krigszonen.se

Jag går vanligtvis på ”barnsidan” vad gäller käklederna. Jag märkte ganska snabbt att det här måste vara undersökningsrummet på ”vuxensidan”. Det satt inte uppe några bilder på söta lurviga kattungar som för att lätta upp den tunga tryckande känslan. Jag hade hoppats att deras lugn skulle smittas av på mig. Men jag hade ingenting.

Läkaren patrullerade in med två nissar bakom sig. En skäggig man iklädd blåa operationskläder och grön mössa svalde min hand med sin när vi hälsade, fast jag har ganska stora händer. Det är han som ska genomföra den dubbla käkledsspolningen på mig. Han frågade ut mig om de tidigare operationerna, dubbelkollade hälsodeklarationen, kände på käkarna och förklarade sedan hur han skulle utföra själva ingreppet.

Käkleden ser ut som ett L, sa han. Högst uppe på toppen av L:et går man in (alldeles intill örat) – det är där man ska föra in två små ”metallpinnar”, en infart och en utfart, som penetrerar käkledskapseln. Där igenom spolar man bort inflammation och sammanväxningar som bildats. Sen gör man samma sak på andra sidan käkleden. Det kommer ta ungefär 1 timme och 20 minuter att spola båda käklederna. Jag kommer vara sövd under hela ingreppet och får åka hem samma dag. Nedräkningen till operation sker i dagar!

Han skojade, men med ett allvar bakom, när han sa ”du kommer vara sur på mig i 2 veckor”. Det är den tiden som krävs för att återhämta sig och förhoppningsvis bli bättre. Under 14 dagar kommer jag alltså få vara beredd på att ha ondare än vanligt och äta flytande. Han sa att 80 % blir bättre av ingreppet. Skönt att jag har oddsen på min sida, sa jag. Självklart, svarade han. Men fyllde snabbt i med ett ”men det betyder samtidigt att 20 % inte blir det”.

Jag är mest rädd för att det här lilla ”kirurgtraumat” ska trigga igång atrosfibrosen. Att det ska få käklederna att växa ihop så mycket att man sen kommer behöva skära upp. Men han sa att det är osannolikt att få det efter ingreppet. Men statistik hjälper inte den som redan drabbats. Det sa jag förstås inte högt. Men det kan kanske trösta er andra. Det känns i alla fall något lugnande att man kommer kunna spola bort mindre/lösare sammanväxningar under det här ingreppet.

Sen kom känslan över mig som kan likna en blåvals tyngd när han sa: det här är en behandling vi tyvärr kommer tvingas återkomma med för resten av ditt liv. Den enda frågan jag har på det är: hur ofta??