En massa "kämpa på"!


Fotograf: Madeléne Zachrisson
 

Ibland kan "kämpa" vara exakt det där lilla ordet man behöver höra för att man ska orka hänga i lite till. För att orka fortsätta fast än det känns outhärdligt tufft. Men ibland kan också det ordet kännas så klent. Bara för att man säger kämpa på så känns inte alltid situationen mindre tuff. Ibland kan det kännas precis tvärt om. Man kämpar hela tiden - man kämpar med precis allt - och man blir uppmanad att hela tiden att fortsätta. Man blir så trött på att ständigt kämpa. Man gör ju det jämt. Man blir så förbannat stridstrött. Det är i och för sig jättebra att alltid kämpa på. Man ska aldrig ge sig! Men ibland så bara måste man få ha "viloperioder" när man inte alls orkar. Där man bara kan få vila i känslan av det man är i just nu. Någon som kan lyssna på att det inte alls är okej att må så här, istället för att någon uppmanar en att tänka positivt. Man behöver båda delarna för att orka kämpa vidare! 

Jag förstår att det är en himla svår balansgång mellan att försöka peppa mig och att låta mig vara. Jag tror att ni i min omgivning ser min kapacitet, och därför får jag känslan av att ni kanske peppar mig lite för mycket ibland. Resultatet blir att jag bromsar, vilket tar min energi. Jag tror att ni ser min krigarmentalitet och tänker att jag klarar det mesta, jag är ju den där krigaren, men ibland har jag alldeles för mycket omkring mig. Att studera kan vara tufft för vilken frisk som helst. Jag har skola på heltid och sjukdomarna på heltid och andra saker att kämpa med. Det blir inte helt optimala förutsättingar. Ibland vill jag att andra ska se det också, att jag inte orkar. Ibland vill jag bara vara och få känna det jag känner. För att jag ska orka kriga på så måste jag också få vara i känslan att jag kanske inte orkar stånga mig blodig varje dag. Ni vet och förstår nog själva att jag inte alltid orkar hålla skenet uppe. Men ni vill så gärna tro det. För ni vill inte höra om det jobbiga.  

Jag är väldigt medveten om vad jag klarar och inte klarar. Jag har en självinsikt utöver det vanliga. Det är vad jag har fått höra i alla fall. Men lite så är det kanske. Jag vet vad jag behöver och vad mina begränsningar är. Men det ska erkännas att det ibland känns som om jag inte har kontroll över läget, ibland känns det här kriget övermäktigt. Men jag tror att rädslan och oron för att det inte kommer gå bra skymmer sikten för vad jag faktiskt klarar och att det också KAN gå bra. Det är bra att fokusera på det som kan gå bra. Men jag vill kunna våga prata med andra om det som är dåligt också. Om det som inte är bra. 

Jag vet att jag har förmågan att samla krafter ur nästan ingenting som fortsätter kämpa fast jag känner en så stark hopplöshet ibland. Jag kan nästan bli förvånad över mig själv hur jag kämpat mig igenom svåra situationer när jag läser igenom gamla inlägg här på bloggen (och texter jag skrev långt innan bloggen startades). Hur hopplöst och förjäkligt jag än tyckte att det var, så hittade jag alltid någon anledning att kämpa vidare. 

• Kategori: KampenTaggar: Camilla Blomberg, EDS, Ehlers-Danlos Syndrom, Kraft, Reumatism, blogg, en Camilla ger sig aldrig, krigaren, krigarmentalitet, kämpa; • Kommentarer (1)

Kommer aldrig bli nöjd

Idag är jag arg och frustrerad!! Jag ville skicka iväg mina kryckor all världen väg när jag tog min lilla promenad ute i solen. Men istället använde jag ena kryckan som en golfklubba och sköt iväg fula kottar som låg i vägen när jag hoppa fram... Strul med min sjukskrivning gör mig inte direkt på bättre humör.
 
Jag är verkligen tacksam och glad att operationen inte förvärrat något i knä. Jag blev överlycklig när jag fick på mig strumporna själv på det benet bara några dagar efter operationen. Jag kommer förmodligen också klara av att gå igen utan kryckor lite längre sträckor allteftersom jag läker och bygger upp muskler. Det tror och hoppas i alla fall jag på. Men ingen har sagt något. Ingen vågar lova eller ge förhoppningar om något. Men jag har ju gjort det här förr. Jag vet att det är en lång och smärtsam resa med ovisshet om hur bra jag blir, eller om de framsteg jag gör kan bibehållas. Men det behöver inte vara enkelt. Jag behöver bara att det är möjligt. Jag behöver hopp. Jag måste tro att det går. Annars är det dömt att misslyckas innan jag försökt. Så länge knä inte växer ihop i artrosfibros igen finns det nog bra chanser att i alla fall bli så "bra" som jag var innan operationen. För smärtan är kvar i knäskålen som var anledningen till att man först opererade knät igen. Men att hoppas på att "i bästa fall" få må som innan operationen? Det känns inte rätt! Jag ville bli bättre av operationen! Jag bara vägrar tro att operationen varit förgäves! 
 
Men hur ska jag kunna bli nöjd igen? Jag kommer aldrig bli tillfredsställd för jag kommer aldrig bli så bra som jag var lååångt innan allt det här börja. Standarden har ändrats. Det bara är så. Det tar ett tag att sjunka in. Jag vet vad jag förlorar. Sjukgymnasten som hälsa på mig när jag var inlagd på sjukhuset lät ganska optimistisk att jag borde kunna lära mig cykla igen eftersom jag har okej rörlighet i benet. Det lät ju kanonbra. Men jag har kunnat cykla 30 mil i veckan. Simmat crawl 1km i veckan! Jag har för några år sedan klarat av att gå/jogga 1 mil på dryga timmen. Kommer jag någonsin kunna crawla 25 meter? Cykla 100 meter? Gå utan kryckor 1 km? Jag vet inte. Och vadå glad och tacksam att det i alla fall inte blivit sämre? Jag skulle bli bättre! Det var planen. Inte det här! Så ja, jag är arg och besviken också. Känslorna av glädje och frustration brottas om vartannat. 
• Kategori: KampenTaggar: Cykla, Knä, arg, artrosfibros, besvikelse, crawl, frustration, glädje, hopp, operation, rörelse, urusla odds, öppen knä operation; • Kommentarer (0)

Resultat av sjukskrivning: fotopussel

Foto-pusslet på mig själv blev nästan lika stort som mitt köksbord! Men nu är det klart. Liksom min sjukskrivning. Det här är något jag måste skriva upp på min att-göra-när-jag-är-sjukskriven-lista i framtiden! Jag vet att läkaren opererade mig för sista gången i vänster knä (med tanke på hur riskfyllt det är) men det är knappast min sista totalt sett. Jag är sjuk och kommer alltid att vara. Men ett nytt pussel till nästa gång jag är sjuk (mer sjuk alltså) kan vara ett bra tidsfördriv. När pusslet är klart, så borde jag också må okej igen. För det har tagit mig tre veckor att pussla ihop det här fotot på 2000 bitar och nu är jag (tror och hoppas jag!!) redo att gå tillbaka till skolan!

Imorgon börjar jag alltså kriminologikursen om missbruk. Kursen är givetvis på distans med några träffar så jag behöver inte åka in till Gävle redan imorgon. Men ganska snart den veckan. Jag har alltså bara några dagar extra att snabbt som fan hinna kurera!! För oavsett hur jag mår så bara måste jag vara tillräckligt pigg och frisk nu. Jag valde att avsluta sjukskrivningen nu. Jag vill gärna starta i början på den här kurssen. Hade jag valt att fullfölja sjukskrivningen skulle jag ha blivit tvungen att hoppa in mitt i kursen. Jag tror knappast det blir bättre för min kropp att stressa för att hinna ikapp, även om knä kanske läkt bättre då. Så jag tror det här blir bäst. Det måste gå. Men det är klart jag har lite ångest för hur det ska fungera…

Den här kursen kommer kräva att jag klarar av att vara i skolan heldagar ibland. Det känns på ett sätt jättekul för då får jag känna skillnad på vardag och helg och jag får träffa kurskompisarna. Men det har egentligen aldrig gått bra att gå heldagar i skolan för mig och det gör mig orolig att det inte ska gå bra nu heller. Jag har inte så bra odds med ett nyopererat knä och en högerfot som bangar ur... Men man vet ju inte förrän man försökt. Vill inte ge upp utan att ha provat. Det kanske går bättre nu. Kryckorna kanske gör att jag orkar mer? Jag vet ju att vissa dagar går det bättre att vara aktiv en hel dag, medan andra inte lika bra. Märker ni att jag försöker intyga mig själv om att det här kommer gå bra? Det kanske låter som en bra inställning, men jag är samtidigt rädd för den. Jag är rädd för att jag kommer försöka för mycket och intala mig själv att det fungerar bra och så blockerar jag kroppens alla signaler för att det inte gör det, och så plötsligt har man förstört sig själv igen. Jag vill inte riskera att aldrig mer kunna gå, bara för att jag vill till skolan. Det skulle bli ett väldigt dyrt pris att betala om det blev så… Det kommer ju inte bara vara en utmaning att VARA på skolan i flera timmar. Jag är rädd för att jag med mina 100m knappt kommer orka ta mig TILL skolan. Men jag har bestämt mig. Jag tänker försöka! Det kan gå bra också! Jag har klarat större utmaningar! Men som nissarna på sjukhuset säger till mig: det kan vara exakt därför jag mår som jag gör också... Men när ska jag få välja livet hade de tänkt?

[Sätt in valfri svordom] att det ska vara så svårt att få göra det man vill!!!!!