Ute på trappen

Jag borde lägga mig. Eller, det gör jag redan. Men jag borde stänga ner datorn och försöka sova istället för att skriva här. Men jag känner att jag behöver skriva av mig. Dela det med någon. Behöver bli "lyssnad på" och vem är inte bättre på det än min lilla armé. Det känns som om jag har en tjock kletig dimma över hela kroppen. Det känns tungt. Jag vet inte vart jag ska börja skriva egentligen. Det kanske får bli en annan gång i alla fall. Rädd för att jag aldrig kommer sluta om jag väl börjar. Fast nu har jag ju redan börjat... Klockan nere i högra hörnet visar 23:23 i skrivandets stund. Jag har svårt att följa texten på skärmen med ögonen. Men jag vill inte sova. Så fort jag släckt lampan så snurrar tankarna igång. Därför tänkte jag försöka fånga några och skriva ner dem. Det brukar kännas lite mindre tungt då. 
 
Jag har suttit ute på trappan utanför lägenheten för att komma bort från tankarna. Förmodligen ett av mina "självdestruktiva" försök att koncentrera mig på något annat än att känna. Nu har jag precis kommit in. Det blev kallt att sitta där över en timme bland harkrankar och tvestjärtar som kräla runt fötterna på mig. Kryper fortfarande av obehag i kroppen på mig. Tror aldrig jag sett så många tvestjärtar förut. Minns när jag och min storasyster var små och klippte itu en tvestjärt med en sax. Då blev det bara en tve-halva och en stjärt-halva av insekten. Det tyckte vi var jättekul. 
 
Men det är inte det jag tänker på. Det är inte det som ockuperar allt annat. Jag skrev nog det där för att jag inte vill ta itu med det jag egentligen känner och det jag egentligen vill berätta. Det är för mycket och för stort som brottas i huvudet på mig nu. Jag vet inte vart jag ska börja. Om det bara går att börja någonstans. Finns det en början? Det går inte pränta ner på ett par rader så här en sen onsdagskväll det jag känner. Det är liksom allt-allt som trängs i hjärnan. Det tar sån stor plats att jag helst vill placera huvudet på toalettringen och banka toalocket i huvudet. Men så galen är jag inte. Inte än. 
 
Med en risk att det blir helt osammanhängande. Det är ju ändå så det är i mitt huvud just nu. Jag tänker på om mitt liv någonsin kommer bli som jag vill? Kommer jag någonsin få kontroll över sjukdomarna? Man säger ofta att man orkar kämpa vidare för att det inte finns något annat alternativ. Man bara måste. Men hur motiverar man sig egentligen? Om fortsättningen bara är väntan på att bli sämre och inte bättre. Det kommer inte bli lättare, det blir tuffare. Tiden flyter iväg likt droppet man får på sjukhuset. Hur gör man då för att orka? Hur fullgör man sin plikt att kämpa när man blev påtvingad ut i krig? Utan möjlighet att retirera? Jag är en person som vill hitta alternativ och göra det bästa av situationen i alla lägen. Jag vill så otroligt mycket att viljan tar mig långt. Längre än vilken välfungerande kropp som helst, intalar jag mig själv. Kanske är det så. Men vad händer när man kommer till den punkten att det inte finns fler alternativ? När man gör det bästa av situationen men det inte är tillräckligt bra? Vad gör man då? Jag vill ju göra något åt det här. Sluta få det kännas så här. Men det går inte. Det bara är så här. Det finns ju hjälp att få att tänka rätt med inställningen tänker ni säkert nu. Men orkar jag ta den striden också? Fast det är egentligen inget fel på min inställning, min krigarmentalitet. Jag har bara kommit till den punkten att jag insett att inget mer finns att göra. Det finns inget att förändra. När alternativen är slut - då är det slut. När man gjort det bästa av situationen och det ändå inte blir bra - då är det också så. Det kan ingen eller inget ändra på. 
 
Oj, nu måste jag verkligen sluta skriva innan det blir på tok för långt! Eller kanske fortsätter jag i ett annat dokument efter jag publicerat det här? Vi får se.

Kommentarer:

1 Josse:

Ligger också vaken och tänker inatt. Vet inte om det är värmen som håller mig vaken eller annat, men vissa nätter bara fastnar man i tankarna. Hoppas du fick sova lite till slut iaf, ska göra ett försök själv nu. ;)

Kram! <3

Svar: Tack för din kommentar Josse. Själv frös jag lite. Blev lite kallt att sitta ute... men jag får skylla mig själv. Hoppas du fick lugn i skallen tillslut och somna. Det är hemskt vad tankarna kan snurra runt mycket just till kvällen. Men det är väl för att man inte längre sysselsätter sig med annat. Man har verkligen all tid att tänka då... Bamsekstyrkekram! <3
Camilla Blomberg

Kommentera här: