Som en krater ingen eller inget någonsin kan fylla

Fotograf: Madeléne Zachrisson
 

Nu tänkte jag ge er en lång lördagsläsning! Jag tänkte erkänna en sak nu. Jag kan ibland känna mig lite avundsjuk (fast oftast är jag förstås glad för deras skull - på riktigt) på de som är så glada och har spännande drömmar och liv framför sig, där allt möjligt kan hända. De som vet vad de vill och framförallt vet att de KAN göra det. Jag känner lite missunnsamhet för att allt det där inte kan hända i mitt eget liv. För det går inte. Mina tidigare drömmar krävde att jag var frisk, vilket jag inte är och aldrig kommer bli. Jag måste nu anpassa mina drömmar efter mina begränsade möjligheter.

Att jag blev sjuk hände väldigt tidigt i mitt liv och man kanske kan tycka att man hinner anpassa sig. Det gör man också. Ibland. Delvis. Men livet pågår hela tiden och nya hinder dyker upp. Sjukdomarna kommer ju alltid finnas där och vilja förstöra. Jag är rädd att livet aldrig kan bli bra igen, att det för alltid är förstört och aldrig kommer kännas okej för mig. Det är som om jag måste vara frisk för att livet ska fungera och det ska kännas bra. Och om det är så, då kommer ju ingenting att bli bättre ens om det händer något bra någon gång. Jag vet att många kan känna meningen med livet trots svåra sjukdomar och skador. Men ändå.

Jag tänker på allt jag vill göra men aldrig kommer kunna göra. Mycket av det som för andra är "meningen med livet" och betyder allt för dem, fungerar inte för mig eller är något jag inte har i mitt liv. Jag kan också bli så arg när jag inte får dela mina drömmar med andra. Att ex. sitta i ett fullt klassrum omringade av studenter som gladeligen diskuterar kursinnehållet över lunchen och som följer sina framtidsdrömnmar. Och så kommer jag. Jag sitter där för att det är vad jag kan göra, men det är inte det jag drömmer om. För det jag helst vill, fungerar inte. Den här vanmakten är svår att beskriva! Kan jag ändå bli så där riktigt lycklig? Går det för mig? Självklart kan du bli lycklig, skulle en del svara. Men tala gärna om för mig hur det ska kunna bli möjligt att bli så där lycklig om jag aldrig kommer ha förutsättningarna för att uppeva det där med "meningen med livet" i just MITT liv!? Hur går det ihop?

Det finns många alternativa vägar att uppnå sina drömmar och mål, får jag ofta höra. Så är det. Men ett alternativ är ändå alltid ett alternativ! Och vad är egentligen alternativ lycka? Kan den vara lika bra? För de låter så säker, som om de själva är sjuka och har samma drömmar som mig, när de säger så. De pratar om att hitta en balans mellan det jag VILL och det jag KAN göra. En slags mellanväg, en kompromiss mellan lycka och förnuft. Men den vägen kommer ju alltid bara leda till mellanlycka, eller hur? Då är det alltså så, jag kan inte som sjuk med mina drömmar uppnå maxad lycka?? Är det alltså meningen att jag bara ska leva ett drägligt liv? Kan man ens gå med på det här? Vad har jag att förvänta mig av livet? 

Anledningen till att jag tar upp det här är därför att jag fått höra av en lärare att jag inte kan bli varken genuint glad eller lycklig som sjuk. Jag ville bara inte tro att läraren hade rätt när hen sa så. Men jag hade svårt att försvara mig! Tanken på allt det här kan vara så outhärdlig. Jag borde tänka på allt det som faktiskt fungerar och det jag har. Se möjligheterna istället för hindren. Jag vet ju till 100 % att det väntar mig massor av positiva saker som jag inte vet om än och som kommer berika mitt liv på olika sätt - nu och i framtiden. Frågan är bara om dessa saker är lika bra? Är det naivt att hoppas på att det är möjligt att det kan vara ännu bättre?

Men faktum är ändå att allt det där jag förlorat och kommer förlora - oavsett vad jag senare möjligvis "vinner" - är en stor sorg som finns i mig. Som en krater ingen eller inget någonsin kan fylla. Det bara är så. 

• Kategori: KampenTaggar: Drömmar, Vilja, framtiden, hopp, krossa, lärare; • Kommentarer (5)

Tankar och känslor är oundvikliga

Jag har varit hemma i några dagar nu från sjukhuset. Som ni läst på bloggen så har jag inte skrivit något mer om det eventuella hjärtfelet. Det beror på att jag sysselsatt mina tankar med positiva saker som exempelvis förberedelser inför rehabiliteringen, skolplugg och glädjen över att jag även klara genetiktentamen! Jag vill bara stoppa alla tunga tankar och känslor om det som hänt. Men någon gång måste man ju lägga ifrån sig boken eller stänga av datorn. Då är dessa tankar och känslor oundvikliga. Och bara för att man inte pratar om det så försvinner det ju inte!

Så hur mår jag egentligen efter allt det här med misstanke om hjärtfel?? Fysiskt så är jag återställd förutom ett par blåmärken på benen och öm i bakhuvudet. Men hur jag mår mentalt är svårt att förklara. Jag försöker förtränga och bara köra på. Som vanligt. Men varje kväll känner jag hur ångesten kryper fram. Jag känner mig ensam. Det känns tungt. Som om någon satt på mig en viktväst. Det spelar ingen roll att läkarna sagt att allt ser bra ut på testerna just nu, när de samtidigt säger (och tror!) att det kanske inte alltid gör det. Hur skulle ni känna inför det beskedet? Att lägga er om kvällarna i vetskapen om att ens läkare tror att hjärtat ibland pausar? Jag kan bara tala om hur jag tänker och känner. Och jag tänker så här: kommer jag vakna imorgon? Även om det alltid gått bra och gått långt mellan gångerna som jag svimmat – och som inte alls behöver bero på ett hjärtfel – så finns tanken ändå där! OM hjärtat nu pausar ibland: Hur kan jag vara säker på att det startar av sig själv igen? Jag kan riktigt känna smaken av galla när jag skriver det här. Jag mår illa av ångest. 

Det är säkert ingen fara! Alla säger det också åt mig. ”Det behöver inte bli så där”. Jag vet det. Jag säger det till er också, som för att lugna er. För att ingen annan än jag själv vill prata om det här jobbiga och då är det lättast att låtsas som om allt är okej, precis som innan. Men det är inte som förut. Det kan aldrig bli som förut efter en sådan här sak! Precis allt har ju hänt, upplever jag. Och snälla förstå också det här: min rädsla är befogad. Just nu ser det ut så här oavsett vad det sen visar sig vara. Man vet inte säkert. Klart man tänker på det värsta som kan hända och man blir orolig. Det här är en fullt normal reaktion på en onormal situation!

Det här är första gången som jag erkänner för mig själv, och alla er, att jag faktiskt har dessa tankar. När jag låg på sjukhuset var jag som mest rädd. Ligga där ensam med tusen tankar som brottas i huvudet... Fast jag hade ju observation dygnet runt. Men det var så mycket på en gång. Samtidigt som jag kände mig trygg som blev omhändertagen. Dubbla känslor. Nu känns det som om faran egentligen är över. Att jag borde kunna andas ut en aning. Jag mår ju bra och är hemma. Men just därför känner jag att jag "inte får" tänka eller känna så här som jag gör. Men jag kan inte låta bli. Istället är det nu först jag börjar fatta vad som hänt och händer. Det är nu allt börjar sjunka in.

Jag kväver gärna mina känslor och all denna bortträngning triggar igång ångest. Ju mer ångest jag känner, desto mer vill jag tränga bort känslorna. Det blir en ond cirkel. Det jag känner och håller inne på måste i princip komma till uttryck på något vis. Det är därför jag får denna tunga känsla över mig ibland. För att skona er psyktugget: jag ljuger alldeles för mycket! Jag ljuger för alla. Min familj. Vänner. Läkare. Jag ljuger framförallt för mig själv. Inte om realiteter, utan om vad jag känner. Därför har jag nu valt att öppet och ärligt dela med mig av de här tankarna. Att få formulera det, sätta ord på det och bearbeta det kanske kan hjälpa. Jag måste sluta fly från tankar och känslor. Jag måste försöka våga möta det här. 

• Kategori: KampenTaggar: Camilla Blomberg, Ehlers-Danlos Syndrom, Gävle Sjukhus, Hjärtat, Reumatism, död, känslor, tankar, ångest; • Kommentarer (2)

Maxprestera


Det är precis vad jag försöker med nu: maxprestera. Som alltid. Jag läser och skriver. Sen när jag gjort det så skriver och läser jag lite till. Men det ger resultat! Exempelvis den där rapporten jag skrev på helt själv medan de andra var 3-4 personer om att skriva. Den på ca 10 sidor. Den jag tvingades skriva på två dagar istället för på två veckor - den klara jag! Det kändes som en stor seger. Eller egentligen var jag ganska likgiltig inför att ha blivit godkänd på hela kursen. Jag ryckte på axlarna och ungefär "jaha, vad bra att jag slipper komplettera" och gick och la mig. Det är inte så att jag tycker det är lätt i skolan. Tvärtom. Men jag har bara för mycket i huvudet att det här känns, i jämförelse, som en väldigt obetydlig grej. Allt det där som för många av oss utgör vår vardag med flingor och mjölk, skolböcker, försenad buss, kaffe, gator och dåliga serier på tv:n. Det är liksom ingenting. 

Nu har i allafall nästa kurs i skolan dragit igång och nu är det förberedelser inför en kommande salstentamen jag jobbar med. Min fösta. Det är en helt annan sak att försöka minnas det man läser, och på att få ner det i en rapport eller liknande. En uppsats kan man jobba med under längre tid och ta pauser när man inte längre orkar fokusera. Man delar upp sina krafter under de dagar man skriver. Orkar man inte en dag så kan man skriva på nästa. Men en salstenta är som ett prov och man tvingast prestera där och då. Allt på en gång. Under x antal timmar. Det finns inget "jag tar en paus och sover middag". På en salstenta så måste man bara köra på och hoppas att just den dagen är en bra dag. Det är i alla fall skönt att jag kommer bli berättigad anpassad tentamen. Istället för att sitta och skriva för hand i 3-4 timmar kommer jag få skriva på en dator. Generöst. 
• Kategori: StudierTaggar: Högskolan i Gävle, kriminologi, tenta, uppsats; • Kommentarer (1)