Duktig strateg
På bilden ovanför står jag med min 19års present (kryckorna) och det ena benet lätt böjt. Mitt ben satt fast så. Precis som på bilden. När artrosfibrosen försvann, och benet gick att böja igen (om någon gjorde det åt mig!), så hade musklerna hunnit förtvina så pass mycket att jag inte orkade böja benet själv. Jag hade muskler kvar i höften som gjorde att jag kunde ”svänga fram” benet när jag tog mig fram. Men jag kunde inte stå på benet. Jag kunde inte heller göra en så enkel sak som att sitta på en stol och sträcka ut benet som jag gör här på bilden nedanför. När jag försökte så bara stanna benet kvar. Inget hände. Jag minns hur jag satt och stirra på mitt ben och försökte med tankens kraft få benet att lyfta upp i luften. Men det gick inte.
Även om jag idag blivit bra på att använda mina tidigare döda muskler så är det en bit kvar. Det finns fler muskler kvar att återuppliva. Jag borde kunna sträcka ut benet ännu mer av ”egen maskin”. Men när benet suttit fast i ca 2 år har jag hunnit hitta strategier för att ta mig runt svårigheter. Man använder exempelvis sina händer för att flytta benet dit man vill ha det, man använder det andra benet för att ”putta ner” benet från sängkanten när man kliver upp och så vidare. Först i början tänker man på det. Allt gör ont och är svårt. Men sen glömmer man och allt sker automatiskt. Man hittar sina sätt att ta sig runt svårigheter att man tillslut inte lägger märke till vad som först var svårt. Det blir ”lätt”. Man blir helt enkelt en duktig strateg. På gott och ont. Man blir så van med att göra något på ett annat sätt att det vanliga/normala glöms bort och det onormala sättet blir ens nya normala.
Nu när jag borde kunna lyfta ner benet från sängkanten själv eller ta första trappsteget med det benet, så gör jag det ändå inte, därför att det blivit onormalt. Jag fortsätter anpassa mig och lever med mina strategier. Det är fortfarande lättare att ”fuska” än att göra det som är naturligt för andra. Det går egentligen lika "bra" med båda. Men jag har vant mig vid att bara ett ben går! Jag måste försöka sluta med dessa strategier. Annars finns det ju inte en chans att funktionen kommer tillbaka. Musklerna måste aktiveras för att börja fungera, inte vara passiva.
Jag har provat en övning som ska vara bra för båda mina knän. Jag har gjort den massvis med gånger på rehab tidigare. Jag ska bara ligga raklång och lyfta upp ett ben i taget i rakt läge. Jag minns att jag hade en ballong som jag skulle försöka sparka på när jag tränade inne på sjukhuset efter operationerna. Men när jag försökte lyfta upp benet rakt så böjdes bara benet (knä lyftes upp men foten stanna kvar på britsen) men jag fick aldrig upp hela benet. Även om jag aldrig klara det just då så tänkte jag att det måste vara lätt nu. Kunde jag springa 4km i somras så kan jag väl lyfta upp benet 2 dm i luften i rakt läge! Tror ni det var lätt?? Det är nu jag inser hur sjukt svag jag fortfarande är i båda benen...
Jag ser och känner att lårmuskeln aktiveras och benen lyfts lite när jag gör övningen. Men det var först i början knappt märkbart! Efter flera försök och några tappra ”uppsving” med hjälp av höftens muskler lyckades jag få till det så här bra (men jag borde kunna mer) som ni ser här nedanför. Nästa steg är att lägga på en vikt på 1kg runt foten.
Vad skönt att du slipper operation i knäna! Förstår att det inte är så himla kul med sjukgymnastik och övningar heller (snarare att det förmodligen också suger väldigt mycket), men som du skrev så betyder det ju ändå att det inte är så "illa" (misstolka rätt). Ta hand om dig och hoppas du får en trevlig helg! Kram!