur kan jag vara säker på att det startar av sig själv igen? Jag kan riktigt känna smaken av galla när jag skriver det här. Jag mår illa av ångest. 

Det är säkert ingen fara! Alla säger det också åt mig. ”Det behöver inte bli så där”. Jag vet det. Jag säger det till er också, som för att lugna er. För att ingen annan än jag själv vill prata om det här jobbiga och då är det lättast att låtsas som om allt är okej, precis som innan. Men det är inte som förut. Det kan aldrig bli som förut efter en sådan här sak! Precis allt har ju hänt, upplever jag. Och snälla förstå också det här: min rädsla är befogad. Just nu ser det ut så här oavsett vad det sen visar sig vara. Man vet inte säkert. Klart man tänker på det värsta som kan hända och man blir orolig. Det här är en fullt normal reaktion på en onormal situation!

Det här är första gången som jag erkänner för mig själv, och alla er, att jag faktiskt har dessa tankar. När jag låg på sjukhuset var jag som mest rädd. Ligga där ensam med tusen tankar som brottas i huvudet... Fast jag hade ju observation dygnet runt. Men det var så mycket på en gång. Samtidigt som jag kände mig trygg som blev omhändertagen. Dubbla känslor. Nu känns det som om faran egentligen är över. Att jag borde kunna andas ut en aning. Jag mår ju bra och är hemma. Men just därför känner jag att jag "inte får" tänka eller känna så här som jag gör. Men jag kan inte låta bli. Istället är det nu först jag börjar fatta vad som hänt och händer. Det är nu allt börjar sjunka in.

Jag kväver gärna mina känslor och all denna bortträngning triggar igång ångest. Ju mer ångest jag känner, desto mer vill jag tränga bort känslorna. Det blir en ond cirkel. Det jag känner och håller inne på måste i princip komma till uttryck på något vis. Det är därför jag får denna tunga känsla över mig ibland. För att skona er psyktugget: jag ljuger alldeles för mycket! Jag ljuger för alla. Min familj. Vänner. Läkare. Jag ljuger framförallt för mig själv. Inte om realiteter, utan om vad jag känner. Därför har jag nu valt att öppet och ärligt dela med mig av de här tankarna. Att få formulera det, sätta ord på det och bearbeta det kanske kan hjälpa. Jag måste sluta fly från tankar och känslor. Jag måste försöka våga möta det här.